Chelseas värld - vecka 13
Robinho, Zhirkov, Det blå tåget, rödlöss och en skitlördag. Lovén summerar den gångna veckan.
Han kom, han sågs och han var kass
Vi börjar med gamla nyheter. När City var på besök visade Chelsea en mäktig demonstration i grenen energisparande spel, som om de sparade eftersom de var rädda för att få en alltför hög energiräkning om de sprang för ett andra mål. Robinho som för dagen verkade ha problem med att skilja på det blå laget som han spelade för och det blå laget han trodde att han skulle spela för var allmänt usel. Denna förvirring satt i hela matchen och för dom som fortfarande vill att Chelsea ska köpa honom ska jag visa denna match som motargument till att aldrig mer nämna honom som en önskespelare.
Veckan som gick
Det har surrat lite rykten om kantspringaren Zhirkovs eventuella övergång till Chelsea och eftersom jag inte vill döma någon på förhand skrev jag ett mail till Nico, en ryss boende i Spanien med rätt bra koll på ryska lag och frågade vem han var. Bedöm själva av hans svar om Zhirkov är en spelare för oss eller inte..
”Hello my friend.
”Zhirkov is a very good player, like Robben but ruski, flying like a knife in wind, left or right it dont matter, he fly on every wing. He is strong when his fighting for the balls, he often wins them and when sometimes loose he run like a bull to get it back. If Chelsea get him, they should be lucky, he´s much better than Arshavin”
Veckan fortsatte i ett ganska lugnt tempo fram till fredagens lottning som jag innerligt hoppades skulle innehålla ett möte mot Villareal eftersom det just nu är billigt att ta sig från Tenerife till Valencia.
Men tji fick jag och vi andra som hoppades på lite variation i CL. Liverpool känns som att återförenas med ett ex som man egentligen hatar, som att få ungsstekt bacon när man beställt stekt fläsk och löksås.
Men ska man vinna CL får man rulla runt med grannens rödlöss, det är ju det som är det fina med CL. Alla lag i en kvartfinal är bra och det finns inga genvägar.
Bring 'em on. We fear no one.
Blå tåget och tro
När Wennman (journalist på rosa pravdan) började prata om Det blå tåget som kom smygande i tysthet när alla blickar var riktade mot kampen mellan United och Liverpool om titeln och ett Chelsea som ingen räknade med men som i alla fall tuffade på i all tysthet så var jag beredd att hålla med honom. Takten i laget var inte samba, inte heller sexy, det var en takt rak och fast som en första maj parad på röda torget. Det rullar inövat utan överraskningar. Mot nästa station i hopp om att klara tidtabellen.
En skitlördag
Fulham gav storebror en försenad födelsedagspresent genom att slå United med 2-0 och i mitt och tusentals andra fellow blues hjärtan tändes ett hopp, att ligan kanske inte var körd trots allt och glappet inte så väldans stort, om vi bara vann på White Hart Lane, och historien gav mig rätt i detta. Det är lätt på Three Points Lane, så nu var det bara att skyffla in mer kol i det blå tåget så skulle Tottenham bara vara en station på vägen.
Och vi skulle vinna på det sätt som Chelsea alltid gör på White Hart Lane, en klar och odiskutabel seger på Three Points Lane med efterföljande gäck. Undertecknad hade till och med för tillfället sparat några härliga sms i telefonens utkast så att jag snabbt kunde skicka dem till Spurskompisar. Vi skulle bara vinna mot Tottenham. Hur svårt kan det vara?
Tydligen en övermäktig uppgift. För när lagets sammanlagda vilja ligger på Ebay för underpris och Guus-effekten slutat verka mot stelheten så finns det ingen i ledet som kan begära rättning.
Och när Anelka och Drogba hamnar i Bjurträsk hos ett gäng spelmän som lyckats hitta tonen då hjälper det inte att Lampard, Terry och Essien är Lampard, Terry och Essien för när Tottenham har en fågel fenix Gomez i målet som verkar fatta vad som krävs av honom i en sådan här match och dess försvar spelar...ja...icke-spursaktigt då finns det inte en chans att vi skulle kunna vinna. Och sådana här dagar undrar jag om inte till och med QPR skulle vara en övermäktig uppgift.
Guus försökte med att släppa loss raketerna från stalinorgeln, men inget hjälpte och problemet med stalinorglar är just att de går på kraft och inte på pricksäkerhet så det blev stolpskott, ribbträff, skott, tv-räddningar och den förbannade Gomez, men inget hjälpte när Tottenham spelade som ett gäng nyfrälsta som skådat ljuset av en vinst mot Chelsea.
Jag tänker inte ta citat efter, jag tänker vidare inte kommentera förlusten, men att den kändes och den gör mig och alla Chelseafans förbannade, det ska varenda Spursfan ha klart för sig (hur vågar de vinna på deras hemmaplan). Nästa säsong ska vi återställa ordningen. Så grattis så jävla mycket, det var en välförtjänt seger.
Over and out
