Chelseas värld - vecka 14
"Det finns få saker som gör mig illamående. Men när Gerrard lyfter en buckla är det som att magen vänder sig, som om man vore nio igen och åksjukan fick grepp om mig när det fortfarande fattades sex timmar till släktträffen i en sommarvarm bil där alla vuxna rökte med fönstren stängda."
Det har egentligen inte hänt så mycket i den meningen att det rullat in nyheter som är värt att notera, men slutligen är det en fråga om hur man värderar nyheter som värdefulla eller inte.
Personligen tycker jag att det är väldigt intressant vad Kenyon säger i pressen och vad som händer efter. Jag har sparat alla artiklar om honom sen december eftersom jag sedan en lång tid burit en misstro mot honom, men det slog mig att jag kanske inte lagt ner så mycket tid på att försöka förstå honom. När han sparkade Ranieri på det sätt han gjorde det och efter uttalade sig på det sätt som han gjorde och när han närde drömmar om G14 så var det ingen bra grund att bygga ett förtroende mellan honom och mig. Men han är en del av klubben vare sig jag vill eller inte och ilska blir så tungt att bära om det är mot en familjemedlem så jag gav honom en ny chans och jag tycker mig bli lite klokare, eller han börjar kännas greppbar på ett annat sätt än innan.
Själva genombrottet gjorde jag redan i den 14 januari då Peter Kenyon pratade om Chelseas framtid och ekonomiska överlevnad belyst på ett annorlunda sätt än innan. Enligt honom var det högst upp på agendan att ordna skulderna mellan klubben och Roman, att inga köp i framtiden skulle skuldsätta klubben mer utan vara ett resultat av att transferbudgeten visade plus efter försäljningar av spelare. Dock lämnade P K in en brasklapp att skulle klubben vilja ha någon riktigt mycket skulle Roman se till att det skulle finnas resurser.
Gott tyckte jag, riktigt sunt. Och det fortsatte några dagar efter i en artikel i The Mirror att Chelsea inte längre var den rikaste klubben men att det var nu fastslaget att klubben börjat agera som en storklubb .
I ett tillfälligt bakslag drabbades vi åter av ett tränarbyte, Scolari fick gå och det var nog ingen som inte kunde förstå varför. Scolari ville spela glad fotboll, som om det skulle gå att plantera rosor i betong så var det projektet dömt att misslyckas och till och med den mest inbitne sexy football fantasten kunde förstå varför han fick gå även om klubben kändes lika fast i sin övertygelse som prinsessan på ärten.
Guus Hiddink kom och han anpassade spelet till det material han hade till förfogande, en viss strängare nyordning gjorde att vi åter började uppträda som det blå tåget konkurrenterna en gång fruktat. Laget såg åter ut som ett lag och alla inklusive Drogba vekade gilla nyordningen och för oss fellow blues tändes det blå lågor av hopp. Detta höll sig ända fram till den nesliga förlusten mot Spurs och inte blev det bättre av att Guus i samma veva offentliggjorde att han tänker återvända till att leda Ryssland mot VM i Syd-Afrika, vi var ju en del som hade hoppats på att han skulle stanna och det kittlade när man tänkte på vad han skulle kunna göra med laget om han hade fått en hel säsong på sig med en sommar av kvalitetsshopping.
Det var nu Kenyon åter steg fram, denna gång i en ny roll. Den lugnande, trygga kaptenen som vet vart skeppet är på väg.
I tidningen( Sunday times) kunde man läsa att han hela tiden vetat att Guus Hiddink varit en tillfällig lösning och detta i sin tur ger klubben lugn och ro att sondera terrängen på tränarmarknaden. Detta var ju ett uttalande helt i sin ordning, något en klubbföreträdare lär sig säga i sömnen men, Kenyon slutade inte där, indirekt kritiserade han sig själv när han menade att titlarna och harmonin var för mycket att begära när Chelsea bytt tränare fem gånger de sista fyra åren.
