Franzéns fredagsfunderingar: Inför säsongen
I onsdags presenterade CSS-redaktionen en ny artikelserie, Onsdagslistan. I dag presenterar vi en återkommande krönika. Varannan fredag kommer vår nye skribent Johan Franzén att resonera kring Chelsea i Franzéns fredagsfunderingar.
Johan Franzén heter jag och är en 29-årig göteborgare som fått engelsk fotboll och Chelsea tillsammans med modersmjölken (även om intresset visserligen kommer från min fars sida). Mina ”Franzéns fredagsfunderingar” kommer från och med idag och varannan fredag framöver att husera här på sidan. Som namnet antyder kommer jag i mina krönikor att dela med mig utav mina tankar och reflektioner beträffande Chelsea. Den här veckan har jag tänkt behandla både dåtid, nutid och framtid, men först en liten personlig presentation:
Min egen relation till Chelsea sitter djupt rotad. Farsan började hålla på dem i samband med framgångarna i början utav 70-talet och på den vägen är det. Själv växte jag upp med Kerry Dixon som en utav mina idoler och kan än idag inte förstå att han aldrig tilldelades priset som Chelseas ”Player of the year”. En än större skandal är det när man sedan konstaterar att t.ex. norrmannen Erland Johnsen erhöll samma utmärkelse.
Hur som helst har jag alltid varit Chelsea trogen och stöttat dem i vått och torrt, även om jag måste medge att den italienska fotbollen lockade mig aningen mer som liten knatte. Sedan minst 15 år tillbaka är det dock nästan uteslutande engelskfotboll i allmänhet och då Chelsea i synnerhet som intresserar mig när vi pratar om internationell fotboll.
Som gaisare har jag på hemmaplan lärt mig att lida med mitt lag och med det i tankarna, så var det faktiskt en liten lättnad när allt plötsligt började gå Chelseas väg i och med Abramovich intåg i klubben. Jag har till dags datum sett Chelsea spela live vid fyra tillfällen och den stora idolen i dagens Chelsea-upplaga är utan tvekan Frank Lampard, men jag har också en liten extra förkärlek för de övriga engelsmännen i klubben. Tidigare var jag också en stor beundrare utav Claude Makelele, en spelare som måste vara en utav de nyttigaste spelare ett lag någonsin kunnat ha på en fotbollsplan. Oj, vilken spelare, även om han saknade allt vad tillslag heter, trots att det rycktas om att han har tre ben.
Jag tillhör dem som fortfarande äger en VHS och som använder den flitigt. Kan inte minnas att jag missade en enda match ifjol, mycket tack vare min video. När jag har haft tråkigt i sommar har jag flertalet gånger kollat in sammandraget från fjolårssäsongen som jag spelat in från Chelsea TV. Kan tyckas en aning märkligt så här när årets säsong nu drar igång, men med sammandraget i färskt minne tänkte jag att vi skulle börja med en kort resumé om vad som hände ifjol:
2008/2009
Luiz Felipe Scolari hade presterat bra som förbundskapten för både Brasilien och Portugal, men i övrigt visste vi egentligen inte så mycket, jo möjligen att han var slående lik Gene Hackman, om nu det är någon merit. Som klubblagstränare var han hur som helst ett relativt oprövat kort, i alla fall på europeisk mark. Han mottogs dock som en frälsare och fick också en flygande start genom framförallt en bländande anfallsfotboll som inte skådats på Stamford Bridge på mycket länge. En utav härförarna var en pånyttfödd Anelka som i den skadade Drogbas frånvaro öste in mål. En annan var Deco, som till en början verkade vara en riktig succévärvning. Efter en lysande försäsong fortsatte Deco lika bra i ligastarten och blev vald till månadens spelare i augusti. Därefter drabbades han utav skador och kom sedan aldrig riktigt tillbaka. Säga vad man vill om Deco, men då visade han att han i sina bästa stunder besitter kvalitéer som få spelare i världen kan mäta sig med. Spontant känns det dock som att hans karriär har passerat zenit och även om jag gärna ser honom kvar skulle jag inte gråta floder om han lämnar innan transferfönstret stänger.
