NY Islanders - Winnipeg2 - 4
En allsång av jämmer
20 oktober 1996: Newcastle United - Manchester United 5-0. 20 oktober 2009: Scunthorpe United - Newcastle United 2-1. Yeah. Fotboll är härligt, eller hur?
Jag trodde att botten var nådd när vi låg i botten av Premier League. Eller ja...den definitiva botten nåddes när domaren blåste för full tid på Villa Park en söndag i maj. Championship. Jag hade aldrig smakat på det. Jag visste ingenting om ligan.
Och nu sitter man här och lyssnar på radiostreams och kan bara föreställa sig hur Newcastle i sina fula gula bortatröjor efter en lovande start på säsongen börjat att spela ja...skit igen. Newcastle åker till bortamatcher på arenor som knappt tar in 10 000 personer mot ett hemmalag som ser matchen som en cupfinal och det lyckas vi givetvis inte tackla på ett bra sätt...nej nej. Den negativa trenden vände inte ikväll heller, den blev istället än djupare, irriterande, oroande och än mer tydligare.
Scunthorpe - Newcastle 2-1. Förnedrande. Jag tänker inte vara ödmjuk. Det finns inte ens en Scunthorpe-redaktion här på svenskafans att reta upp.
Jag skiter egentligen i hur den här matchen utspelade sig, ikväll ser jag till helheten. Det är knappast någon nyhet att vi är sämre än vi varit på många många år och 20 oktober 1996 är tretton hela år sedan. Det är inget man ska jämföra med, men det är svårt att låta bli när man sitter här en tisdagskväll och nyss har förlorat mot Scunthorpe United. Ett lag som jag innan matchen inte kände till en enda spelare i. Gjorde ens våra spelare det?
Ptja, Gutierrez brukar ju tydligen googla efter information om våra motståndare.
Okej, vi saknar våra ordinare mittbackar och har en sen en rätt lång tid tillbaka saknat Shola Ameobi och dessa skador gör avtryck i denna tunna trupp. Det är nu det märks. Newcastle verkade börja matchen bäst, höll mycket boll och skapade några halvlägen. Men när utdelningen inte kom, så bjöds Scunthorpe typiskt nog in i matchen. På radion skvalade upprörda röster som pratade om ett hemmalag som var närmast ett ledningsmål, ett Newcastle som kommit av sig och som återigen börjat ägna sig åt meningslösa långbollar på måfå.
Carroll var nära och Nolan brände ett jätteläge. Scunthorpe hade även de ett par heta chanser och efter fyrtiofem minuter stod det 0-0, vilket troligen var ganska rättvist.
Andra halvlek och Newcastle började återigen bäst. Men vad hjälpte det när georgien Zurab svårstavatefternamnsson tabbade sig sju minuter in i andra och bjöd någon som tydligen heter Martyn Woolford på ett läge som han inte var sen att utnyttja. 1-0 till Scunthorpe.
Newcastle började att pressa och på radion lät det farligt mest hela tiden. Troligen överdrev kommentatorerna ganska mycket. Hur som helst, ett ljus i mörkret tändes efter sextiofem minuter när Newcastle på vad som lät som en kontring lyckades kvittera genom våran nye skyttekung Kevin Nolan. Ett drömanfall med en mycket fin avslutning som grädde på moset. Tydligen.
Newcastle fortsatte pressa på, men det såg inte ut att gå vägen och det skulle det heller inte göra. Då som en blixt från klar himmel kom denne Woolford och spökade igen. 2-1 till Scunthorpe och självklar extas utbröt bland hemmafansen.
Harewood hade tidigare kommit in och nu sattes även Ranger in för den tacksamma uppgiften att uträtta något på en sisådär 6-7 minuter. Newcastle pressade mot slutet, R Taylor hade ett bra läge, men Scunthorpe hade ett nästan ännu bättre läge att öka på till 3-1 via en kontring. Det blev dock inga fler mål. Matchen var slut. Scunthorpe - Newcastle 2-1.
Från att förlora i Premier League till att återigen bli ett förlorande lag i The Championship. Nu sitter man här med den välbekanta smaken av förlust i munnen. En ofta återkommande ingrediens vid middagsbordet de senaste skit-åren i PL. Ikväll är vi tillbaka bland alla ständiga besvikelser.
Det spelades tydligen Champions League ikväll, men vem bryr sig. Här är vi upptagna med att bli frustrerade, slita av oss håret och försöka acceptera att laget vi älskar inte mäktar med en enda poäng mot totalt okända lag som Scunthorpe United.
Vi är långt långt bort från strålkastarljuset i fotbolls-Europa. De lamporna får gärna vara släckta så att ingen kan se oss förrän vi rycker upp oss igen. Så slipper vi att skämmas.