Krönika: Juventus, caffé latte-morsor och en Forest-supporter
Conny Lavin hade begett sig från den skånska myllan till London och Craven Cottage. Föga anade han att han skulle få uppleva en av det största matcherna i Fulhams historia.
Efter x antal timmar spenderade på tåg, en halvtimmes försenat flyg till Stansted och det sista tågbytet på Liverpool Street kom jag äntligen fram till min systers lägenhet i Clapham runt midnatt, 7 timmar efter avfärd från Landskrona. Trots ett växande pirr i magen tog det inte mer än någon minut innan jag slocknade så totalt som man bara kan göra på en knölig luftmadrass efter en lång dags resande. Det var en helt vanlig onsdag, natten mot en torsdag som säkert även den framstod som en helt vanlig vardag för de flesta. För undertecknad kommer dock den 18e mars 2010 för alltid vara allt annat än en torsdag i mängden...
När jag stod nyvaken och tittade ut genom syrrans fönster den morgonen funderade jag på om det var läge att ta på sig det där långkalsongerna som till och med vi skåningar haft så stor användning av under den gångna, bistra vintern. Jag vågade inte riktigt lita till den inbjudande solen och var en aning skeptisk till om spelet och resultatet skulle värma såpass framåt kvällen att man skulle undgå att frysa… Det tog inte mer än två steg utanför dörren innan jag med ett leende på läpparna drog av mig jackan och i fulla drag njöt av återseendet med en kär gammal vän; Londons vårsol.
Nöjd med mitt beslut att skippa långkalsongerna tänkte jag för mig själv: "Kanske, kanske är detta fel dag att vara pessimistisk?".
Efter en stunds kryssande i tunnelbanan kom jag fram till Putney Bridge och SW6, ni vet postkodsområdet med tv..förlåt, ETT lag ute i Europa? Runt 5 timmar kvar till avspark och Bishops Park var helt folktomt sånär som på ett par Caffé Latte-morsor och några ambitiösa joggare. Promenaden längs Themsen var lika underbar som vanligt och jag gjorde mitt bästa för att lägga varje intryck på minnet, då det är den typen av minne som man mer än gärna plockar fram under t.ex. en seg och regnig tisdagsmorgon på jobbet. Satte mig på en bänk en stund och tänkte på att det bara var lite mer än tre år sedan jag var över och kollade Londonderbyt mot Hammers och fick bevittna en bitter 0-1-förlust, precis innan The Great Escape hade påbörjats. Trots att halva startelvan är intakt sedan dess var jag nu här för att se en kvartsfinal i en europisk klubblagsturnering! Det är en mäktig känsla att stanna upp och tänka vilken fantastisk resa våra vitklädda hjältar har gjort enbart genom ett tränarbyte, ett par bosmanvärvningar och ytterligare några nyförvärv som andra Premiership-klubbar inte skulle lägga en enda penny på.
Efter att ha hämtat ut biljetterna begav jag mig mot Notting Hill för att möta upp med mitt matchsällskap. Min syster var ursprungligen tänkt som detta sällskap, men hon hade fått förhinder och därför skulle istället hennes pojkvän Phil följa med mig till Craven Cottage. Jag började bli lite orolig när Cecilia sa att Phil ”tyckte det skulle bli roligt att se Juventus” och att han dessutom var Forest-supporter (ingen klubb som väcker några varma känslor hos en MFFare) var ju heller inget som talade för att jag skulle ge mitt broderliga ”approval” när jag för första gången träffade min syrras nya pojkvän. Men eftersom han är born and raised i Brighton, och oundvikligen har the Seagulls som sitt ”andralag” kunde vi snabbt enas om åtminstone en gemensamt supportad nämnare på planen; Mr Bobby Zamora.
Efter ett par pints på The Temperance följde vi strömmen genom Bishops Park i god tid innan avspark och trots att ölen lindrat den något, var nervositeten påtaglig. Phil övertygade mig om att köpa ett matchprogram, trots att jag visste att jag inte skulle läsa ett ord innan avspark, utan mer som ett fint minne ”ifall att”…
Precis innan matchen började kände jag mig ändå relativt avslappnad efter att ha repeterat tankar som att ”vi har allt att vinna” och ”de var inte spelmässigt bättre än oss i Turin och kan omöjligt ha samma utdelning på sina chanser”. Den lilla anspänningen som fanns kvar försvann ungefär samtidigt som Trezeguet gjorde 1-0 från ingenstans, för efter det fanns det inget att be för längre och all energi lades på sjungandet och stampandet nästlängst upp på Hammersmith End. Stämningen var trots det tidiga underläget på topp och aldrig förr har jag aldrig upplevt ett sådant tryck på Craven, speciellt inte direkt efter ett tidigt baklängesmål.
