Chelseas Värld "931 ord som fann mig efter gårdagens match"
Chelsearedaktionens eminente skribent Lovén fortsätter att blogga om Chelseas Värld. I en krönika som fullständigt dryper av enögd kärlek till Chelsea betas bland annat "lånad tid" samt "karma" av.
För er som förväntar er en balanserad krönika om offsidemål, dåliga domarinsatser och Fergies rättmätiga ilska- ni kan sluta läsa nu. Det här kommer att handla om lånad tid, karma och ett Chelsea som i allra högsta grad är med i jakten på titeln igen. Denna krönika är även fullkomligt befriat från objektivitet och vinklingar från en neutral åskådare men fullkomligen dryper av enögd kärlek till världens bästa klubb.
Jag tror att allt egentligen är lånat, allt från vår tid på jorden som framlevs i olika grader av melankoli och som avbryts av tillfälliga ögonblick av lycka för att glömma , om än för några sekunder att allt en dag skall lämnas tillbaka till den stora tomheten.
Jag vet att det Chelsea vi ser nu är det sista vi ser av en generation av Chelseaspelare som allvarligt utmanar om en titel innan den ofrånkomliga växlingen måste ske. Det är en kamp som förs med lånad tid och de själva vet att de måste upp till bevis innan de anses redo att bli foton med guldramar på Stamford Bridge. Det fina med vårens Chelsea är att de verkar inse allt detta, att de spelar efter det, att nästa säsong är nästa säsong och nuet är ett lån från en verklighet som är lika obeveklig som tabellen som visar deras prestation.
5-0, 7-1, 2-1 är vad våran vinstrad består av. Den ljuger inte, den visar klart vart laget är på väg.
Den vinstraden är ett resultat av ett lag som spelar på lånad tid, med lånad form och med vetskapen om att nästa säsong måste allt börja om igen. Men att i denna stund, i denna säsong kan de göra vad de flesta var eniga om att de inte kunde göra efter matcherna mot Inter och Blackburn.
När Fergie på andra sidan klagade innan match och antydde att frånvaron av Rooney kunde vara avgörande i stormötet kände i alla fall jag att han inte riktigt trodde på laget, att han sökte en väg ut, men det är så Fergie är. En svag man, oroad inför framtiden, som ber om en Rooney till istället för att bita ihop, samla laget och visa att på Old Trafford har ingen någonting att hämta.
Det blev ju precis tvärtom
Chelsea ställde upp utan Drogba och med en Anelka ur form men lyckade ändå att rulla upp, spela över och dominera matchen under hela första halvtimmen. Deco spelade som om han vore 25, Lampard var överallt och den av United misshandlade Malouda sprang, sprang och sprang lite till innan han spelade fram en Joe Cole som klivit fram från månens baksida där hans form varit på campingsemester den sista tiden. Ett klassmål.
Manchester United, de hängde inte med, visade inte samma vilja som sina motståndare i blått, de spelade fysiskt när tempot blev för högt för dem och borde vara väldigt tacksamma över att det var pajasen Dean som dömde idag.
En annan domare hade gett oss två straffar.
En annan domare hade även flaggat för Drogbas offsidemål.
En annan domare hade blåst av när Macheda tog med handen innan han slog in reduceringen
Men(!), det kan inte ta prestationerna ifrån laget.
Chelsea var bättre och starkare. Chelsea böjde sig i slutet på andra halvleken men de knäcktes aldrig. De höll sig uppe, de höll ifrån och segern var fullkomligt rättvis sett till hela matchen där en fanatisk Chelseasupport vann mathen på läktaren där Uniteds supportrar mätta och lagom intresserat följde sitt lag men vägrade stödja det trots numerärt övertag…
Jag förstår att det är svårt för en Unitedsupporter att svälja, att Dean inte gav dem de 10 obligatoriska tilläggsminuterna de normalt brukar få när de jagar en kvittering eller seger i slutet på matcherna. Jag kan tänka mig att de mest högfärdiga av Unitedsupportrarna kände sig orättvist behandlade för att de inte fick det övertag som en Fergie-rädd domare skulle gett dem. Men lyssna här, mellan min tumme och pekfinger spelar världens minsta orkester en symfoni som stöd för dem som fått så mycket serverat gratis under så många år att det var på tiden att ett lag, vilket som helst, skulle få retroaktiv rättvisa utbetald. Nu blev det till oss.
Dean avgjorde inte matchen igår och han avgjorde inte ligan.
Chelsea skulle ha vunnit utan hans hälp. För om man ska vara rättvis har även United levt på lånad tid och lånad tur. Till sist var även den dömd att ta slut och jag tänker inte sluta där för United har baserat så många av sina segrar under åren på felaktiga domslut att tiden var inne att de själva fick sitta där motståndare suttit alltför många gånger och svurit över det olyckliga faktum att domarna har gått Fergies ärenden för att inte få den skottska surdemonen efter sig.
Det finns väl dokumenterat för de som inte tror mig, eller vägrar tro mig trots att jag har rätt.
Slutligen, för att avsluta där jag började inser även jag att ligan inte är vunnen. Formen som Chelsea visat den sista tiden är en källa till stor glädje men att även den en dag måste ta slut och återtas av verkligheten.
Men jag som inte hade hoppats på mer än dubbla segrar mot Pool, tennissiffror mot Spurs och hämnd på Arsenal för Van Persies offsidemål förra året börjar känna en optimism inom mig svår att trycka ner. Detta trots att matchprogrammet erbjuder mer än ett tillfälle att rycka tvåpoängsledningen ifrån oss är det fortfarande mitt hopp (om än lånat från en högre makt som säger att det är just det som är det sista som tas ifrån oss människor) att vi ska ta det här, att vår gyllene generation får stå där i Maj och lyfta bucklan redo att få sina foton på Stamford Bridge värdiga sina förgyllda ramar.
Keep The Blue Flag Flying High!
