Krönika : Vägen till Moskva
Man kunde tro att cirkeln blev sluten 1999 och att den adlade Sir Alex Ferguson till slut hade uppnått sina drömmars mål. Men icke. Nu nio år senare står Manchester United där igen vid vägens slut. Klubben har virrat omkring på bakgårdar, återvändsgränder och på öppen mark men nu äntligen har vi nått fram. Det är final i Champions League och klubben som gått genom himmel och helvete kan åter få erövra Europa.
Alla sagor har inte ett vackert slut och alla vägar bär inte till Rom, även om vi segrade där i år och glada av vinets rus fortsatte vårt lyckotåg. Nu ska man inte heller måla fan på väggen för sagan är ju fortfarande inte över. Det finns ett sista kapitel att skriva och det är tryckt och klart för försäljning inom nästan exakt två dygn. Resan började dock för åtta månader sedan och då hos Cristiano Ronaldo´s förra klubb Sporting Lissabon. Sedan dess har Manchester United farit land och rike runt som ett äventyr i Europa sig bör. Vi har varit långt ner i väster (Portugal), brutit mark i öst (Ukraina), härjat i landet som ser ut som en stövel (Italien), firat i Napoleon´s hemtrakter (Frankrike), dansat på Las Ramblas (Spanien) och däremellan hämtat nya krafter och mod på den mäktiga och fotbollstokiga ön. Nu väntar en sista destination och vi skall bege oss upp i norr till Ryssland, närmare bestämt till Moskva. Hela resan låter som tagit från historiens alla krig i Europa, det låter som en färdplan för alla galna generaler och konungar tillsammans. Men så är inte fallet. Det är Manchester United ´s väg till säsongens final i Champions League och den är lika välmeriterad som Sir Alex Ferguson själv. Vi är där nu och vi har på något sätt ändå historien med oss. För 50 år sedan blev denna turnering ett Dödens Rike för klubben då München-tragedin inträffade den 6:e februari 1958. Nu 50 år senare är den precis som 1968 på väg att bli ett nytt Kingdom of Heaven för klubben. Det handlar inte alltid om att nå framgång. Ibland kan ödet och den värme som ges av att bara uppfylla någonting speciellt skänka mer än vad en enda silverpokal kan. Så var finalen på Wembley, så kändes det på Camp Nou och så önskar vi att sagan slutar på Luchniki Stadium. Vill vi finna liknelser bland våra europeiska erövringar, då Cupvinnarcupen 1991 inräknad, så har våra motståndare haft bokstaven ”B” i början. Det är Benfica, Bayern München, Barcelona och i år får det då bli ”The Blues” som Chelsea kallas. Jag vet att sådana jämförelser är långsökta men ni som känner mig vet att jag gärnar plockar fram en och annan skrockfull poäng inför viktiga och avgörande matcher. Detta är självklart inte vilken match som helst och det vet bl.a. den ryssfödde Roman Abramovich, tillika guvernör av Chukotka, som får se sitt Chelsea på hans egen mark. För Sir Alex Ferguson ter sig historien annorlunda. När Manchester United först efter 26 år vann ligan igen säsongen 1992/93 och sedan den magiska kvällen på Camp Nou 1999 åter erövrade Europa efter 31 år trodde många att hans arbete var färdigt. Skotten hade tagit en klubb faktiskt från liknande ruiner där organisationen var under all kritik, där spelarna badade i alkohol och där ingen vision fanns till att vända hela skutan och få alla att ro åt samma håll. Han gjorde det på 13 år och Stretford End fick sin nya mirakelman. En man de längtat efter i 15 år efter att Sir Matt Busby slutat för gott som manager hos Manchester United. Men Sir Alex Ferguson ville mer än så skulle tiden utvisa. I en tid då storklubbar runt om i Europa väljer och vrakar sina tränare med kortsiktiga mål så fortsatte arbetarklassonen sitt pussel och la bit för bit, år efter år. Han tittade inte tillbaks men tog lärdom av sina misstag, han satsade på egna talanger men köpte komplementspelare från utlandet och han prioriterade sina mål men visste vad det skulle kosta. Redan innan framgångarna tog fart för Manchester United verkade hans plan vara lagd i minnet men när de fick vatten på sin kvarn så fortsatte de bara att snurra. Och de gör så än idag. Generation efter generation har gått honom förbi, han har följt spelare sedan 15-16 åldern och han har köpt in spelare nästan på väg ner i sin karriär. Allt i ett syfte, att binda samman en grupp med perfekta förhållanden. En blandning av det mesta har varit hans melodi och ingenting har den pedantiske skotten lagt åt sidan. Man kan titta tillbaks på den trupp som gav vinsten i Rotterdam, den första titeln i Premier League, kvällen på Camp Nou eller nu det som sker i Moskva så ser man en