"...And then the champions enters"
Man ska väl inte vara för kaxig egentligen. Jag är uppväxt med mentaliteten att visa hänsyn och respekt mot andra, vara ödmjuk och inte tro för mycket om mig själv. Men jag åsidosätter allt morsan lärt mig, allt alla lärare försökt trycka i mig i dom blekgula klassrummen under det ironiska 90-talet. Det är dags nu. Det är nu det gäller. Vi ska bara ta hem det här!
Man kan säkert tycka att jag överdriver en del. Att jag borde tagga ner ett par, ta några djupa lugnande andetag eller ett par valium-tabletter om det så krävs. Men det spelar ingen roll. Ingenting skulle kunna bita på den uppjagade, euforiska och smått oroväckande lyriska känslan jag har inom mig. Och att man dessutom har fått gå hela helgen och se lag, efter lag och Man City gå ut på planen, gör att suget och entusiasmen för den här ligapremiären är bra mycket större än någonsin.
Jag vet att jag matat ut krönikor i ett kanske lite för snabbt tempo dem senaste dagarna. När jag själv läser igenom de så här i efterhand, kan jag känna att en del av det kanske mest var ord, och inte riktigt hade någon vettig substans. Men så tänker jag till lite, läser igen, och inser att nej, det här var precis vad jag personligen behövde. Det här har varit mina valium-tabletter och mina andetag de senaste dagarna. Jag hoppas att ni orkar läsa några till.
Jag känner mig ungefär som Lisa 12 år gammal, som är på väg till bion. Väl där ska hon möta upp Johan, den coola killen i 9B som alla vill hänga med. Killen med snyggaste moppen, eller vespa eftersom vi lever på 2000-talet. Killen som började röka i 6an och enligt rykten har hånglat med syslöjdsläraren. Lisa vet att dom inte kommer behöva prata så mycket, och hon är lite nervös över om han ska gilla filmen ens, men hon kände att det var tryggare och gå på en rolig film bara för att stämningen inte skulle bli så tryckt och påfrestande.
Jag är rädd för att hon valde fel. För precis som Lisa, så hoppas jag att den här säsongen blir en otroligt rolig och framgångsrik säsong, precis som en komedi med typ Vince Vaughn. Man Utd slår målrekord, Chicharito blir än bättre än folk trott och Ferdinand drar inte på sig någon ny skada när han väl kommer tillbaka. Bara rena, skära leenden rakt igenom.
Tyvärr tror jag inte det. För hjärtat och hjärnan har den där speciella egenskapen att de inte riktigt tycker likadant alla gånger. Tvärtom. Vi går mot en rysare av sällan skådat slag, och varenda poäng, mål och varning kan bli direkt avgörande i slutändan. Visst, jag ser absolut att det kommer att handla om oss och Chelsea när April är över oss och vi börjar tro på en sommar igen. Men det är en lång väg att vandra dit, och det kommer bli en lång vinter. En väldigt lång vinter.
Egentligen skulle jag redan nu vilja avslöja slutet i storyn. Skrattade Johan åt filmen? Höll dom handen? Eller fick hon t o m hångla? Ingen kan sia om framtiden, oavsett vad ni sett på TV. Jag känner mig som en fnittrig 12-åring på väg mot sin viktigaste film någonsin.
Let´s hope it´s a good one!
Väl mött!
