Inför matchen hade Roeder stuvat om laget ganska rejält. I backlinjen lämnade bekantingarna Schakell, Otsemobor och Drury plats för nyförvärven Kennedy, Stefanovich och Omozusi. På mitten ersattes Russell av Pattison och i anfallet kom Cureton in i stället för Koroma. Schakell tycks att åkt ned i hierarkin, Otsemobor tros må gott av att sättas under press och Drury ska inte belastas för mycket i denna fas. Där har ni möjliga förklaringar till tre av petningarna. Cureton-Koroma går väl kanske på ett ut medan Russell ut och Pattison in antagligen var en felaktig bedömning.

City äntrade planen till synes bestämda att bryta det negativa ”buzz” som redan har börjat att byggas upp kring laget. Laget fick redan efter fem minuters spel en chans till att skaffa sig en självförtroendebyggande ledning då Pattison spelade fram Cureton som från nära håll pangade bollen i ribban. Returen gick sedan till före detta Blackpoolspelaren Hoolahan som ställde siktet ytterligare något högre och skjöt över. Curetons kom säkert att användas på diverse pubar runtom i Norfolk som exempel på ett förebud om att denna säsong kommer att arta sig ungefär som den förra säsongen.

Cureton skulle hinna med att vara inblandad i Norwichs andra goda chans att ta en inte oförtjänt ledning innan han senare kom att försvinna in i anonymitetens dimma. Curo slet sig denna gång förbi Blackpoolförsvaret, som annars till största delen var väl samlat, men valde att göra det svåra i stället för det lätta och spelade i stället en förvånad Lupoli som satta bollen utanför.

Resterande kvarten av halvleken är inte mycket att skriva hem om. Bollinnehav av gulgröna och några få halvchanser åt bägge hål.

Ett hurtigt Norwich kom tidigt ut från omklädningsrummet för spel i andra halvlek. Till en jakt på ledning antog man. En kalldusch skulle dock infinna sig relativt omgående. Roeder har ju skrytit upp nya innebackarna Stefanovich och Kennedy som spelande backar. Kanske var det detta skryt som hade stigit Kennedy åt huvudet när han efter tio minuter in i andra på ett obrittiskt sätt försökte drubbla sig ut ur straffområdet med resultatet att bollen snappades upp av lede fi. Motståndaren som snodde bollen hette tydligen Fox och denne man spelade senare vidare till en viss Hamill vavid Omozusi såg sig nödgad att ingripa. Tyvär via att riva ned Hamill. Blackpools Ben Burgess konverterade straffen till en orättvis enmålledning.

Som svar på detta kom rätt snart på byten från Norwich. Bara några minuter senare gick den ganska bleke Lupoli ut och ersattes i ett rakt byte av Darell Russell som likt på försäsongen fick agera anfallare. Anfallskris var ordet! Efter detta dröjde det ytterligare innan Pattison fick kliva av till den mer kreativt kapable Crofts förmån.

Dessa byten sammanföll med en upptrappad intensitet från Norwich sida. Framförallt manifesterad i kvitteringsbollen som hittade nätet i den 74:e minuten. Hoolahans hörna nickades dock vidare av Stefanovich till inhopparen Russell som sedan nickade in bollen från nära håll!

Sista kvarten försökte Norwich, med viss framgång, att hålla nere gaspedalen. Man försökte gång på gång kombinera sig igenom Blackpoollaget och oftast var det Hoolahan och Croft som var inblandade i försöken. Chansmässigt var det den sistnämnde som var närmaste ett vinstmål med en crossboll som gick mot mål och som var tvungen att rensas undan till hörna. Närmare än så kom inte Norwich en välbehövlig trea.

Norwich borde klara av detta gäng. Visst höll man i bollen men det i sig räcker inte till att rosa helgens insats. Kraften och killeinstinkten framåt saknas. Hoppfulla Norwichsupportrar ringde efter matchen in och hoppades på att antingen Jimmy Floyd Hasselbaink eller Emile Heskey ska stå för dessa egenskaper i framtiden. Den som lever får se…