Gästkrönika: En ny era
Forumskribenten "Freddie" luftar sina tankar inför säsongen.
Den 21:a maj 2008 – John Terry leder sina mannar ut på Luzhniki-stadions gräsmatta i Moskva i klubbens första Champions League-final någonsin inför ögonen på Avram Grant vid sidlinjen, Roman Abramovich på läktaren och inte minst miljontals på plats såväl som i TV-sofforna världen över. Efter 120 minuters jämnspelad fotboll står det klart att matchen kommer att avgöras på straffar. Så småningom är det dags för samme Terry att göra den långa, ensamma vandringen från mittcirkeln till straffpunkten. Det är uppdukat för fest, papptrumpeterna är framtagna och hoppets låga brinner intensivt – sätter han straffen skriver han Chelsea-historia. Tillsynes samlad i sinnet och med en beslutsam blick påbörjar han ansatsen och… ni vet alla hur det slutade sedan.
Även om det är svårt att beskylla Avram Grant för att Terry halkade i gräset (och för att ha gjort ett genomuselt jobb) så var det han som fick ta smällen då klubben tre dagar senare, den 24:e maj 2008, lät meddela på sin hemsida att hans kontrakt brutits med omedelbar verkan. Jag tror i alla fall inte att det var förlusten i Champions League-finalen som var den största anledningen till att han fick gå (även om en vinst kunde ha räddat hans jobb), utan snarare var det den som fick det att rinna över i styrelsens bägare. De insåg till slut att han helt enkelt var en för liten man i en för stor klubb.
Den 11:e juni 2008 – Portugal tar sig vidare till kvartsfinal i EM efter vinst mot Tjeckien och kort därefter går Chelsea ut med att det blir Luiz Felipe Scolari som blir klubbens nya manager från och med den 1:a juli. En vild tid av spekulationer med en mängd ersättarnamn figurerande i pressen såsom Hughes, Ancelotti, Spalletti, Prandelli och Rijkaard är därmed till ända.
I dag, den 17:e augusti 2008, går vi sålunda inte enbart in i en ny säsong utan också (på allvar) en helt ny era i och med den första tävlingsmatchen med ”Felipão” vid rodret, och det känns oerhört spännande! Försäsongen har lovat gott, ur många aspekter.
Till en nästan komplett trupp har ytterligare spetskompetens lagts till i form av Deco och Bosingwa, två herrar med ett bra genomfört EM i bagaget. Presterar Bosingwa som förväntat känns det som att vi har en högerback värd namnet, något som vi i mina ögon inte haft sedan den gode Petrescus dagar, och därmed bör problemet med den positionen vara löst utan att Essien ska behöva ta klivet ner från mittfältet.
Även om frågetecken kan sättas för Decos ålder kan man inte frångå att han är en spelartyp som varit något av en bristvara hos oss – en central spelfördelare med kvicka fötter. Han har ingen vidare säsong i Barcelona bakom sig men presterade alltjämt i landslaget. Kanske är ett miljöombyte vad brasseportugisen behöver för att nå de höjder han gjorde i EM även på klubbnivå igen. Robinho är mer än varmt välkommen men samtidigt känns det inte som att våra titelchanser står och faller med hans vara eller icke vara och i övrigt tycker jag inte det inte som att vi behöver göra någon ytterligare värvning. Behovet av en ny anfallare känns inte lika stort längre då Drogba lär stanna och Anelka och Kalou visat tecken till framsteg under försäsongen.
Den uttalade ungdomssatsningen som har förverkligats i och med införlivandet av di Santo i A-truppen ser jag som mycket glädjande då vi trots allt investerat en hel del pengar i ungdomsverksamheten sedan Abramovich kom till klubben. Dessutom är det alltid kul med ungdomar från de egna leden. Förhoppningsvis kan även talanger som Kakuta, Sahar, Stoch, Mancienne och Woods snart ta steget upp på allvar. Ger vi våra ungdomar förtroende kan det på sikt göra det lättare för oss att locka till oss stora framtidslöften som idag väljer exempelvis Arsenal eller Manchester United.
Något som kanske är än mer glädjande än våra nyförvärv är kanske att vi inte lidit några större förluster. Drogba lär inte gå någonstans nu och Frankie gör det definitivt inte sen det nya kontraktet blev klart i veckan. Ben-Haim, Sidwell och Pizarro tyckte jag var märkliga värvningar från första början, Boula gjorde ingen glad under sin korta sejour och det känns som att Makélélé var på nedgång förra säsongen. Belletti lär förmodligen även han lämna inom kort och i min värld skulle gärna Ferreira fått göra honom sällskap, men så länge han förpassas till bänken är jag nöjd. Sammanfattningsvis tycker jag att vi har skött oss bra på transfermarknaden så här långt och truppen känns redan idag tämligen komplett.
Under sommaren har klubben spelat en del träningsmatcher, närmare bestämt fem till antalet med en imponerande statistik på fyra vinster och en straff-förlust och en målskillnad på hela 19-1 med 5-0-vinsten mot Milan som höjdpunkt. Nog för att motståndet inte varit det bästa, men matcherna har ändå gett en bra fingervisning om vad som komma skall. Hela laget har gjort ett stabilt intryck, men några som i min mening stuckit ut lite extra är nyförvärvet Deco tillsammans med Anelka och Kalou.
Avram Grant snackade ”sexy football”, Scolari spelar den. Det vi har sett så här långt är ett snabbt spel till stor del byggande på one-touchpassar med hårt löpande ytterbackar och ytterforwards, något som lär glädja Roman.
Jag tror definitivt att Scolari är rätt man att leda klubben. Hans CV talar för sig självt med mängder av titlar och han har nått framgångar var än han arbetat. Att han inte har tränat i Europa tror jag är av trivial betydelse. Som förbundskapten förväntas man ha koll på fotboll världen över och dessutom har han en ytterst kompetent stab med Steve Clarke i spetsen som säkerligen kan backa upp honom. Lagandan som fanns under Mourinhos tid känns redan nu återinrättad och trots att han inte jobbat med spelarna i längre än en dryg månad är det många som har hyllat hans sätt att arbeta. Scolari är också känd för att kunna hantera egon och jag är övertygad om att han är en stor anledning till att Drogba verkar ha valt att stanna i klubben.
Hur långt kan vi gå då? Med marginalerna på vår sida tror jag säkert att vi kan ta hem både en, två, tre och fyra titlar. Kanske bärgas den första Champions League-titeln den 27:e maj 2009 på Stadio Olimpico i Rom?
Come on Chelsea!
