Chelseas värld - vecka 16
"Och åter fick jag se en match med ett energiskt Chelsea och ett talangfullt Arsenal, men den fanns där i ögonen på våra spelare, viljan, hungern som om Liverpool matchen var en månad gammal och att detta..."
Jag sitter där, på ett folkligt ställe uppe i Valle san Lorenzo och ser hela grillade revbenspjäll bäras in, sällskapet är en vän med flickvän . De åker hit när det ska firas något och idag är det en sådan dag, flickvännen fyller år, hon är fin, uppklädd och artig mot mig där jag sitter mellan hennes bästa vän(vars plats jag tog eftersom det hade gett mig bäst position om de skulle visa fotboll) och hennes syster. Min spanska flyter på, Verbens indikativens tempus behärskas med mästertunga och jag lyckas t o m vara rolig, men det är inte där jag är egentligen. Mitt hjärtas indikativa tempus lyder ” Det ska bli ett nöje att få komma hem och se bandet med FA Cup semin mot Arsenal” Alltså, den match som pågår medan jag diskuterar Spaniens fördjupade kris, kanarieöarnas fördjupade kris, kanarisk mat kontra svenskt dito. Jag sätter åter verbens indikativa tempus med glans och lyckas t o m få lite kanarisk dialekt till sällskapets förtjusning.
Huvudrätten är avklarad och efterrätten skall bestämmas och det är nu det brister för mig, jag har hållt igen för länge och när det börjar diskuteras vilken av tiramisu eller bananglass berget som passar bäst till mandel likör kan jag inte vara tyst. Jag harklar mig, ber dem skynda sig. Min vän ser förebrående på mig, i hans ögon är det hennes dag och hennes verklighet är bara en av dessa söta saker som kännetecknar henne och som han älskar henne för. Jag ser bara en kvinna , ett år äldre och skulle hon ha någon värdighet skulle hon inte vara så fräck att fira den, inte idag i alla fall. I tysthet önskar jag dem en könssjukdom som håller dem åtskilda så länge antibiotikakuren föreskriver och reser mig för gå ut att röka eftersom jag befinner mig på ett av de få ställen i spanien som har rökförbud.
Jag fiskar upp mobilen, ringer Timmy, han som har tekniken att spela in matchen och som lovat göra det och lämna det hemma. Han svarar inte ”Fan” tänker jag högt. Vi förlorade, han har stängt av skiten och gett sig ut och druckit öl istället, eller svarar inte för att han glömt att spela in. ”fan ta honom”
Men han svarar, tredje gången jag ringer svarar han ursäktar sig med att han haft mobilen på vibratorläge under matchen, jag försöker pejla stämningen i hans röst men den säljer inte resultatet, han t o m lovar att köra ifrån Guargacho och lämna den hemma om jag ville.” han är inte så dum trots allt” Hinner jag tänka innan min väns flickvän smugit upp obemärkt bakom min rygg och frågar om jag vill komma in. De hade beställt tiramisu till alla och undrade om jag inte tänkte äta den med dem.
-Självklart.
Jag stoppar mobilen i fickan och ansluter till sällskapet igen och min väns förebrående blickar. Jag ger honom ett leende som för att ursäkta min otålighet.
Så de dricker, jag kör och så hålls dagens överenskommelse till pricka och när jag lämnar av dem i Cristianos där de ska fortsätta kvällen, de hinner inte ens fråga om jag om jag ville följa med innan jag stängt dörren till min lånade Chrysler Voyager och svängt ut på Calle General Franco och lämnat dem som två streck i horizonten.
Resan hem går förfärligt snabbt, jag har redan tänkt att undvika motorvägen för det tidsödslande hindret vid Guaza som vid denna tid skulle vara fullt av bilar. Jag tog den gamla vägen, ringde Timmy som redan lämnat Bandet hemma, fortfarande röjer han inget om resultatet, rösten låter sådär fyraöls vänskaplig men annars inget. Jag tackar honom säkert hundra gånger innan jag upptäcker att jag är på väg rakt in i en fartkontroll. Jag lägger snabbt på och saktar in. Skulle de stanna mig skulle jag göra mig dum(hazerse sueco, faktiskt ett riktigt uttryck härnere) Men till min glädje så stoppar de bilen före mig och låter mig passera.
Ödmjuk inför detta så höjer jag farten direkt efter de var utom synhåll och pressar bilen ända vägen hem till dörren.
Jag köper ett sexpack och lite chips, godis till dottern och öppnar dörren till hemmet, Nu kom jag till det största problemet. Nalle puh och Ruh´s vårstädning. Den visades nu och visst kan jag klara kompisars flickvänners födelsedagar och spanska trafikpoliser men detta var något annat. Och det värsta var att de precis satt på den och jag kände att jag inte ville, inte kunde vänta längre och att vara sträng far som bestämmer skulle resultera i hjärtskärande gråt av dottern och starta en köldsträcka längre än Paris-Dakar med sambon, men det var värt ett försök kom jag fram till. Dottern fick chipset, sambon hälften av sexpacket och så var tv n äntligen min och jag kände mig som herren i huset.
Innan jag satte på matchen hann jag lugna ner mig lite, gå igenom förutsättningarna så att jag inte skulle bli alltför besviken om VI/Chelsea förlorade, det låg en förbannelse över mötena med Arsenal i FA cupen. Ungefär samtidigt som in dotter förlåtit mig så hann jag att lugna mig.
Och åter fick jag se en match med ett energiskt Chelsea och ett talangfullt Arsenal, men den fanns där i ögonen på våra spelare, viljan, hungern som om Liverpool matchen var en månad gammal och att detta var bara en av raden av matcher de var tvungna att vinna och även om det inte gick vår väg i början så kändes det på något sätt att det skulle ordna sig. Det var åter en tät jämn match som avgjordes på vilja och Hiddinks pojkar var dom som ville bryta ännu en förbannelse och kräva hämnd för den svidande 1-2 förlusten i höstas och nr slutsignalen ljöd så kändes denna vecka som var alldeles för mycket.
Inget bråk, inga brutna sviter, ingen spelare som klagade i pressen. Bara ett Chelsea som vann, inte på skönhet eller för att de var bättre utan för att Hiddink, arkelogen hittat lämningarna av spelarna de en gång och skilt dem från dyn Scolari sänkt ner dem i med spatel och tandborste
Och putsat dem till dess forna glans.
Tack Till samtliga Chelseas spelare, tack för denna vecka, den kommer jag sent att glömma och Tack till Liverpool och Arsenal för att de bjöd upp till dans.
