Matchen som betyder allt - och ingenting
Morgondagens, eller dagens beroende på när man läser det här, match, betyder på många sätt och vis ingenting. Ingenting i och med att det är en betydelselös titel. Ingenting i och med att den inte i och med att den baseras på föregående års prestationer. Ingenting i och med att ingen egentligen kommer ihåg resultatet, ens två år efteråt. Samtidigt så betyder den allt.
Så hur kommer det sig? Hur kommer det sig att Er inte så frekventa skribent/krönikör ens väljer att skriva om den? Och hur kommer det sig att densamme påstår att den betyder allt? Svaret är relativt enkelt. Det handlar inte om resultat. Det handlar inte om uppställningar. Det handlar inte om målskyttar. Det handlar enbart om sparken. Den första passningen. Det första leendet. Det handlar om avsparken. Den enda avsparken.
Premier League 10/11 handlar om så mycket mer än bara vinnaren. Den handlar om historian och hur väl den upprepar sig. Ni som läst mina krönikor och faktiskt funnit det jag försökt skapa, i känslor och åsikter, förstår säkert redan var det här är på väg. Det här som skapas 22.22 en lördag kväll, absolut med några få promille i kroppen, men framförallt med en stor passion för det vi just nu är på väg att möta. Ännu en säsong.
Jag har mött otaliga människor genom åren, som jag försökt diskuterat fotboll med. Försökt förklara vad jag känner, varför jag känner och varför jag mår som jag mår, gällande den här sporten. Gällande den här ligan. Gällande det här laget. Många har känt sig kallade. Få har kunnat förstå.
För helt ärligt, systrar och bröder. Vi går mot en säsong som betyder så mycket mer än ett ligaguld. Vi går mot en säsong som är viktigare än någonsin. Den är viktigare än Owen Hargreaves knä. Viktigare än Sir Alex tuggummin. Viktigare än alla Özils,förlängningar eller värvningar överhuvudtaget. Den här säsongen handlar om liv och död.
Och ni kan tycka att jag tar i. Att jag överdriver vikten av det vi just nu ska möta. Men jag står för allt jag påstår. Jag menar att den här säsongen definitivt kommer att skilja de klassiska agnarna från vetet, männen från pojkar, flickor från kvinnor. I år möter vi inte bara ett starkt Chelsea och ett talangfullt Arsenal. Vi kommer inte bara möta en uppstickare som hänger med första halvan av säsongen för att sen rasa ner till någon blygsam mittenplacering, som ändå anses fantastiskt av dess fans. Vi kommer inte ens bara att möta Liverpool.
"Men du som har hjärta" tänker ni kanske. "Varför använder du inte smeknamnen på lagen den här gången" tänker ni vidare. Enkelt svar; jag har respekt. För det har jag verkligen. Jag har stor repsekt för den utmaningen vi står inför. Vi ska inte bara försvara vårt klubbmärke, våra färger eller vårt lag. Vi försvarar er tradition, en tanke och en filosofi.
Dit jag vill komma, vänner och fiender, är att vi försvarar oss mot laget som anser att dem kommer från stan. Dem som vi anser är en "small club with a small mentatlity", och ett lag som man plötsligt hatar än mer än tidigare. Manchester City.
Jag kan rakryggat och ärligt stå och säga att det är det enda laget jag inte känner någon respekt för, precis som jag kände när Chelsea FC blev "Lilla Ryssland". Men "lilla Ryssland" har blivit Chelski, och en kandidat att räkna med. Och ingenting säger att "Shitty" inte lyckas med samma sak. Därför, och enbart därför, är den här säsongen den viktigaste på många år.
Vi försvarar inte bara märket, färgerna eller klubben. Och helt ärligt, vi försvarar inte ens vår filosofi. Vi försvarar fan fotbollen i stort. Och jag är stolt över att älska ett lag, en klubb, en livsstil som har makten att göra det.
För, precis som jag skrivit tidigare i en krönika. "At the and of the day... We are Man, Fucking United" OChd et är i år vi kommer att visa det än tydligare än någonsin. Och för att använda ett välanvänt uttryck.
"Let the games begin"
