Tidernas derby
Morgondagens derby mot Manchester United på Old Trafford har potentialen att bli Derbyt med stort D, på både gott och ont.
Jag älskar derbyn. Derbyn är den självklara höjdpunkten i serielunken och ger en mersmak av de där riktigt stora matcherna som betyder mer än bara tre poäng. Samtidigt hatar jag dem. Derbyn är det absolut värsta som finns för nerverna och det värsta av allt tror jag är att leda med uddamålet. Att se de där tre poängen framför sig, att nästan kunna ta på dem och veta hur förbannat jävla glad man blir när domaren blåser i pipan men ändå veta att ett litet litet misstag av en enda spelare är allt som behövs för att det ska gå om intet, och man tvingas stå där med tomheten och höra de andras vrål, det är en nervpärs med få motsvarigheter.
Nu har någon jäkel med kontroll över ödet varit så diabolisk att han blandat ihop alla dessa ingredienser och dessutom kryddat till det lite till. Att leda ett dubbelmöte mot Manchester United i en cupsemifinal där ett antal personer dessutom skruvat upp stämningen på max genom olika uttalanden är mer än jag klarar av. Jag är nästan glad att jag kan se det hela framför TV:n och har bekvämligheten att slå av spektaklet om det går år fel håll. Självklart vill man vara där och se det, känna det och framför allt fira det om det går vägen men går det inte vägen, ja, låt oss inte fundera så mycket på det.
För imorgon står det hur mycket som helst på spel. Det här är derbyt där City kan "komma ikapp" United. Visa att man faktiskt är med på banan igen efter nästan trettio år. Från början kändes det som om City hade allt att vinna mot United men nu känns det inte längre så. Nu är det United som inte har något att förlora. För dem är det bara att gå ut och köra, vinna, visa Tevez, visa City, visa världen att än finns det liv i skuldberget. City å sin sida har bara att förlora. Man kommer få äta upp allt man sagt, man kommer få skit för alla pengar man spenderat och man kommer återigen behöva utstå det där äckligaste av allt, vrålet från tiotusentals gloryhunters när de sätter räkmackan i halsen och får självaste Mordor att verka som ett hyggligt ställe att vara på.
Men även om United skulle misslyckas att hosta fram lite liv i respiratorn och förlorar och City klarar det man inte klarat på snart trettio år så är det bara en liten framgång. För även om City vinner så vinner man inte. Man klarar bara det man sagt att man ska klara. Det man måste klara trots att man nästan aldrig gjort det. Man kommer bara vidare till nästa omöjliga nivå. Finalen mot Richard Dunne.
Det är över ett dygn kvar och jag vill redan kräkas. Men fan vad glad jag blir om vi vinner.
