West Ham - Portsmouth 0-0
Kan man hitta något positivt i en trist och träig 0-0-match hemma mot Portsmouth, där vi egentligen behövde vinna? Ja. Till exempel det faktum att vi höll nollan för första gången på 27 matcher.
Jag var som sagt på plats på Upton Park för att se matchen mot Pompey och jag hade förhoppningar på att det skulle bli en frejdig och entusiastisk Premier League-match, mellan två lag med offensiv inställning och kvalité. Det blev det inte riktigt.
Hammers hade fått tillbaka Carlton Cole och Valon Behrami, den senare bildade ett spännande mittfält med Jack Collison och Scott Parker. Cole å sin sida fick också roliga lekkamrater i Freddie Sears och en äntligen skadefri och matchtränad Craig Bellamy. Trots de fina förutsättningarna och en bra inledning av hemmalaget, där man bland annat blev nekade en solklar straff för hands av domaren, lyfte aldrig spelet. För Portsmouths del berodde det nog mycket på att Lassana Diarra var tvungen att linka av efter en tuff duell med Scott Parker. Beroende på det tappet vann West Ham innermittfältet ganska klart och den ständigt toklöpande Behrami, liksom hårt arbetande Scott Parker, gav Jack Collison chansen att ta sig framåt i banan.
Många gånger såg det spännande ut och man ser att den unge walesaren har många goda intentioner under den överstajlade frisyren. Sears och Bellamy passar också bra ihop och kan hota de flesta försvar med sitt tempo i djupled. Tyvärr var Carlton Cole tydligt matchotränad och det innebar att han var styltigare än vanligt med bollen. I andra halvlek rättade han till sin förstatouch och spelade enklare. I samma veva byttes Matthew Etherington in istället för Freddie Sears och mittfältet balanserades mer åt fyra spelare, även om Ethers låg kvar högt upp som något slags mellanting mellan mittfältare och forward. Längre än till ett gäng farliga inlägg kom West Ham dock aldrig via kanten.
Det bästa läget kom istället från Craig Bellamys frispark. Hemmalaget fick en relativt billig boll med sig strax utanför halvmånen på straffområdet och med sin Champions League-status har Bellamy lagt beslag på de fasta situationerna. Den här gången gjorde han det mycket bra, nästan perfekt. Tyvärr satt frisparken i ribban och returen på volley från Collison klarade forne Hammern David James också.
Om ni märkte en viss ironi i mitt resonemang kring Bellamys förmåga att slå frisparkar så stämde det. Jag har svårt att förstå varför han ska slå alla hörnor och inläggsfrisparkar, när han så uppenbart inte är tillräckligt bra på det? I matchen mot Pompey slog han bort otaliga bollar genom att dra dem för långt. Låt Julien Faubert sköta det istället, innan Noble är tillbaka.
Portsmouth hade i princip ett anfallsvapen och det var Jermaine Defoe. Han må vara illa omtyckt i Claret and Blue-kretsar, med all och fullkomlig rätt, men han är ett giftigt vapen. Tre gånger fick Robert Green göra riktigt bra räddningar för att hindra ”den lille” från att stjäla alla poäng till Pompey.
Att Fabio Capello återigen tar med den klumpige Paul Robinson och åldrige David James i landslaget före Robert Green är inte bara ofattbart. Det är ren idioti. Desto roligare att Scott Parker får ersätta den ”skadade” Steven Gerrard.
Nåja, en värdefull poäng blev det i alla fall för West Ham. Och framför allt – den första nollan för försvaret på den här sidan andra världskriget. Alltid något.
