Gästkrönika: Newcastlesjukan
Forumskribenten jezper har skickat in en krönika med sina tankar kring en sjukdom som spridit sig över hela landet och nu även fått programtid på Aktuellt.
Jag såg häromdagen ett inslag på Aktuellt. Inslaget handlade om en sjuka som drabbade höns. Sjukan fanns tydligen i de flesta länder, men just nu härjade den på en gård någonstans nere i Skåne. Runt 16 000 höns skulle vara smittade.
Newcastlesjukan kallade man det. Jag har alltid trott att det var något annat.
Min gränslösa kärlek till Newcastle väcktes när jag var nio år ungefär. Brorsan gillade Les Ferdinand, som lämnade London och QPR för Newcastle, och plötsligt hade han fått sitt lag. När man är i den där åldern blir det ju lätt så att det brorsan gör, gör man själv, och jag var inte sen med att haka på. Efter säsongen kom Shearer och det blev liksom helt naturligt att falla in i alla fotbollstidningar, tipslördag-matcher och svartvita matchtröjor som fanns där runt hörnet. Jag minns vad stolt jag var när jag fått mitt lag; vad speciell man kände sig när ens favoritlag spelade på lördagen, direktsänt på TV4. Det var nästan som att hamna i rutan själv. Jag älskade varenda sekund av det och kan ibland få samma känsla när Newcastle spelar än idag.
Att vara fotbollssupporter är lite som att vara en hopplös, romantisk idiot. Man agerar sällan rationellt, och på samma sätt som olycklig kärlek aldrig leder till annat än misär, blir man alltför ofta besviken på sitt lag. I alla fall om man håller på Newcastle United. Jag tänkte skriva lite om just det; om den apati och uppgivenhet jag känt den sista tiden när det gäller Newcastle United. Min Newcastlesjuka.
För allt som började så bra några veckor in i augusti, har liksom successivt krossats och lämnat oss fullkomligt mållösa. Keegan tillbaka, Owen skadefri, bra värvningar, världens bästa ägare, hade varit mitt svar om någon frågat mig varför årets Newcastle skulle vara bättre. Och det började ju så bra! Fyra poäng på två matcher (varav ett borta mot Man Utd), seger i ligacupen och ett till synes harmoniserat och spännande lag. Några dagar senare och James Milner är borta, ingen ersättare köps in och Keegan lämnar sitt jobb.
Newcastlesjukan träffade mig stenhårt, mycket hårdare än vad jag trodde att den skulle göra, suddade ut alla positiva indikationer som jag sett. För att strö lite extra salt på såren började spelet haverera fullständigt, samtidigt som publiken valde att antingen 1) stanna hemma eller 2) spy galla över styrelsen. Nästa steg var såklart att klubben sattes upp till försäljning. Skönt, förvisso, men samtidigt ytterligare ett steg ner mot botten. Jag har haft många tuffa tider med Newcastle United, många kvällar då jag undrat varför jag utsätter mig själv för allt det här. Trots det finns det inget, absolut inget, som kan jämföras med den totala uppgivenhet jag känt de sista två månaderna. Den cirkus som rått i klubben har varit en kavalkad av slag under bältet och vi är många som gått ner för räkning mer än en gång redan. JFKs intåg i klubben kändes nödvändig; när allting annat havererar känns det faktiskt lite skönt att kunna luta sig emot en rutinerad tränare som åtminstone får spelarna att springa hemåt också. Trots det är han en kortsiktig lösning och det vet alla. Frågar ni mig vad som skall göras, om nu klubben säljs inom en snar framtid, sitter jag inte inne med några lösningar. Men: när klubben väl är såld kan saker bara bli bättre. Vare sig tränaren heter Keegan, Shearer eller Jol.
Men den här krönikan ska inte bara handla om det; om de sista två månaderna och den bittra eftersmak som finns där och säkert kommer att finnas där ett bra tag till. För i måndags hände något som faktiskt påminde mig om hur det är att hålla på ett fotbollslag. När Jonas Guiterrez sprang in i Villas straff, tog de sista, kvicka kliven in i straffområdet och släppte bollen till Martins i precis rätt läge, hände någonting med mig.
Just i den stunden insåg jag varför jag trots allt suttit där framför TV:n alla misslyckade lördagseftermiddagar. Varför jag trots allt går igenom samma elände, samma vånda, varje gång Newcastle spelar. Varför jag trots allt känner en oerhörd stolthet för mitt lag.
Det var som om någon för en kort, kort stund tagit bort den där alldeles för tunga ryggsäcken med besvikelser och cynism som jag ständigt släpar på, torkat rent mina ögon och liksom visat upp för mig hur vacker fotbollen faktiskt kan vara.
Och med den känslan i magen väljer jag att ändå se framåt. Det kommer inte att bli någon säsong att minnas, den saken är säker. Men de där sista sju-åtta minuterna i måndags var ren perfektion i mina ögon. Damien Duff hade återigen det där fjäderlätta steget när han iskallt höll bollen kvar på vänsterkanten. Barton stod på precis rätt plats och var så lugn, så lugn. Habib Beye slutade aldrig springa och höll på att göra mål dessutom.
Newcastlesjukan är fortfarande ett smittsamt virus, men just nu känns det faktiskt lite bättre. Andra raka segern är inkasserad. Det kan vi leva på ett bra tag till i tider som dessa.