Efter den minst sagt imponerande starten började motståndarlagen läsa in Chelseas spel och det tycktes inte som om Scolari hade någon plan B när de stötte på patrull. Det märktes först i 0-1 nederlaget mot Liverpool då den 86 matcher långa sviten utan förlust hemma på Stamford Bridge bröts, ett minst sagt imponerande rekord. Plötsligt var Chelsea inte alls lika oslagbara längre, vilket andra lag märkte, liksom Chelseaspelarna själva, vilket var än värre. Självförtroendet var som bortblåst och det vattentäta försvarsspelet, som i så många år varit ett utav Chelseas signum, läckte nu som ett såll. Detta syntes tydligast i de pinsamma bortaförlusterna mot Roma respektive Manchester United, då Cech två gånger om fick släppa tre bollar förbi sig. Ett annat bottennapp var respasset ut ur ligacupen efter straffsparksförlusten hemma mot Burnley.
Avsaknaden av reservplan var en utav anledningarna till de skrala resultaten. När saker började gå galet hade Scolari helt enkelt inte förmågan att ändra taktik. Det ryktades om språkproblem och det är mycket möjligt att ovanan som klubbtränare också spelade in. Scolari var van vid att som landslagstränare komma till ett dukat bord med fulltränade spelare. Flera utav spelarna gnällde över för dålig intensitet på träningarna och att de helt enkelt var för dåligt tränade. Sen är det avslutningsvis klart att en Didier Drogba på humör är att föredra alla dagar i veckan framför en grinig och bänkad dito.
Sju månader efter sitt intågande i klubben fick Scolari så lämna sin post. Motgångarna till trots var Chelsea faktiskt fortfarande med och slogs på tre fronter, även om ett ligaguld kändes lite väl avlägset. Guus Hiddink hade dock gjort underverk förr och var det någon som skulle klara av att vända en negativ trend så var det just han. Som han gjorde det sen, förvandlingen var enorm. Chelsea var inte längre lika sårbara på fasta situationer och trots att de i vissa matcher hamnade i underläge hade de självförtroendet och styrkan att vända. Med små justeringar och en karisma och pondus som ingav respekt i varje spelare från första stund skapade han den trygghet och glädje i truppen som tidigare saknats. Sällan har väl någon tränare gjort ett så stort intryck och blivit så älskad bland både spelare och supportrar som Hiddink blev på endast fyra månader.
Det blev en vår där jag givetvis minns den avslutande segern i FA-cupen med stor glädje. Trots den efterlängtade triumfen är det svårt att sudda ut Champions League-äventyret som det mest framträdande minnet från säsongen. En fantastisk resa som tyvärr fick ett fruktansvärt snöpligt och bittert slut. Återigen fick vi bevisat för oss hur grym fotbollen kan vara. Jag kan inte erinra mig att jag någonsin sett Chelsea bättre än de var i den där hemmamatchen mot Barcelona. Trots att JT halkade året före och sköt i stolpen när han skulle avgöra hela skiten, så kan jag inte heller erinra mig att jag någonsin känt mig så tom som jag gjorde efter att Barca gjort mål på övertid på deras enda skott på mål. Att Chelsea sedan dessutom blev bestulna på minst tre straffar, varav en så solklar en straff bara kan bli, gjorde inte saken lättare att smälta. Det fanns liksom inga tvivel om att det vilade en förbannelse över den där fucking Champions League!
Så här med lite distans till det som hände känns det givetvis fortfarande bittert, men på något märkligt vis har jag lyckats förtränga mycket utav min frustration genom att istället fokusera på hur bra Chelsea faktiskt var i de här två mötena mot det som i folkmun kallas för ”världens bästa lag”. Bara att hålla nollan på Camp Nou var något som inget annat bortalag mäktade med under säsongen. Holmgången mot Liverpool i kvarten inte heller att förglömma, vilka matcher och vilka rysare!
Framröstat till det snyggaste målet under säsongen blev Essiens vänstervolley mot Barcelona. Det var verkligen ett helt underbart mål på alla sätt och vis, men det saknade definitivt inte konkurrens. Tre stenhårda utmanare som jag nog nästan håller högre var Bellettis rökare i krysset borta mot Middlesborough, Lampards iskalla vänsterlobb borta mot Hull och Anelkas uppvisning som avslutades med en sträckt vrist i krysset i ligaavslutningen mot Sunderland, även den matchen på bortaplan. Enbart dessa fyra mål är tillräckligt för att trots allt minnas säsongen med välbehag.
