Gästkrönika av Robert Lester
Här kommer en reseberättelse från senaste matchen mot Chelsea.
Fredag
På morgonen åkte jag flygbussen ut till Arlanda. Hade endast handbagage så det gick snabbt att ta sig in till gaten. Tittade på klockan, 10:40, 30 min till take-off, jag tog en pint. Flyget gick i tid och det slank ner en till öl till rostbiffen och potatissalladen. Trist som fan att resa ensam men gott om tid att samla tankarna inför helgen.
Slog på mobilen vid Heathrow och Mumlan har meddelat att han redan var framme, han väntade på mig vid Tottenham Court Road, på The Tottenham (passande namn). Åke, Lasse och Co hade åkt direkt ut till Upton Park och hotellet. Jag tog Heathrow Express och skyndade mig genom Underground för att ta mig dit snabbt, gick oförskämt bra, hade ju ett laddat Oyster card. När jag gick in genom dörren stod det två Guinness på bordet, Mumlan är en bra vän. Vi tog ett par pints, catchade upp lite och gick vidare på en kortare pubhopping inne i stan med ett par stopp i några sportbutiker men det fick räcka där. Vi hade ju en samling att åka till och Åke undrade vart vi var. När vi kom fram till Upton Park blev vi dock tvungna att ta en varsin Guinness på The Queens på Green Street.
Vi checkade in på West Ham-hotellet och mötte upp de andra i hotellbaren, fan vad kul att träffa Iron-Tobbe, Åke, the man Gjermund som fixar det mesta och Lasse med flera. Mer Guinness och dags för lite briefing inför helgen vilken avslutades med en WH-quiz. Alla våra svar var Iron Maiden-relaterade, det blev roligare så. Åke blev helt plötsligt dyngrak och fick gå och lägga sig, senare visade det sig att han hade fått i sig även en halv flarra vodka som han hade i sitt rum. Jag, Tobbe och Mumlan begav oss till vidare mot East Ham för The Millers Well som var mötesplatsen senare på kvällen. Först blev det kebab på ett sunkställe. Återigen flödade pintsen och det var skönt surr om allt möjligt. Det blev lite tjafs mellan några locals, en snubbe och en brud. Hon kom dit och skällde ut honom duktigt och högt vid baren och han svarade med att spotta henne i ansiktet, två ggr. Jag tänkte lägga mig i men är jävligt nöjd med att jag inte gjorde det. Det var inte min sak och han sopade ju inte på henne. Mumlan tyckte det var rätt åt henne. Strax efteråt bestämde vi oss för att gå tillbaka, trötta och fulla, 15 pints senare typ. Somnade som en stock.
Lördag
Upp vid 09 för klockren engelsk frukost på hotellet. Strax innan 10 fick vi veta att laget skulle träna. Det passade oss utmärkt, alla har fönster ut mot arenan. Jag och Mumlan tyckte dock att det sög så vi tog oss ut till arenan så vi kunde höra lite också. Grabbarna verkade vara på bra humör, det syntes inte minst när de pricksköt mot en traktor vid sidlinjen eller när Neill jabbade som Rocky under uppvärmningen.
Vid 10:30 stack vi ut mot Brisbane Road för Leyton Orient vs Cheltenham, League One. Vi var ett gäng Scandinavian Hammers på 15 pers kanske och vi siktade in oss på puben The Coach and Horses nära arenan. Sen drog det igång igen, Guinness, Guinness, Guinness, Guinness, och en rätt underhållande match som Cheltenham kammade hem i ösregnet. Våra sympatier låg dock hos våra grannar från East, i paus blev det öl. Efter matchen tillbaka till samma pub och mer Guinness. Vi bestämde oss för att samlas upp mer lokalt och skulle ses ute i Barking.
Vi beställde taxi, som aldrig kom. Till sist satt vi i alla fall på The Spotted Dog. Och där tog min energi slut fullständigt. Jag är full och trött som fan när Mumlan frågar om vi ska dra tillbaka. Jag är på fast klockan inte ens är 23. Försökte oss på en taxi men det gick inte. Underground låg precis bredvid och två stationer är ju lugnt. Problemet var att vi båda var så ouppmärksamma (fulla) att vi inte tog en Underground, utan Rail, så vi hamnade åt helvete i Limehouse. Efter piss på perrongen tog vi oss ut på gatan och var helt lost. Till sist ser vi i alla fall en buss som har en markering att den ska mot West Ham. Mumlan kutar och lyckas hålla den. Jag frågar chauffören om vi kan ta den. ”yes but it’s far”. Jag är överlycklig trots det för vem fan orkar vara vilse och dyng? Sen tar nojjan över för vi åker buss sjukt länge, jag ber Mumlan fråga igen om den går till Upton Park, ”yes, not yet”. Vi åker längre… jag försöker skicka fram Mumlan igen för tänk om chauffören ljuger? Mumlan vägrar, vi blir osams och han går upp på övervåningen. Jag går fram och frågar igen… ”I will let you know!” blir svaret. Till sist hörs ett riktigt högt övertydligt, UPTON PARK; WEST HAM; BOLEYN GROUND. Jag skriker tillbaka ”THANK YOU”. Ut på gatan, tittar oss omkring och ser The Boleyn, hemma. Fan vad skönt! Men vi skulle ha mat nu. Tjackade Chicken Family meal för 10 pund. Mumlan undrade vad vi skulle med en hel hink friterad kyckling till. Men vi sänkte både den och två feting pommes och en och en halv liter pepsi. Snark.
