När allt egentligen är uppenbart
Detta kan vara den mest självklara text som någonsin skrivits. Den är så uppenbar och nyhetslös, att den tenderar att bli ointressant. Men den bör ändå skrivas.
Jag ska börja med och berätta en sak. En sak som jag har hållit på under ex alla
dessa år. Alla dessa år av amerikanskt herravälde av den klubb jag
älskar helt förbehållslöst. Det jag skämts över de senaste 3-4 åren, och
egentligen inte velat gå ut med. Men samvetet säger motsatsen. När Glazer-familjen
blev klara som ägare till Man U blev jag glad. Tidigare
hade Abramovitj börjat bygga Chelski, hotet började komma, och jag såg
Glazer som vår ryss. Vår kassako. Vår framtid.
Men det blev uppenbart ganska snabbt att affären var ett fulspel redan
från punkt ett. Jag är varken en börshaj eller civilekonom, jag är
en vanlig snubbe som älskar sporten och dyrkar sitt lag. Därför kan
jag inte påstå att jag har hundra procents koll på hur det ens är
möjligt att göra som man gjort. Att belåna något som så många över
hela världen älskar, så upp till den milda grad att allt riskerar
att gå förlorat, är för mig helt ofattbart. Det handlar i det här
fallet inte om en lek med pengar. Det handlar om en lek med folks hjärtan,
passion och liv.
Den vackraste scenen under förra säsongen var inte Nanis mål mot Arsenal,
eller bilderna när vi vann Ligacupen. Det var när Beckham vandrade ut
från Old Trafford, iklädd halsduken som i dagsläget representerar United
på det enda värdiga sättet. Det var publiken som bildade det där
klassiska havet som bara finns inom idrotten, och som är så mycket starkare
än alla ord och texter som någonsin kommer skrivas. Det var den enskilt
viktigaste manifestationen någonsin, och jag kunde inte rå för att jag
blev lite tårögd.
Egentligen, precis som jag sett många i forumet skriva helt rätt, är inte de spelarna
vi värvar det viktigaste. Det är inte dem som avgör i det långa loppet.
Det är pengarna, ägarna och ledningen. Så sorglig är fotbollen.
Love United. Hate Glazers.
