Den långa dagen
Chelsea 2 Manchester City 4, eller en lång dag i London.
Vaknade i polarens soffa i Kings Cross och konstaterade att det var lördag i London. Intill mig låg mitt resesällskap Patrik som hade haft vettet att inte dricka Tesco Cider när vi kom hem från baren. Kände mig ändå inte helt förstörd och jag var glad att det ändå blev en relativt tidig hemgång med en mixed chicken shish/lamb kebab på vägen.
Vi hade kvällen innan tagit flyget från Västerås till Stansted och med sedvanliga förseningar var vi inte inne i stan förrän midnatt. Nära Liverpool Street där tågen kommer in ligger en svenskägd rockbar (Pipeline) där min kompis skulle vänta in oss. Vi hittade stället ganska snabbt och Erik sittandes på en barstol bredvid ägarens fru. Han blev minst sagt förvånad att se oss vilket kändes lite märkligt då vi hörts vid tidigare på dagen. Det visade sig att alla flyg från Skavsta var inställda på grund av dimma!
Efter att ha lugnat oss och Erik med en pint tittade vi oss omkring på baren. Stället var stort och fullt med TV-skärmar. Tidigare på dagen hade 300 finnar kollat hockey där och fast de låg under med 6-0 direkt hade de tappert suttit kvar matchen ut, själv har man för vana att gå vid 0-3. Jag försökte halvt på skämt få ägaren att sätta på curlingen men han förstod inte att min andra halva var allvarlig. Det kompenserades med att det fanns ett litet AIK-hörn i baren, något som alla bättre barer borde ha.
Efter stängning drog vi oss hemåt och trots att jag försökte få in grabbarna på den lokala puben så var det nog smart att gå hem efter kebaben med tanke på morgondagens tidiga kick-off på Stamford Bridge.
Frukosten hemma hos Erik bestod av lite mer Tesco Cider innan Peter ringde. Han var på ingång från Köpenhamn via Dublin och Luton och var nu nästan framme. Vi bestämde oss för att invänta mannen som skulle bo hos Erik följande natt. Vi hade däremot lyxat till det med ett hotellrum i Earls Court. Det lät som en smart idé då men nu var det bara jobbigt att tänka på att släpa väskorna. Tidigare hade jag planerat att vara på väg sen länge och nu började det bli tight men strax efter Peter anlänt drog vi mot tuben där vi möttes av köer för att köpa travelcard och än längre köer att komma ner på spåret.
Nu var det kris då biljetterna skulle hämtas upp en timme innan match av Club Secretary Mr Halford (förövrigt pappa till Rob). Patrik tänkte till och tog väskorna mot hotellet samtidigt som jag och Peter trängde oss lite för att komma ner på tåget mot Fulham Broadway. När vi väl var framme så konstaterade jag att jag var sen men jag ringde och lämnade ett meddelande och det verkade lugnt. Som tur var hittade jag the Directors Lounge omgående och där låg biljetterna och väntade på en femton minuter sen bakis svensk. I stressen hade huvudvärken kommit smygande men det fanns en lösning och lösningen hette the Slug and Lettuce. Förmodligen den enda baren i närheten som var away friendly eller i alla fall mer eller mindre. Tipset kom från min polare Gary som vi eventuellt skulle ha träffat kvällen innan men han fastnade med en massa andra Citysupportrar i Camden!
Efter att ha frågat några coppers på vägen så visade det sig att jag stod utanför den men att den bytt namn. Det hindrade inte mig och strax var jag inne och beställde en pint Cider i baren. Eftersom Peter dragit innan jag hämtade biljetterna till en annan pub en bit bort och Patrik fortfarande var på vift via hotellet så ringde jag Gary och frågade i vilken del av puben han satt. Fick till svar att han redan var på arenan vilket kändes ganska dumt då det var över 30min till avspark men vad kan man förvänta sig av en Citysupporter från Manchester som bor i Belgien! Hur som helst så var hela puben full av City och det var det sedvanliga draget. Gick till det hörnet där det hårda killarna i S.I. stod och körde flygplansgester och ramsor om Horlock, Tiatto och andra gamla hjältar vilket roade mig av någon anledning. Strax kom Patrik och efter en stund drog vi till arenan.
De första vi ser inne på bortasektionen är Peter och Darren, den enda mancunianen i Västerås. De hade nyss sprungit in i Gary och närmare än så kom vi aldrig Gary den här resan trots att han som vi tillbringade en weekend i London. Platserna vi hade var långt ner på övre etaget och helt ok med undantag av att vi satt på varsin sida av en gång! En vänlig kvinna föreslog dock att vi kunde byta även om det inte hade spelat någon större roll. Det var sällan man satt ner på platsen ändå visade det sig.
Snart dags för kick-off men innan dess den sedvanliga handskakningen. Tyvärr stod spelarna på andra sidan planen och det gick omöjligt att uppfatta om de skakade hand eller inte. Svaret spred sig ryktesvis ganska snabbt, John Terry 0 Wayne Bridge 1. Senare visade det sig att även Craig Bellamy gett sin syn på hela affären genom att vända sig bort och svära något på walesiska när han tog Terrys hand.
