Tack för dansen!
Halva augusti är förbi. Den 31a närmar sig med stormsteg. Det datumet betyder inte bara att första matcherna är spelade. Det betyder heller inte bara att Rooney vid det laget gjort sina första mål för säsongen. Det betyder lugn, fridfullhet och fokus.
Med fokus menar jag helt enkelt rätt fokus. Och med rätt fokus menar jag den fotboll som Man Utd spelar. Den filosofin, den inställningen, den viljan som krävs för att bära världens mest anrika tröja. Något subjektivt bedömt.
Men helt ärligt så är jag bekymrad. Jag har inte varit den som följt transfer-marknaden till 100% tidigare år. Har aldrig funnit det värt att börja hoppas på storstjärnan, frälsaren eller Jesus själv. Det har helt enkelt aldrig kommit mig för. Men sen jag började skriva här har jag följt den slaviskt. Och då menar jag verkligen slaviskt.
Varje morgon har börjat med att gå igenom diverse tidningar, sajter och forum. I början mest för att känna att jag hade koll, men sen spårade det ur. Rejält. Jag har levt som i en bubbla. Jag har funderat, skrivit upp potentiella startelvor och listat drömvärvningar. Levt som på rus, drömt om förstasidor och avundsjuka från andra klubbars fans. Tills igår.
Det var igår när jag läste om "Bebe" som jag vaknade till. Jag insåg vilken fantasivärld jag levt i. Det var som att vakna efter en rave-fest på en svartklubb i Skarpnäck, för att äntligen förstå hur världen ser ut. Hur ligan ser ut. Och hur Man Utd ser ut.
Jag vet att jag klankat ner på forumanvändare som skrivit långa haranger om ekonomin. Förkastat er som pessimistiska nobodys och lagt locket på. Den här texten är till er. Jag beundrar er ihärdighet.
Jag tycker självklart att man absolut ska få drömma, hoppas och tro, annars dör lite av den glädjen kärleken för ett fotbollslag ger en som människa. Men så länge man håller det på en realistisk nivå, och kan ta emot logiska argument utan att brusa upp som den värsta sortens diktator. Vi är alla människor, alla har olika åldrar, bakgrund och skostorlek, och det måste respekteras.
Men när Sir Alex nu i dagarna kommer att presentera en 20-årig portugis som ingen sett, ingen hört talas om eller ens kanske vill ha, känns det så brutalt logiskt. Som en slap-in-the-face. Som en kanna vatten i ansiktet. Ja, det känns t o m som att han stod och skrek mig rakt i ansiktet, den gode Ferguson. Vad han skrek? "VA FAN HADE DU FÖRVÄNTAT DIG POJKVASKER?!" Fast på skotska självklart.
Och därför är det med en aning skamsenhet jag skriver det här. Och jag ber er att rannsaka er själva. Älskar vi Manchester United FC för att det är en storklubb som många intresserar sig för? Eller älskar vi Manchester United FC för dess historia, tradition och filosofi?
Jag vet att jag tillhör den andra beskrivningen. Och för forumets och Svenska Fans kvalitetsstämpels skull, hoppas jag att fler håller med mig.
Jag är 22 år, ingen jätterutinerad räv i gamet. Men jag älskar min klubb, mitt lag och mina färger förbehållslöst. Det kan ingen ta ifrån mig.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
