Visst kan man tänka sig att hoppets låga har tänts inombords en och annan kanariesuporter och att en och annan nacke har lyfts mot det över i stället för det undre sträcket i serietabellen under den senaste veckan. Efter en ganska så odiskutabel 1-3 förlust borta i ett snöigt Derby så dröms det nog mer modesta fotbollsdrömmar i Norfolk i dessa dagar.

Det hade krävts maximalt med tur för Norwich del för att i alla ha kunnat stjäla en poäng från denna drabbning:

Under de första 10-12 minuterna böljade spelet fram och tillbaka utan att någondera av kvällens kombatanter fick, för att använda sportvärldens nya modeord, ”momentum”. Här kändes matchen fortfarande som en öppen historia och situationen öppnade möjligheter för spelarna hos bägge lag att sätta prägel på matchen. För vår del fanns det i alla fall positiva antydningar offensivt sätt. Sibierski hade en fin löpning och matchens två första hörnor tillföll de gulgröna.

Derby hade dock gjort sin hemläxa och kom att straffa Norwich på ett bekant sätt. Nämligen genom att slå crossbollar in i straffområdet. Detta skulle leda fram till ett tufft 0-2 underläge före halvtimmen spelad. Först slog Ellington (Nathan, inte Duke) ett låg inlägg till mittfältaren Green som kunde konvertera från nära håll. Ellington fick tveksamt mycket tid på sig och Green tveksamt mycket utrymme. Tvåan som kom i den 29:e minuten var dock mer av ett kvalitetsnummer av Derby där Chris Commons slog ett fint inlägg som nickades in av Rob Hulse. Det andra nickmålet av Hulse mot Norwich på två matcher.

Målen sporrade inte Norwich att jaga kvittering utan Derby kom att dominera halvleken från första målet och framåt.

I ett försök att skaka liv i laget gjorde Roeder två byten i halvtid. Sibierski, okej i första men med känningar av ett knä, samt Hoolahan, för vek i kampen med Derbyförsvaret, utgick till förmån för Bell och Pattison. Upplivningsförsöket var dock relativt misslyckat (om nu ett upplivningsförsök kan vara ”relativt” misslyckat?) och Derby kom att dominera matchen. Och känslan var länge att trean för Derby låg före ettan för Norwich i kön. Närmast 3-0 kom Hulse med ett skott i ribban.

Norwich skulle dock få ett inbjudningskort tillbaka till matchen. I den 64:e minuten levererade Clingan (han verkar ha precision i sina inlägg/frisparkar) en hörna som på brittiskt vis nickades in av Kennedy.

Målet visade sig vara en vitamininjektion för Norwich och fem minuter senare hade sen Norwich sin stora chans till poäng denna kväll då Lita kom fri med Bywater i Derbymålet. Litas precision från förra veckan visade sig dock något grumlad när han placerade bollen utanför målet.

Med 20 minuter kvar av matchen lyckades laget hålla ångan uppe ytterligare en stund efter målet och man lyckades prestera lite grand av egen fotboll. Det här var matchens andra period, efter tiden alldeles i början av första, som Norwich var med i matchen. Och laget hade behövt utnyttja denna period.

Liksom den levande perioden i den första halvleken kom dock även denna period av avbryts av ett Derbymål.

Återigen fick vi oss ett allt för billigt mål till livs. Detta då Bertrands misslyckade rensning snappades upp av Derbyspelaren Connolly som i sin tur spelad inhopparen med det mäktiga namnet Przemyslaw Kazmierczak som dödade matchen med sitt 3-1 mål. Och efter detta gick luften återigen ur Norwich som kunde ha släppt in ett eller två mål till.

Samanfattning: Blekt rakt över hos Norwich. Ingen spelare höjde sig över det genomsnittliga. Intressantast var David Bells inhopp –den mannen torde ligga bra till för en start snart. Och av denna match att döma kan Russell och Hoolahan ligga risigt till då. F.ö. kan kanske Hoolahan symbolisera hur Norwich kändes i denna match: veka och för dåliga på bortaplan.