West Ham United=Ångest och en eventuell hjärtattack
Äntligen vann West Ham, otroligt skönt. Det var väldigt viktigt med tre poäng och att vi vände trenden. Ska på en gång skriva här att det här inte är någon matchrapport. Det handlar mer om det lidande och den ångest det är att följa laget i sitt hjärta i mitt fall, West Ham United.
Har hållit på West Ham i 37 år så man är van vid att känslolivet går upp och ner i en berg- och dalbana när det handlar om West Ham. Det hittills värsta är väl hela säsongen 2006-07 som slutade i The Greatest Escape. Den här hösten är dock jobbig även den. Jag menar vad kan inte hända i namnet West Ham? Nu är det väl inte enbart jobbiga händelser runt West Ham, för i så fall bör man fundera på vad man håller på med.
Sedan vi höll oss kvar den 13 maj 2007, så har det hänt mycket omvälvande saker, jag menar det skulle räcka och bli över bara det som den där gnällgubben uppe i Yorkshire håller på med. Har ingen lust att befläcka det jag skriver med hans namn, så därför får det räcka med gnällgubben.
Det stoppar dock som bekant inte med bara det. Jag tänker inte heller gå in på gnällgubben mer just nu i alla fall. Vi har en isländsk ägare som alla vet. Det är en världsomfattande härdsmälta i den ekonomiska världen och givetvis så är den värst på Island. Gudmundssons rikedomar har runnit mellan fingrarna på Gudmundsson som en isglass rinner en mycket varm sommardag. Det enda av värde han snart har kvar är väl West Ham. Det är bara för vår del att hoppas på att vår ägare snart heter något annat än Gudmundsson. Det verkar också som om Gudmundsson själv vill sälja oss, låt oss hoppas bara att det sker på den här sidan året. Annars är jag rädd att vi går ett oroligt transferfönster till mötes.
Nu får det räcka om allt som man ändå inte kan påverka runt omkring West Ham. Har precis som säkert de flesta andra av er som läser detta bevittnat Sunderland-West Ham. Två timmars ångestvandring. När de två timmarna tog slut så borde man ha varit jätteglad över att vi äntligen vann. Givetvis så är jag glad över det, men mest känner jag mig som en urpyst ballong och ett enda nervdaller. Valon Behrami gjorde sitt första mål, mycket bra var det. Tycker också att han var West Hams bästa spelare idag. Ställer dock frågan, varför i hela friden gjorde han inte 2-0 när han hade öppet mål?
Ångestvandringen hade förmodligen blivit mindre tung i andra halvlek om han gjort mål där. Satt hela andra halvlek och bara mådde dåligt. Inte första gången när det gäller West Ham och garanterat inte sista gången heller. För hjärtattacken kom inte idag, tacksam för det. Tacksam också för de tre poängen West Ham bärgade idag. Frågan är dock om det är värt en hjärtattack att sitta framför tv:n och må dåligt över West Ham? Har egentligen inget bra svar på den frågan, mer än att det inte går att låta bli. Så nästa gång det är dags för match med West Ham så sitter man där igen, eller stundom står, går omkring och skriker framför tv:n.
Det får räcka för idag så här, behövde skriva av mig lite. Slutligen ett tack till dagens hjälte och syndabock i mina ögon, Valon Behrami.
Ha det gott alla luttrade West Ham vänner.