Nu borde allt vara frid och fröjd inför matchen. Vi var trots strul på plats och förväntningarna var låga och därmed ingen nervositet. Tyvärr hade inte mitt huvud reagerat på de ca 2 pintsen jag fått i mig utan huvudvärken var nu ganska intensiv. Det blev inte bättre ju längre halvleken gick och när Chelsea gjorde 1-0 i slutet så gick jag blixtsnabbt ner bakom läktaren. När det var min tur att beställa i baren så hördes ett jubel men ingen visste först varför eller vem? Som tur var så var det vårt lag som jublade och än en gång hade man missat målet. Jag intalade mig själv igen att jag hellre missar ett mål än att det inte blir något så det var med glada miner jag beställde två pint och Patriks Chicken Balti Pie.
Andra halvlek blev en galen blandning av mål, utvisningar, jubel, sång och mer huvudvärk. Varje gång jag tok jublade eller sjöng för fulla muggar så var jag sen tvungen att sätta mig ner och massera pannan. Vid ett skede så frågade någon om jag var ok och vad kunde jag svara på det, jävligt ok men ändå inte. Vätskebristen var total och jag förbannade mig själv att jag inte köpt vatten på vägen då jag vägrar dricka kranvattnet. Frukost kunde också varit en idé men inget jag brukar lyssna på.
Matchen var hur som helst ganska fantastisk och resultatet mer än så. Att sitta på Stamford Bridge på slutet och inte ens vara nervös var en märklig känsla. Tevez var kung och Bellamy näst intill. Chelsea var farliga i första men vårt försvar var sen vattentätt och kompensationsstraffen orkade jag inte ens bli upprörd över. Stämningen var som ni kan förstå mer än god och folk verkade ganska lyckliga. Med ganska menar jag att förvåning var nog det rätta ordet, vem hade förväntat sig detta?
Efter matchen ska ni dö? Förra gången jag var på Stamford Bridge nyårsdagen 92 ville Headhunters att vi skulle springa och det var lite trubbel på vissa håll även nu. Inget allvarligt och det var mest huvudvärken jag var orolig över. Puben vi var på innan som inte längre heter the Slug and Lettuce ville nu inte ta emot Citizens och ingen annan pub heller så efter att äntligen ha köpt lite vatten (och en Strongbow) så började den svenska ligan inklusive Darren gå mot Earls Court. Där hittade vi en stor pub som var full med Chelsea men vi orkade inte bry oss utan spenderade ett par pints på plats innan jag och Patrik checkade in.
Vi hade bestämt att vi skulle hänga med till Covent Garden och möta upp lite annat folk men smart nog tog vi en kebab (och en öl) på vägen. Väl där hamnade vi på the Marquess of någonting och flera timmar flög iväg. Erik gick inte att få tag på först och Gary var i Camden igen så kvällen blev inte som vi tänkt oss men så småningom hamnade vi ändå på the Pipeline (efter att ha trakaserat lite reds på vägen) där ett svenskt Rockband skulle spela i källaren. Erik med vänner var i hög form men något band orkade jag inte med. Många timmars drickande och sömnbrist började nu märkas och det var väl inte stans piggaste kille som gav upp vid midnatt.
Av någon anledning funkade inte Patriks travelcard och sen stängde tunnelbanan. Bussarna ville inte veta av oss så det blev en taxi genom halva London till hotellet. Ganska fint att blicka ut över broarna från taxifönstret och leendet hade suttit påklistrat ända sen matchen men det var ändå skönt att äntligen komma fram till sängen. Av någon anledning så skulle Patrik duscha och jag satte mig på sängen vilket var dumt för när jag vaknade så låg jag på överkastet. Vi hade ett trebäddsrum men använde i princip bara en säng.
Sista dagen i London var dagen man skulle göra stan. Flyget gick inte förrän måndag klockan 06 och det fanns en del tid att döda. Patrik drog till Spurs och jag till Erik där grabbarna genast skulle gå till puben för att kolla just Spurs. Som tur var så gick ligacupfinalen på BBC så när Peter drog hem till Köpenhamn så kunde vi sätta oss framför TVn och kolla matchen som vi hade tänkte vara på plats på innan vi blev utslagna. Tesco Cider hade inhandlats och dagen var fortfarande ung. United vann och dagen försvann sen i ett rasande tempo och det slutade med några pubar (varav en kanadensisk som var helt galen minuterna efter de vunnit OS-guld i hockey), en mixed chicken shish/lamb kebab och en timmes sömn innan klockan ringde vid tretiden. Pigg och kry var det bara att bege sig hemåt.
Shoppingen fick göras på flygplatsen och sen tjatade de om för mycket bagage så det var nätt och jämnt jag kom med flyget. Tror inte Ryan kan förbjuda folk att handla på flygplatsen men efter att ha slängt lite påsar och tidningar fick jag ner det mesta i väskan (resten stoppade jag på mig) så jag slapp diskussionen. Slocknade sedan så fort vi var i luften och efter ytterligare några timmar var man äntligen hemma, Helt slutkörd men dagarna till derbyt började genast räknas ner.
Memo till mig själv. Flyg SAS till Manchester och drick vatten.
