Krönika : En natt ingen glömmer
Alla vet att när himlen är röd av olika nyanser så är det någonting speciellt att vila ögonen på. Precis så kändes det igår när Manchester United lyfte Champions League-pokalen. År av slit, dagar av hård träning och timmar av analyser gav till slut ett erkännande – Europa var åter erövrat. Det var en final som hade det mesta men som i grunden handlar om att göra fler mål än motståndaren och det lyckades Manchester United med. Believe.
Dagen gick fort från småtimmarna då solen sakta gick upp och arbetet tog sin vanliga form. Resten av dagen var planerad minutiöst så att jag skulle slippa all ångest, alla funderingar, alla frågor och alla besvär en final i Champions League ger. Jag ger mig frivilligt, jag är en obotlig fotbollsfåne och jag älskar mitt klubblag. Jag missade med flit all inför-snack i TV-studion eftersom jag visste vad de skulle sitta och analysera. Skickade ett mail till Simon Bank på Aftonbladet och ställde den enkla frågan vad han hade för ont mot Manchester United egentligen. Han svarade bra, får ändra uppfattning en del där – och han fick ett tack runt kl. 01.35 senare då torsdagen tog vid.
När matchen äntligen tog vid så var vi där igen, det kändes som man satt på rad 7 på Luchniki Stadium och var en del av inramningen. Det var magiskt. Orden ”BELIEVE” efter en hel kortsida sa mer än boken ”Manchester United – The Official Illustrated History 1878-2007”. Och skillnaden nu blir att boken kommer att förändras ytterligare då fler framgångsrika kapitel skall tryckas efter ett vinstrecept utan dess like som startade 1986. Vi visste vad det handlade om, vi visste vad som skulle krävas men vi förstod nog aldrig att denna final skulle ta så många riktningar.
En dag som denna, dagen efter så att säga, är en dag då miljoner känslor skall ut. Ordet ”subjektiv” får verkligen arbeta rätt för sig och det finns knappast ingen på jorden som lägger sig ner frivilligt och erkänner sin motståndare som en värdig vinnare. Det är självklart förståeligt och en dag som denna har jag inga problem med att vara ödmjuk, förstående och opartisk. Det är bara så att fotbollens gyllene regel nummer ett handlar om att göra fler mål än motståndaren. Och det gjorde Manchester United. Resultatet 7-6 talar ett märkligt språk men det har vi lärt oss att leva med när vi ser tillbaks på historien. Champions League-finaler är något ovanligt, overkligt och ofattbart att uppleva och därför blir också resultaten därefter. Personligen har jag svårt för att bry mig om vad man gör i en enda match, är det final så är det final och bollf-n ska antingen a) rensas ner i avgrunden eller b) tryckas in i målet med all kraft som går.
Det handlar om att vinna. Det handlar om ”vinnarskallar”. Det handlar om mentalitet, tradition, ödet och en himla massa massage. Någon kommer att få bära hundhuvudet, någon kommer att få skämmas och jag har lidit med både David Beckham, Phil Neville och Paul Scholes när de fått kritik och en massa skit i landslaget. Bär man en Manchester United-tröja har man (av någon underlig anledning) högre krav än andra, det är dagens sanning. Eller är det inbillning? Igår fick John Terry antagligen uppleva det värsta man kan som fotbollsspelare inom klubbfotbollen. Att missa en helt avgörande straff till guld och ära. Han hade skrivit in sig i hela Chelsea för alltid men kommer nu att få leva med detta obehag i resten av sitt liv. För hans skull hoppas jag att upprättelse kommer och visst f-n lider man med honom. Att avgöra en Champions League-final på straffsparkar är på något sätt ett enkelt sätt att avsluta en jämn kamp. Man kan lika gärna gå tillbaks för att singla slant som man gjorde förr i tiden. Medan en del säger att en förlängning är tillräckligt och att straffar är en del av fotbollen. Visst, men jag köper det inte ändå.
