Hur stort blir fallet?
Ännu en dryg miljard spenderad, ännu mer bröstbankande och ännu högre tippning av "experterna". Som luttrad Citysupporter vet man att det här mycket väl kan gå åt fel håll.
City har en plan. Den har kallats Revolution och den har kallats Evolution men vad den än kallas så är den likt Sickans planerad in i minsta detalj och målet är lika självklart som svåruppnåeligt, världsdominans. Det får inte förekomma någon som helst vila eller ambitionsbrist förrän City har en lika självklar plats bredvid Barca och United bland skolryggsäckarna i augusti som Liverpool och Real Madrid har bland Gallerixtavlorna eller souverniershopparna vid medelhavets stränder.
City ska kliva in i den exklusiva skara klubbar som precis alla vet vilka de är och vars supporterbas får Facebook att verka som ett lokalt nätverk. Det här kan man ha många åsikter om. Personligen ser jag inte varumärkesspridning som ett mål i sig men inser också att det är ett måste om man ska kunna konkurrera om de ädlaste troféerna i dagens fotboll. I alla fall till viss del. Det som får mig att må lite illa och faktiskt känna mig något distanserad från Citys lag (klubben kommer alltid att finnas i mitt hjärta) är sättet på vilket man försöker genomföra den stora planen.
Fotbollssupportrar har ett väldigt bra men också väldigt selektivt minne och att många nu väljer att bortse från det faktum att City blivit precis vad vi drivit med under så många år är inte mycket att orda om. Ska vi leka med de stora grabbarna måste vi förmodligen också bete oss som dem. Längtan att få täppa till käften på en arbetskollega eller irriterande släkting är naturligtvis en stark drivkraft till att bortse från vad man ansåg vara oruckbara principer för bara några få år sedan. I många fall var ju säkert också principfastheten om lokalförankring och dylikt försvar mot det faktum att City sög rejält på planen.
Och det är lätt att spinna iväg med tankarna och drömmarna när man läser dagens Citytrupp. Den är fullständigt fullspäckad med spelare vi inte ens vågade drömma om för fem år sedan. Nu sitter många av dem på våran bänk. Retilhjärnan skickar direkt ut signaler: Vi borde vinna ligan! Cityhjärtat skickar andra: Aj då! Hur i hela h-vete ska Mancini hålla alla dessa lyckliga? När i hela h-vete ska Mancinis City lyckas göra mål på ett topplag? Hur f-n kan man spendera över hundra miljoner pund och inte köpa det vi alla insåg att vi saknade förra säsongen, en kreativ kraft på mitt-mittfältet?
Det är möjligt att vi får svar redan ikväll mot Liverpool och det är möjligt att vi får ännu fler svar de närmsta veckorna. Förhoppningsvis blir fallet för reptilhjärnan inte längre än att man får acceptera en Champions League plats. Eller så går det som det gått för så många andra klubbar och som så många gånger förr för City. Magplask. För än har vi inte åstadkommit ett enda skit förutom att skriva upp oss själva och spendera en väldig massa pengar. Man brukar säga att man kan köpa sig tid men i Citys fall är det tvärt om. Ju mer managern handlar desto mindre tid har han. Mancini måste leverera i år. Allt annat än en topp-3 placering är oacceptabelt och det kommer förmodligen bli svårare i år än i fjol. Chelsea stormar på, United är alltid United, Liverpool gör inte en lika dålig säsong till och Arsenal har snart en trupp där spelarna inte bara är mer rutinerade utan även får gå på bio utan målsman. Lägger man till Redknapps Spurs inser man att Mancini måste göra mer än täta defensiven i år. Nu måste City börja spela fotboll. Mot alla. Och det börjar ikväll på Eastlands mot Liverpool FC. Fy satan vad nervig jag är.
CTID.
Ja, jag vet. Chelsea. Undantaget som bekräftar regeln.
