Gästspel med tokspel och rävspel
Säsongen hittills har minst sagt varit omtumlande för de regerande engelska och europeiska mästarna Manchester United. Men när måndagskvällen sakta gled över till midnatt och tisdagen tog form så anade man förändringar. En annorlunda sådan för att vara exakt. Förvandligen av "Den fula ankungen" a´la Dimitar Berbatov blev fulländad och vips stod den tilltänkte frälsaren på Old Trafford och blickade ut över sitt nya hem hos The Red Devils Historien är dock inte på något vis unikt. Att lyckas är däremot en annan fråga.
Det tog inte många minuter in på premiäromgången när Manchester United tog emot Newcastle på Old Trafford förrän man förstod att pressen skulle älska att vältra sig i repetitioner av spekulationer av en klubb i spillror. Så fort en förväntad match tar ett annorlunda steg så skall analyser av alla de negativa slag kontrolleras och det är detta som man tydligen bär sin affärside´ på idag.
Är man en supporter av Manchester United så ska man självklart inte reagera på sådana här hypotetiska följetonger men man förundras av den fantasilösa kreativiteten som många bär på idag. Finns det verkligen inte andra intressanta saker att nämna eller diskutera förutom de som berör de s.k. kallade topplagen, stjärnspelarna eller erfarna tränarna i England? England är så mycket mer.
Skador är en del av spelet som jag personligen hatar. Jag själv älskar att besegra ett lag som ställer sitt bästa lag på benen, det ger liksom lite extra krydda. Men skador finns där likt förb***at oavsett om man vill eller inte. De kommer och går under en säsong men man känner sällan en känsla av att vara tillfreds med situationen i truppen.
Denna säsong hittills, endast två matcher i Premier League, har trots ett mittfält i karantän gett fler poäng än 2007/08. Vi ska självklart inte gnälla, det är ändå framåt november-december som man kan börja spekulera på allvar och runt mars 2009 som vi vet om Manchester United fortfarande är med i striden om ligaguldet. Men ändå. Hur trött blir man inte på dessa skador och vi har precis inlett september. Man får tokspel.
En bred trupp blir allt viktigare. Kontinuitet är nog ändå det alla eftersöker. Och det är inte alltid enkelt, fråga bara vår egen Sir Alex Ferguson. Cristiano Ronaldo (Europa´s bäste Fotbollspelare) är långtidsskadad, Owen Hargreaves fortsätter ha problem, Michael Carrick och Ryan Giggs drar på sig tidiga skador samtidigt, Nani är avstängd, Anderson spelar OS, Carlos Tevez får familjesorg och så fortsätter det.
Räddningen har inte varit en frustrerad Wayne Rooney som fortsätter missa en massa lägen utan framför allt den kompakta defensiven och en av ligans bäste målvakter topp 5 utan tvekan. Darren Fletcher har inlett med två mål (mer än andra namnkunniga konkurrenter), Paul Scholes briljerar vidare (Fabio Capello är avundsjuk), Carlos Tevez som är helt outstanding när han spelar, firma Vidic/Ferdinand som fortsätter imponera och Patrice Evra äger sin kant som om det vore Autobahn. Små ljusglimtar som hållt humöret uppe om man säger så.
Vi fortsätter att sälja (billigt) och låna ut intressanta ungdomar, vi säljer av en skadebenägen Louis Saha för en "undisclosed fee" (inte gratis enligt andra) och en 32-årig Mikael Silvestre (till Arsenal av alla klubbar) och helt plötsligt ser truppen väldigt, väldigt tunn ut. Gör den inte det? In kommer visserligen en trio från Brasilien genom bröderna Rafael och Fabio da Silva och Rodrigo Possebon. Men rutinen? Hallå! Vi sa visserligen samma sak ifjol men med tanke på hur Anderson presterade och till viss del Nani så finns det förhoppningar om samma utgång.
Jag kan fullkomligt lägga spelkvalitén åt sidan i de fyra första tävlingsmatcherna denna säsong. Portsmouth i Community Shield, Newcastle och Portsmouth i Premier League samt Zenit St. Petersburg i UEFA´s Supercup. En titel av två, fyra poäng i ligan. Helt godkänt, ska inte klaga. Man vinner inte ligan i augusti/september.
Så medan man hoppas att Gary Neville, J.S. Park och Manucho finner både form och friska ben så får man en slutlig present i form av - en bulgar vid namn Dimitar Berbatov. Han har varit förknippad en längre tid med Old Trafford men det är inget som säger att en affär går i lås. Se bara såpoperan Cristiano Ronaldo och Real Madrid (som nu fortsätter med frikostiga rykten och bud på £120 miljoner från Manchester City och dess nye lekman) eller Robinho och Chelsea.
För typ 165 år sedan skrev H.C Andersen berättelsen om den fule ankungen. Det känns lite smått som om varje spelare som vill lämna en klubb snart är en ankunge ute på vidöppet vatten. Den styr sin resa dit vågorna bär och agenten riktar kompassen.
Fotboll blir allt mer ett spel med affärer. Ett riktigt rävspel för att vara konkret. AC/DC presenterade 1990 låten Moneytalks och det är vad mina tankar drar sig till. En sjuk värld med sjuka summor. Vad krävs för att en sån här avbetalning ska kunna vara i hamn? Ja, blir det inga titlar om framgångarna uteblir så är det självklart en förlustaffär. Att se på längre sikt fungerar knappt längre så om 27-årige Berbatov vill göra rätt för sig är det bara att knyta på sig skorna och prestera - dag ut och dag in, oavsett väder och vind. Pengar på banken har han. Nu har han ett antal miljoner människor världen över som förväntar sig mer än så. Törs man be om klubbkänsla också?
UNITED WE STAND