röd tråd. Sir Matt Busby skrev dessa spelregler och de finns i själen hos Manchester United, de går i korridorerna på Old Trafford och de andas på Stretford End. Det är 130 år sedan som Manchester United grundades, då som Newton Heath LYR Football Club. Det är 100 år sedan klubben vann sin första ligatitel, då under managern Ernest Mangnall. För 60 år sedan vann Sir Matt Busby sin första titel den ack så viktiga FA-cupen som varit klubbens signum under stora delar. Tragedin i München för 50 år sedan fick sin upprättelse efter 10 år och för Sir Bobby Charlton var känslorna så stora på Wembley 1968 att tiden bara blev en dimma. All denna historia har Sir Alex Ferguson tagit in och bearbetat, han har haft folket vid sin sida och han har följt varenda steg med klubben i nu 22 år av sitt liv. Man kan undra vad mer man kan begära av en man? Den forne Old Trafford-legenden Roy Keane uttalade sig nyligen att det kanske är så att skotten har fler mål att uppnå, han vill ta Manchester United till att bli störst genom tiderna i England – först då lägger han av. Svaret kanske ligger där någonstans mittemellan för det är nog bara han själv som vet hur tiden i sitt imperium skall sluta. Därför ser han inte längre fram än just en match i taget och då hamnar vi på onsdag i Moskva. Manchester United mot Chelsea. Final i Champions League. Och resan hit blev som bekant varken smärtfri eller enkel. Det som talat för Manchester United denna säsong är dock den imponerande taktiken, inte bara valet av spelarmaterial utan även känslan för motståndet. Det har samtliga klubbar fått erfara. I gruppspelet ställdes vi mot Sporting Lissabon, Dynamo Kiev och AS Roma som samtliga slutade tvåa i sina respektive ligor. Manchester United vann gruppen på imponerande fem vinster och en oavgjord, totalt 16 poäng av 18 möjliga. I Lissabon blev Cristiano Ronaldo matchhjälte, i Rom ställdes ett stort antal förmågor ut där stjärnorna bänkades och i Kiev blev det målkalas – detta samtidigt som Old Trafford skrämde slag på alla sina gäster. Mot de blivande franska mästarna Olympique Lyon i åttondelsfinalen slog taktiken till på Stade de Gerland medan Ronaldo sköt klubben vidare i returen på Old Trafford. Årets kvartsfinal mot AS Roma gav en imponerande vinst på 2-0 på Olimpico och en beskedlig inställning på brittisk mark och drömmen började nu att ta vid på allvar. Mot mäktiga FC Barcelona som vid tiden var formsvaga blev defensiven ett segervapen på Camp Nou. Efter en mållös tillställning i den första semifinalen fick kelgrisen Paul Scholes förgylla kvällen på Old trafford efter en sagolik träff. Finalen var ett faktum och just nämnde Scholes hade väntat på detta tillfälle i nio år. Kvar återstår nu Chelsea från London innan den riktiga cirkeln är sluten. Chelsea slog i sin tur ut Schalke 04 (trea i Tyskland), Rosenborg (just nu 10:a i Norge) och Valencia (hamnade 10:a i Spanien) i gruppspelet. Chelsea slog sedan ut Olympiakos (tvåa i Grekland), Fehnerbahce (tvåa i Turkiet) och sedan Liverpool (fyra i England) till sist för att nå Moskva. Hur folk jämför motstånd är upp till var och en, alla lag har sina formtoppar och spelare kan ibland vara riktigt dåliga – men vägen till Moskva har onekligen varit annorlunda för de båda. Eller? Så nu räknar vi ner dessa dagar som flyter så sakta förbi. Imorgon är det tisdag och en dag kvar till avspark inför Champions League-finalen. På onsdag törs man inte tänka längre på vad som komma skall, då är det minuter som räknas. Till slut är det upp till våra egna hjältar att göra det allra sista för vad som krävs för att krönas i Moskva. Jag tror vi har en riktigt, riktigt bra chans men som alla matcher på den här nivån så kan allt hända. Vi segrade i Premier League och det är en fördel vi bär med oss för oavsett vad så är en förlustmatch till för Chelsea en för mycket. Då är en hel säsong förlorad. Detta hoppas jag van der Sar, Ferdinand, Vidic, Evra, Scholes, Ronaldo, Carrick, Anderson, Tevez och Rooney eller vilka det blir ser till händer. Vi är en match från att uppnå något som få har lyckats med, att vinna sin inhemska liga och Champions League samma år. För Sir Alex Ferguson tror jag det är samma känslor som att möta Bournemouth borta i FA-cupen. Det är match, det är allvar och det är vinst som räknas. Ingenting annat. Vägen till Moskva har inte varit en dans på rosor, vi har varit uträknade och borta men vi är kvar. Låt oss få vara kvar ett tag till och helst som regerande mästare till nästa säsong börjar. Det är vi värda.
UNITED WE STAND