Genomgående bästa spelare tycker jag att Frankie och Ashley var. Ska jag vara ärlig så har jag tidigare tyckt att Cole mest varit en tråkig gnällspik, men ifjol visade han äntligen i den vackraste av tröjor hur bra han faktiskt är. Tillsammans med en Malouda, som under Hiddink blommade ut ordentligt, har han i år potential till att bilda en utav världens bästa vänsterflanker. Lampard har nu gjort över 100 mål på endast fem säsonger i Chelsea, vilket är fruktansvärt imponerande och han är nästan aldrig dålig. Lampard har dessutom, liksom Drogba, förmågan att kliva fram och göra de där betydelsefulla målen i de riktigt viktiga matcherna. Därför var det naturligt att det var just de två som nätade i FA-cupfinalen. Drogba gjorde dessutom mål i Champions League i båda mötena mot både Juventus och Liverpool, att han sedan borde ha avgjort matchen mot Barcelona är en helt annan historia...
2009/2010
Jag eftersträvar kontinuitet och är därför glad över att så lite hänt på spelarfronten i Chelsea under sommaren, trots massvis med rykten. Hoppades lite extra på Wolfsburgs Edin Dzeko, men är trots allt nöjd ändå. Chelsea har nu en underbar stomme på spelare med flertalet säsonger bakom sig i laget, som förhoppningsvis ska vara hungrigare än någonsin.
På tränarsidan har det däremot hänt lite för mycket sedan den ofattbara dagen då ”the special one” tvingades lämna. Jag ska inte sticka under stolen med att min spontana magkänsla när Carlo Ancelotti utropades som Guus Hiddinks efterträdare var att något kändes fel. Just nu känns det som att det var just min magkänsla som var felaktig och jag hoppas verkligen att han är rätt man för Chelsea. Ancelotti har någonting som Chelsea saknar, nämligen Champions League-titlar i bagaget. Inte mindre än fyra gånger (varav två som tränare) har han varit med om att ta hem den allra ärorikaste av cuper för klubblag. Hoppas verkligen att det kan bli en femte titel i maj nästa år.
Mycket är sig alltså likt, men en hel del är också nytt. Förutom en ny tränare är spelsystemet nytt, liksom Cechs målvaktströja, tack och lov. Med Drogba och Anelka på humör ser det ut som att Chelsea kommer bli väldigt starka framåt. Med diamanten på mittfältet finns det samtidigt en risk att de blir sårbara längs kanterna, framförallt den högra.
Vis av erfarenheten från fjolåret, då Milan faktiskt besegrades med hela 5-0 på försäsongen, ser jag fram emot den här säsongen med en försiktig optimism. I år har det återigen sett riktigt bra ut under försäsongsmatcherna, med 2-2 mot Reading som en liten plump i protokollet. Samma Reading som för övrigt veckan dessförinnan slog Qviding med uddamålet på min egen moderklubb Särös hemmaarena. Om man ska gå rakt av på resultatet såg det, innan Chelsea räddade äran i slutminuterna, ut som om Chelsea och Qviding skulle vara två jämbördiga lag, vilket jag tvivlar starkt på.
Rooneys sena kvitteringsmål för United på övertid i Community Shield kan visa sig bli avgörande, för Chelsea. Den följande Chelseavinsten på straffläggning var nämligen den första sedan 1997! Därmed är en irriterande förbannelse bruten och Chelseaspelarna behöver inte längre känna att de måste avgöra under ordinariespeltid eller förlängning. Kan det rent utav bära hela vägen till en Champions League-vinst?
Hur kommer det då att gå i ligaspelet? Man brukar ofta poängtera att det är viktigt att få en bra start i ligan och med tanke på det, i alla fall på pappret, överkomliga motståndet som Chelsea ställs mot i inledningen så har de alla möjligheter i världen att få en bra start.
Ja, jag tror minsann att det finns goda utsikter för en bra säsong och kanske, kanske en fantastisk dubbel!
