Gästkrönika: Rättvisan gör ingen skillnad på Roman och Mutu
Volkan Yesil resonerar kring Adrian Mutus dom i en gästkrönika.
Historian mellan Mutu och Chelsea började med glädje och slutade med vrede. Ett slut på tvisten mellan Chelsea och Mutu kom i dagarna och det har berört många och väckt många känslor. Vi har fått höra kritik från supportrar, tränare och presidenter. Själv så är jag inte så särskilt förtjust i att kommentera i händelsens hetta. Det är lätt att man låter känslorna uttrycka sig istället för det förnuft man besitter. Den som någonsin befunnit sig i tillstånden vrede, glädje eller sorg vet hur fel det kan bli när man låter känslorna gå före förnuftet. Man resonerar inte helt rationellt.
Mutu-affären är en händelse som väckt många känslor. Vi har fått två läger som inte kan hålla med om vem som har rätt i den här konflikten. Vi har de som tycker att Chelsea har agerat helt korrekt och en annan sida som tycker att Chelsea står för innebörden av girighet. Jag själv står ensam i mitt tält. Jag tillhör det tredje lägret som tycker att ingen har gjort fel i Mutu-affären. Det kan låta konstigt att två parter i en konflikt inte har agerat fel men jag har hittat min syndabock i det här fallet. Kapitalismen.
Låt mig få förklara innan ni rycker på era politiska ögonbryn. Chelsea har kontrakterat en spelare de fått betala en stor summa till både spelare och klubb. Summorna som gått mellan parterna och den ekonomiska vinst som Mutu gjorde är något som vanliga människor knappt kan drömma om. Står man under kontrakt så har man förpliktelser gentemot varandra. En grundprincip inom avtalsrätt är pacta sunt servanda, att avtal ska följas.
Chelsea gjorde en investering och la ut stora pengar. Ska de få bära skulden för att en spelare ser till att utföra en brottslig handling som resulterar i att han inte kan arbeta för sin arbetsgivare? Hur långt ska klubben stå för oväntade beteenden hos spelare? Vad ska klubben göra när spelaren vägrar?
Men samtidigt så har man förståelse för den andra sidan. Är straffet Mutu fått proportionellt gentemot handlingen han utfört? Jag kan inte sluta tänka på tanken. Mutu sitter där i soffan, en lina är upplagd på bordet. Ett finger täpper igen ena näshålet och näsan är strax över linan. Frys situationen. Lägg upp den stora skulden som Mutu ådragit sig och lägg upp allt i sedlar bredvid honom (eller med mynt som Joakim von Anka).
Ska det på något sätt vara rättvist att någon som gör ett misstag ska bli så tungt belastad med ett sådant straff? Mutu som kämpat sig från fattiga Rumänien riskerar att bli av med den större del som han kämpat för under sina år. Allt signerat på ett papper till Chelsea med en miljardär som ägare. Men det är så vårt samhälle fungerar idag. Fru Justitia, rättvisan är blind. Rättvisan gör ingen skillnad på fattiga och rika människor. I en fungerande rättstat så är alla lika inför lagen.
Av det nu framförda så kan jag inte se att det på något sätt inte har blivit en rättvis utgång i dagens samhälle. Dock så förtjänar ingen person ett sådant hårt straff för sina personliga problem. Men det här är konsekvenserna av att ha ett samhälle där kapitalet styr oss. Där pengar pumpas in i fotbollen och där allt får en större ekonomisk betydelse. Mutu var den första att få ett sådant högt straff. Han lär knappast vara den sista. Så länge det är så mycket pengar som omsätts i klubbarna så kan klubbarna inte låta det gå förbi. Vad skulle hända om Kaká och C.Ronaldo nu åker fast för dopning? Hur kommer deras liv se ut framöver?
* * * * *
CSS-redaktionen tackar Volkan för gästkrönikan. Vill du skicka en en krönika, en reseskildring eller något annat? Maila oscar@chelseasweden.com.
