Franzéns fredagsfunderingar
Inte en Chelseamatch i backspegeln sedan senast det begav sig, men nog så mycket att fundera kring ändå. Den här veckan behandlar krönikan bland annat skador och potentiella nyförvärv och lämnar plats för en hel del diskussion.
Förra krönikan förde med sig en roande debatt om vem som egentligen är världens bästa vänsterback, Cole eller Evra. Inte för att någon utav dem kanske glänste mer än den andre i just den matchen, men jag tycker ändå att resultatet i sig ger oss en liten fingervisning åt vilket håll det lutar.
Anmärkningsvärt egentligen att det bara var Cole det reagerades på när jag i stort sett påstod att varenda lagdel i Chelsea var bästa tänkbara. Antingen är det så att jag var väldigt nära sanningen, eller så berodde det på att detta är en sida som till största delen läses av en aning partiska människor. Jag tror helt klart på det förstnämnda.
Matchen i sig blev aldrig någon sprakande fotbollsföreställning och trots att Chelsea vann, vilket var det klart viktigaste, så kan jag inte påstå att jag kände mig fullt tillfredsställd. Tycker nämligen inte att Chelsea på långa vägar kom upp i full kapacitet spelmässigt och vinsten var inte alls så självklar som jag hade hoppats på. Nu blev det trots allt tre poäng och ett litet ryck i toppen, vilket som sagt är det som räknas. Det är förresten inga dåliga krav man har, då det bör poängteras att Manchester United inte direkt är något lag man bara går ut och ställer ut skorna mot, även om jag mer än mycket hade önskat att så vore fallet.
- - -
Sedan dess har Chelsea inte spelat någon match, men det har trots det ändå hänt en hel del saker, tyvärr lite för mycket.
Skadorna bland ”de blåa” har hopat sig då England varit på en bisarr cirkusutflykt till Dubai och kommit hem med knappt någon Chelseaspelare i helt skick. Lägg till Bosingwas långa frånvaro och skadorna på Drogba och Ballack, samt Kalous ”Ljungbergsincident”, som väl i och för sig inte var så farlig, men inte heller positiv. Bra är det hur som helst inte och jag tänker då först och främst på Lampards minst sagt onödiga skada. Ibland förstår jag verkligen managers som inte gärna lämnar ifrån sig sina spelare för tämligen ointressanta träningslandskamper.
Nu brukar Lampard visserligen ha tämligen gott läkkött och jag hoppas att det även den här gången innebär att han snart är tillbaka i spel igen. Tilläggas bör också att sedan den dagen han blev Chelsea trogen har han sällat sig till den skara utav spelare i Premier League med mest frekvent speltid, exempelvis till skillnad från den landsman i röd tröja som han så ofta jämförs med.
Om jag nu stack ut hakan halvvägs förra krönikan, så kör jag ut den hela vägen nu och blåser liv i just den debatten. Jag skulle inte byta bort Lampard mot en enda spelare i hela världen och anser att han är världens mest kompletta mittfältare!
- - -
En annan sak som hänt sedan senast är att transfermarknaden åter blivit tillgänglig för Chelseas del, åtminstone för ett tag. Det är givetvis en positiv nyhet att chansen till värvningar finns där, men jag är ändå tveksam till att den möjligheten måste utnyttjas. Det verkar just nu vara en ovanligt harmonisk Chelseatrupp och det är därför onödigt att riskera att stämningen rubbas bara för sakens skull. Sen är det ett faktum att Ancelotti snart ställs vid en situation där han är beroende utav att spelarna är hela, då flera är upptagna med de Afrikanska mästerskapen. Men å andra sidan är motståndet på pappret i alla fall till en början utav den perioden helt klart beskedligt. Chelsea möter i januari i tur och ordning Hull, Sunderland, Birmingham och Barnsley. Vill det sig ”illa” kan dock Drogba och/eller Essien, vilka jag egentligen anser är de enda jobbsposterna, även bli indisponibla i början utav februari och då är motståndet aningen tuffare (Arsenal hemma och Everton borta). Av den anledningen är det självklart inte fel att kunna spetsa till truppen, så länge det är ”rätt” sorts spelare som kommer in. Om jag inte missminner mig helt var det exempelvis just i ett detta skedet som Anelka kom med i truppen sist det nalkades Afrikanska mästerskap och den värvningen var ju tämligen lyckad.
