The West Ham way?
West Ham har sedan Syd Kings dagar i början av 1900-talet styrts av 11 managers. Fram till 1989 var de bara fem till antalet. Nu är det dags för den tredje på mindre än 21 månader. För att föra West Ham traditionen vidare är det därför dags att utnämna rätt manager den här gången, en som stannar på sin post lång tid framöver.
Elva managers sedan tidernas begynnelse, det är vad West Ham kan visa upp. Klubbar som Tottenham och Newcastle har haft fler den senaste tioårsperioden, nåja, något i den stilen i alla fall. Fram till 1989 hade bara fem personer varit managers i West Ham vilket betyder att var och en av dem suttit i genomsnitt drygt 15 år. Kontinuitet har alltid varit ledordet.
Med sina elva managers är West Ham det i särklass minst ”sparkningsbenägna” laget i England med Manchester United som nummer två på 17. Liverpool har haft 18, Everton och Arsenal 24 respektive 25. De senaste 20 åren har West Ham hittills haft sex managers med en sjunde på väg in. Denne sjunde blir den tredje managern på 21 månader.
Under ungefär samma tidsperiod (ca 22 månader) har klubben dessutom haft tre olika ordföranden, en post som även den sedan urminnes tider varit vikt för endast ett fåtal. Det är dags för lite stabilitet. Lite kontinuitet. Lite varaktighet.
När Harry Redknapp fick sparken var klubben inte förberedd. Det fanns ingen framförhållning och man blev, trots att ordföranden sparkade honom, tagna på sängen som det verkade. De managers man ville ha hade ingen lust att välja West Ham trots den enorma talang som fanns i truppen och istället stod man där med nödlösningen Glenn Roeder som svaret på alla frågor. Nödlösningen ledde i slutändan till nedflyttning men det är en annan historia.
När Roeder efter många om och men fick sparken tre matcher in på äventyret i the Championship fanns lite fler namn att välja mellan. Klubben var det naturliga valet för alla ”up and coming” managers på de lägre nivåerna. Valet föll till slut på den relativt okände Alan Pardew från Reading som efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades styra laget till en uppflyttning via kval. Pardew fick sedan sparken strax före jul 2006 och när den nye managern skulle tillsättas diskuterades väl egentligen bara ett namn. Alan Curbishley.
Idag är det på många sätt annorlunda. Det är inte så länge sedan ingen ville ta i klubben ens med tång och man stod med Roeder som manager när det hela var klart. För fem år sedan var de heta namnen Pardew, Hart och Dowie. Idag är det Mancini, Donadoni och Bilic. Vi har vandrat en lång väg och vi har gjort det ganska hastigt.
Just nu verkar det vara fem namn som det handlar om i första hand. Roberto Mancini, den tidigare Intertränaren, Italiens förra förbundskapten Roberto Donadoni, Kroatiens nuvarande förbundskapten och tidigare West Ham spelaren Slaven Bilic, Getafes tidigare succétränare Michael Laudrup samt Chelseas gamle lillsnidare Gianfranco Zola.
Smaka på namnen. Fundera lite på dem. Det är stora namn i fotbollsvärlden. Ingenting säger att det blir bättre bara för att personen är mer känd men nog kittlar det lite extra den här gången?
Som supporter sitter jag och ställer frågor som hur fungerar Mancini i en mellanklubb? Är verkligen Donadoni så dålig som de italienska resultaten i EM? Klarar Bilic av ett klubblag där han inte har fotbollsvärldens kanske mest patriotiska spelare att tillgå? Kan Zola som har minst rutin som manager av allihop kombinera sin fotbollspersonlighet som spelare med den som tränare och spela offensiv gladfotboll eller gör han en ”Graham” och konverterar till mörkrets makter när det blir skarpt läge?
Kanske är det förmätet att ha tvivel om en endaste av de här coachernas förmåga? Kanske är det en försvarsmekanism som träder i kraft? Om jag har farhågor för allihop så kan jag ju alltid i efterhand säga ”vad var det jag sa?” Kanske är det helt enkelt feghet som gör att jag inte kan bestämma mig? Kanske är det okunskap?
Laudrups namn känns fräscht. Han har gjort fina resultat i klubbar med mindre resurser än konkurrenterna och han har gjort det genom att spela trevlig fotboll att titta på. Å andra sidan så kittlar tanken på Mancini efter att han gjort strålande resultat med en av världens största klubbar. Troligtvis ett namn som kan hjälpa till att locka attraktiva spelare till klubben. Men så är han ju italienare, är de kanske per default defensiva i sitt tänkande som managers? En fundering som naturligtvis beror förutfattade meningar och svepande generaliseringar och då gäller alla italienska managers. Så kan det väl ändå inte vara, eller?
Zolas namn är också det fräscht. Han har dock inga som helst meriter från management inom klubbfotbollen. Dessutom är han en Chelsealegend. Däremot verkar han vara en karismatisk personlighet. Donadoni å andra sidan känns mer förbrukad (och mindre karismatisk) men är han verkligen det? Det italienska landslagets resultat och spel i EM senast imponerade inte. De imponerade dock inte med demontränaren Lippi bakom rodret häromdagen heller. Frågan är om det handlade om Donadonis tillkortakommanden eller om ett landslag fyllt av mätta spelare?
Slaven Bilic nämner de flesta supportrar och får något vått i ögonen när de tänker på honom. En tidigare West Ham spelare som spelade hela en säsong för klubben innan han flyttade till Everton. Spelar Kroatien ”the West Ham way”? Eller handlar det mest om just det att han spelat i klubben tidigare?
Jag har själv inga svar på mina frågor. Jag ältar dem fram och tillbaks men kommer egentligen bara fram till en sak. Det är spännande namn och vilken av dem det än blir så kommer jag att ge honom mitt stöd. Han kommer att behöva det. Klubben kommer att behöva det. Spelarna kommer att behöva det. Min förhoppning är att supportrarna ska sluta upp bakom den nya tränaren som en man. Laget behöver känna den tolfte spelarens stöd i ryggen på Upton Park. Jag hoppas helt enkelt att vi supportrar ger honom tillräckligt mycket tid och ”the benefit of a doubt” och därmed alla möjligheter att lyckas!
Up the Hammers!
*Efter att artikelns skrev vid lunchtid så kan en del saker ha hänt vad det gäller de presumtiva kandidaterna. Någon kanske avskrivits och någon annan tillkommit.