Min stilla bön om minst ett mål innan halvlek för att inte tappa hoppa helt, infriades relativt omgående från min och Phils gemensamma hjälte; Bobby Zamora, och tanken på två mål till inom 80 minuter kändes inte som någon utopi. Efter Cannavaros utvisning blev dominansen total och efter Geras ledningsmål kändes vi ostoppbara. Det var ungefär efter det här målet som jag även märkte att Phil långsamt transformerats från en stilla observatör till att leva sig in i matchen (och sångerna) lika mycket som jag själv gjorde…
I halvtid kände jag mig full av tillförsikt, och optimismen genomsyrade inte bara mig, utan hela atmosfären på Craven Cottage. Efter en snabbvisit vid urinoaren kom jag upp på läktaren sekunderna efter domaren blåste igång matchen och om vi hade suttit ner överhuvudtaget så kan man väl lugnt säga att vi knappt hade hunnit sätta oss innan vi fick en straff med oss, lägligt nog precis framför de allra mest hängivna fansen på Hammy End. Tidigt började Zamoras namn skanderas, varför nu någon skulle vilja att han skulle ta straffen? Gera klev fram, och gjorde det med den äran. Om stämningen på Craven Cottage hade varit fantastisk under hela matchen, övergick det nu i ren eufori när vi nu kvitterat matchserien.
Nu fanns givetvis rädslan för att Juventus för första gången inte hade ett resultat att bevaka och därför skulle släppa lite på bromsarna. Även om ingenting kändes omöjligt denna kväll hade ytterligare ett Juve-mål onekligen förvandlat uppgiften till en ytterst svår sådan. Mina farhågor besannades tyvärr direkt då det verkade som vi helt frivilligt överlät initiativet till ”den gamla damen” efter målet. Schwarzer behövde förvisso inte jobba överdrivet hårt för att freda sitt mål, men man vet ju att det kan smälla när som helst med killar som Trezeguet och Diego på planen…
Jag vet inte exakt när det hände, men sen var det som om någon tryckt på en knapp, sen var det Fulham för hela slanten igen. Möjligen var det när Dempsey kom in och Davies klev ner och tog hand om högerbacksplatsen, som i princip betydde ett 3-5-2 med walesaren som hade en egen korridor på högerkanten samtidigt som Konchesky regerade på vänsterkanten. Chans på chans skapades och det var inte längre en fråga om vi skulle göra fyran, utan när vi skulle göra det. Klockan tickade dock snabbt och helt plötsligt var vi uppe i 80e minuten och en oviss och nervigt gastkramande förlängning närmade sig med stormsteg.
När Dempsey får bollen utanför straffområdet vet man att vad som helst kan hända, även om han inte är direkt känd för att leverera ”screamers” på löpande band. En snabb vändning och den där lyftningen… Jag kastade en snabb blick mot bortre delen av straffområdet men såg ingen som kan vara menad för den bollen, vad sysslar han med? Det kan låta löjligt, men det kändes som att bollen rörde sig i slow-motion, tusen tankar hann röra sig genom mitt huvud. Går den mot mål, går den över mål? Om den går mot mål, hinner Chimenti dit med en irriterande målvaktshandske? Men Chimenti stannar upp, och då är det bara en kamp mellan bollen och målet; ska det bli ett genialt drömmål eller bara ännu en missad chans i jakten på kvartsfinalen?
När bollen letar sig in i krysset och hela arenan exploderar finner glädjen absolut inga gränser. Om det var eufori efter 3-1-målet så vet jag inte hur jag skulle beskriva detta. Även om det var 10 minuter kvar och vi en felträff senare hade kunnat vara så gott som eliminerade kändes det som that boy Clint Dempsey precis hade avgjort en Champions League-final på golden goal till vår fördel. För mig personligen gav sig den gränslösa glädjen utlopp genom att jag kastade mig över de två killarna framför oss (som jag inte växlat ett ord med, varken förr eller senare). Men nu föreföll det sig fullständigt normalt för oss tre att förenas i en halvsvettig, testosteronstinn gruppkram, ackompanjerade av våra, och ca 23000 andra glädjevrål som fyllde upp Craven Cottage den närmaste minuten. Trots att det var 10 långa minuter kvar kunde jag inte uppbåda ens en gnutta oro. Detta var en kväll där absolut ingenting kunde gå fel, och Juventus skapade ingenting, utan lyckades bara dra på sig en utvisning och massa frisparkar i ren frustration.
När domaren till slut satte pipan till munnen och satte punkt för vår fantastiska upphämtning var det smått omöjligt att ta in vad vi precis fått bevittna (det var nog först under promenaden tillbaka genom Bishops Park jag förstod hur privilegierad jag är över att ha fått bevittna den troligtvis allra mest fantastiska matchen under Fulham FCs 131-åriga historia). Föga oväntat verkade det som att ingen ville gå hem, hade vi bara fått hade nog majoriteten velat stanna kvar och hylla våra hjältar tills gryningen. ”That boy Clint Dempsey” måste ha ekat över halva London när han sist av alla tog emot publikens unisona hyllningar efter sin TV-intervju.
Jag märkte även för första gången att det regnade ymnigt. Kanske hade det gjort det hela andra halvlek, kanske hade det precis börjat? Spelade det någon roll? Nepp. Skulle det göra vårt återtåg mot Fulhams pubar outhärdligt? Nepp. Vi hade nämligen precis avancerat till kvartsfinal i Europa League, och jag var där och bevittnade ”history in the making”.
Med svartvita hälsningar,
Conny Lavin
(Ett STORT tack till Nick Bylund som hjälpte mig att få tag på de åtråvärda biljetterna, utan hans osjälviska hjälpsamhet hade jag gått miste om ett fantastiskt minne för livet.)