Ja som ni märker är jag aningen vacklande och egentligen vet man aldrig förrän i efterhand vad som är det bästa. Sen måste jag också medge att tanken på spännande nyförvärv av exempelvis Agüeros kaliber är kittlande. Man kan väl lugnt påstå att en spelare som har utnämnts till den nye Maradona och dessutom har barn med densammes dotter och som har vunnit OS-guld och U20-VM (två gånger) och sedan tilldelats priserna guldskon för turneringens bästa målskytt och guldbollen som turneringens bästa spelare växer inte direkt på träd. Dessutom är Kun fortfarande ung, vilket varken Drogba eller Anelka kan skryta med, relativt allround och fortfarande utvecklingsbar och sägs vara av rätt skrot och korn. Ja, jag märker själv i skrivandets stund att jag vill ha honom, till Chelsea alltså. Att de summor som har nämnts i sammanhanget är hutlösa är en helt annan femma.
Om vi nu ändå är inne på forwardsspåret så vill jag slå också ett litet slag för en personlig favorit, Wolfsburgs bosniske målspruta Edin Džeko. Hans karriär har verkligen skjutit i höjden i Tyskland och han påminner inte så lite om min barndoms absolut största idol Marco van Basten, dessutom har han redan börjat leverera i Champions League. Hur han fungerar vid sidan av planen och hur han skulle anpassa sig till den brittiska fotbollen har jag däremot ingen aning om.
Sen har jag alltid gillat både Villa och Ribery, men deras övergångar känns inte fullt så realistiska, i alla fall inte för mig.
Som gaisare känner jag mig egentligen lite manad att också kommentera de smått osannolika rykterna om en viss brasilianare som huserat i pressen på sistone, men inte ens jag, som verkligen avgudar den sympatiske Wanderson, kan ta ett sådant rykte på fullt allvar. Det är hur som helst alltid intressant och spännande med värvningscirkusen, men nog om den nu.
- - -
En annan betydligt tråkigare sak som hänt sedan sist är Carlo Cudicinis tragiska motorcykelolycka. Nu verkar det efter omständigheterna tack och lov ha gått relativt bra, men exakt vilka konsekvenserna kommer att bli är ännu oklart. Jag lider verkligen med Carlo och oavsett om han någonsin kommer tillbaka i spel eller inte så kommer jag alltid minnas honom som en sann målvaktshjälte. En personlig favorit som jag under hans tid i Chelsea alltid höll högre än hans rival men tillika vän Petr Cech.
Enda gången jag kan minnas att jag blivit besviken på Cudicini var gången då han fumlade med bollen mot Arsenal i höstmötet 2003, vilket fick till följd att de då oövervinnerliga rivalerna i rött (hemska minnen) slutligen vann matchen. Den gången befann jag mig förresten på en bar i Sydney och mådde dåligt, bland en majoritet utav Arsenal sympatisörer.
Nästa möte mot Arsenal närmar sig nu med stormsteg och den här gången kommer jag befinna mig i Kambodja (förhoppningsvis på en bar som sänder matchen) och hoppas verkligen inte att scenerna, den här gången med Cech i huvudrollen, ska behöva upprepa sig.
Med anledning utav den kommande semestern, som även inkluderar en Thailandsvistelse, är det tveksamt om det blir några ”fredagsfunderingar” från min sida före jul. Ska se vad jag kan hitta på, men semester är trots allt semester. Om vi inte hörs innan så önskar jag nu er alla en riktigt God Jul och ber er håll till godo med era egna funderingar så länge, vilka säkerligen är nog så goda. Själv kommer jag hålla till godo med sol, bad och en och annan kall öl, men det lär nog också blir en hel del rännande efter min kära flickvän på shoppinghumör, likt en vilsen namne med efternamnet Elmander på hopplös jakt efter bollen mot Chelsea.
Ses när vi råkas och tills vi väl gör det igen tror och hoppas jag, som vanligt, på idel lycka och Chelseasegrar.