Detta var något som klubben avsåg att rätta till med nästa tränare, för denne skulle få tid och ledningens tålamod med att bygga laget, Man United, Kenyons forne arbetsgivare sågs som föredöme på den punkten. Istället för kortsiktiga lösningar skulle istället acceptera mellansäsonger för att i det långa loppet bygga ett lag som höll sig kvar i toppen år efter år.
Jag vet inte hur det är med er blåbröder men för mig låter det underbart att höra den egna ledningen kritisera sig själv för tidigare beslut men som resultat av en självrannsakan inte tänker begå samma misstag.
Så det återstår bara för Kenyon att hålla sitt löfte och inte göra oss besvikna(Vad det nu är värt för honom).
Arvet efter Markus Aurelius
Markus Aurelius var en kejsare i Rom när imperiet kommit i dess palliativa fas. Men det är inte därför vi idag känner till honom. Han är mest känd som en filosof där hans teori om begär är hans mest känd.
”Vad åtrår vi? Vi åtrår det vi ser varje dag. Vår broders framgång, vår grannes vackra fru. Vi känner detta begär, inte för att vi behöver dessa ting utan för att vi är skapta så.”
Döm om min förvåning när jag såg Markus Aurelius teori tillämpas i spanskt media ett antal gånger. Teorin är visserligen moderniserad men nog känner man igen den även om den i dag kallas för Det-Real Madrid-Vill-ha-vill-även-Chelsea-ha.
Manuel ” El ingenero” Pellegrini, Villareals briljante tränare pekas ut som Real Madrids näste tränare efter Ramos, bra så tycker man men Marca är inte nöjd med det om det inte fanns en koppling till Chelsea som enligt dem också vill ha honom. Kenyon påstods ha pratat med Pellegrini så sent som den 2/3 angående en tränarroll i Chelsea något som Pellegrini själv förnekat men eftersom ett nej inte är ett nej i spekulationsjournalistikens utmarker så gick detta obemärkt förbi för att inte rubba teorin som även har ett tillägg i Eftersom-Real-är-bästa-klubben-i-världen-så-kommer-alla-dit-till-slut.
Vi har sett det innan, alltför många gånger hur Chelsea används som spöket i garderoben när spelare eller klubbar vill förstärka en poäng.
Snyggt försök Marca.
Shearer effekten är en annan sak
När Newcastles husgud Alan Shearer tackade ja till tränarjobbet så fick han inte bara en traditionsrik klubb på halsen utan även en klubb där underprestationen satt i väggarna en av landets vackraste arenor.
Experterna började på förhand ändra tippset i matchen Newcastle-Chelsea. Shearer skulle bli för Newcastle vad B12 är för levern, vad järn är för blod och motion för välmående.
Det fanns t o m de bland de blå som började misströsta och bli nervösa, och vad fick vi?
Trots stundtals uselt spel från vår sida lyckades inte Shearers närvaro gjuta mod i sina spelare och det är för mig en gåta att vi lyckades vinna. Vi kunde tydligt se skillnad på Gusseffekt och Shearereffekt men nog får man tillägga att man verkligen önskar dem bättre utdelning i andra matcher. Newcastle hör hemma i högsta divisionen.
Dagen innan Liverpool
Det finns få saker som gör mig illamående. Men när Gerrard lyfter en buckla är det som att magen vänder sig, som om man vore nio igen och åksjukan fick grepp om mig när det fortfarande fattades sex timmar till släktträffen i en sommarvarm bil där alla vuxna rökte med fönstren stängda.
Jag vill ha en repris från förra året, jag vill se Lampard på knä med armarna höjda mot skyn efter att ha slagit in ett avgörande mål. Jag vill förtränga det faktum att Liverpool faktiskt ångar på och glömma att de ser fruktansvärt bra ut.
Så, nu har jag förträngt det.
Vi vinner klart imorgon.