Söndag
Matchdag! Shit vad sliten jag är. Engelsk frukost och sedan en oplanerad stadium-tour. Vi knatade runt bland omklädningsrummen, medical-rummen, duschar, jacuzzi och director box med en skön lirare som drog sköna stories om West Ham. Slutligen går vi vägen spelarna går och känner hur det känns att gå in på arenan, vi fick däremot inte gå ut på gräset… satan vad sugen jag var.
Perfekt uppvärmning på en tung morgon.
Strax efter möts vi upp i foajén för att gemensamt åka ut mot Fulham Broadway och västra London via Underground. Det var först när vi var ett par stationer ifrån som det verkligen började kännas att det är bortamatch, mot Chelsea! 4 timmar innan matchstart kliver vi in på The Slug and Lettuce som är den bestämda bortapuben. Några WH är redan där, men även Chelsea. De senare drog dock hyfsat omgående från puben. 3 timmar innan match börjar det bli packat och skönt drag. Jag tog det betydligt lugnare den här dagen, ville inte vara full på matchen, men sänkte säkert 6-7 pints. Det är svårt att återge puben, men satan i gatan vilket jävla ös. Asmycket Hammers, taggade från topp till tå, pints, sång, och hån ut mot gatan genom fönstren till Chelsea som passerade. De Scandinavian Hammers jag såg stortrivdes och Gjermund var i sitt esse. Ju närmare inpå match desto mer poliser utanför puben. Sen var det alltså dags för en 5-6 minuters promenad till arenan, puben tömdes i stort sett samtidigt, vi väller ut på gatan, inte välkomna och får poliseskort hela vägen fram, det är lätt att vara kaxig när det är mycket snutar haha. Det skriks jävligt mycket cunts och wankers hit och dit. Vi sjunger vidare, bubbles, big fat frank, west London is full of shit, osv. Kändes bara overkligt ett tag, lite filminspelning över det hela. Bisarrt emellanåt men en underbar känsla i detta massiva lämmeltåg med Hammers i fiendeland.
Inne på arenan har vi riktigt bra platser, Shed Lower, rad 8. Stamford Bridge är sjukt snygg och inramningen är makalös. Stämningen är grym och jag törs nästan säga att det är den bästa jag upplevt under mina år som Hammer. Vi sjunger bokstavligen ut dem. Det är mycket hån, från båda sidor. Jag såg ett klipp på youtube som jag fick gåshud av, filmad från en långsida, som tyvärr togs bort pga. ”rättighetsskäl”. Tre minuters hoppande och sång ”We are West Hams claret and blue army”. Visst är det galet drag på AIK – DIF t ex men det här är annorlunda. Svårt att beskriva återigen.
I minut 33 efter klockrent jobb från Noble i straffområdet hittar han fram till Bellamy som smäller dit den. Euforin är given. Tiden stannar. Jag är någon annanstans. Total glädje. Skadar ju inte att vi stod så nära planen och målet direkt. Chelsea kvitterar genom Anelka och Cole kan avgöra i slutminuten men den slutar 1-1 och det kändes givetvis som en vinst för oss.
Efter matchen är det dags för en promenad till tuben. Denna gång syntes knapp old bill till, det var trångt och ett rejält myller. Man visste inte vem som tillhörde vem och det gjorde i alla fall mig sjukt paranoid. Jag och Tobbe hamnade bakom ett par hetsiga Hammers som drog till sig ett Chelsea-psyko på 40+ som hade fått vem som helst att skita i brallan. Han brydde sig inte, han skulle bara ta en av oss, spelade inte roll vem. Men han nådde inte riktigt fram, 3-4 snutar fick tag på honom. En yngre snubbe dök upp bredvid Tobbe och utbrast ”he almost wacked me” och försvann in i massan. En annan dåre gick bredvid oss, jag var övertygad om att han var polare med den nyss plockade snubben. Han gick lite avvaktande och väntade... Vi drog oss mer inåt mitten där det var lugnare. Vid tuben hamnade vi i en scen som var riktigt underhållande. Hela vår perrong smetfull med Hammers och på andra sidan duktigt med Chelsea och så satte hetsen igång haha. Hade det inte kommit tåg kändes det som en tidsfråga innan det blev OS i spring-över-spår-och-kötta, men det var sannolikt just för att det var så svårt att nå varandra. Kul var det i alla fall. Snuten hade för övrigt bra koll där nere.
In i tuben och hemåt mot hotellet igen. Fan vad lång tur det blev då… Söndagskvällen avslutade vi i hotellbaren i de sköna sofforna framför SkySports. Till vår belåtenhet kom spelarbussen med dem som hade lämnat sina bilar på hotellparkeringen. Ledare, målvaktstränaren och legenden Ludek, Boa Morte, Davenport (vart fan är resten tänkte jag) men så kom även Mark Noble, född claret and blue. Jag ropade på honom och vi gav honom lite mer applåder. Han tackade och gick vidare till sin feta bil och tutade när han drog. De flesta hade tagit sina bilar direkt till samlingen. Synd men men.
Måndag morgon var det dags att åka hem igen och självklart var flyget försenat två timmar… jag tröstade mig med en tidning om gårdagens match och en Murphys stout, de hade inga Guinness.
Ännu en grym resa i regi av Scandinavian Hammers.
Vi säger ett stort tack till Robert Lester för att han delar med sig av sin resa. Hoppas också att fler vill göra det, då det alltid är kul att läsa om de olika fansens upplevelser.