De båda tränarna stod där lika stolta efter den sista straffen som räddades av Edwin van der Sar och båda var eniga om att deras lag minsann hade dominerat matchen. Och det är klart, om dessa båda herrar ser det så är det inte underligt att vi har 99 andra experter (undertecknad inräknad) som följer i deras fotspår. Men man måste göra mål. Sir Alex Ferguson hade visst rätt i att de kunde haft en ledning med 3-0 efter den första halvleken och Avram Grant hade visst rätt i att de hade chansen att avgöra i den andra halvleken. Om en ramträff är lika med en makalös räddning eller utmärkt chans så var det fördel Manchester United. Sedan kan det kännas som ett lag är närmre en vinst med en chans i slutet men det är ju som sagt en smaksak. Jag såg det jag såg och det var att Petr Cech gjorde ett antal svettiga räddningar och att Edwin van der Sar hade hjälp med ramvirket. Skjuter man 20 gånger utanför med 3-10 meter som Chelsea eller om man hade ett bollinnehav som Manchester United med typ 68% den första halövtimmen så är det ointressant. So what?
Skulle Paul Scholes blivit utvisad? Ja, kanske. Borde inte Carvalho blitt utvisad? Jo, ganska självklart om du svarar ”ja” på fråga a först. Får man slåss inom fotbollen? Eh, nej så därför fick Didier Drogba lämna planen och han visade ytterligare sportmenship genom att inte dyka upp till prisutdelningen. Väldigt moget. Att dividera om div. funderingar, ”om” och ”men” gör inte saken bättre. Det blev en häftig final med allt vad man kan begära och ”det bästa laget vann” heter det ju så det borde väl gälla även nu? Då kommer vi åter till regeln med Manchester United…
Att Cristiano Ronaldo skulle förgylla kvällen med ett underbart mål stod kanske i 2 ggr. pengarna. Jag var inte orolig för det. Däremot när han stegade fram för att slå sin straff, jag sa enkelt till sönerna att någon superstjärna gör alltid bort sig – det blir Ronaldo. Och sedan tänkte jag på Socrates. Han missade och jag smög mig ännu längre bort i hallen, nu var det faktiskt slut. Hur i helv-te kunde det ske? Här har vi arbetat, månader och dagar in och ut och nu när vi står där så kan f-nskapet inte bestämma sig var han ska slå straffen? När straffarna från Hargo, Nani, Anderson och Ryan Giggs slogs befann man sig på planeten djävligt-långt-bort-från-all-fotbollus och ville bara blunda. Lika säker som man var att en superstjärna skulle missa lika övertygad var jag om att Edwin van der Sar skulle knipa en straff. Och så han gjorde det!
Att natten hade smugit sig inpå oss var det ingen som lade märke till. Men när man tittade ut så var det någonting speciellt ändå, hade inte ens blivit förvånad om en stjärna hade fallit från himlen. Den hade säkert landat mjukt på Old Trafford. Även om inte stjärnan kom så gick våra drömmar in och det är allt som räknas. Det var timmar av dramatik och det var ett skådespel med en värdig vinnare – Manchester United.
Nu äntligen är säsongen över. Vår vinst i Premier League 2006/07 var ingen tillfällighet, vi har överlevt ett antal generationsväxlingar sedan 1990 och vi kommer att fixa denna också då Ryan Giggs, Paul Scholes och Gary Neville snart tar farväl. Att vi har tillräcklig ersättning har vi redan fått se för hur annars kan man summera denna säsong med t.ex. Carlos Tevez, Anderson, Nani och Owen Hargreaves?
Vi var bäst i England i år. Vi är bäst i Europa i år. Detta var en underbar säsong och vi har hela sommaren framför oss att glädjas under. Manchester United erövrade Moskva, vi tågade in i Ryssland som den värsta arme´ någonsin gjort och vi går segrandes därifrån. Det är magi. Believe.
UNITED WE STAND
