B-laget vs. Rangers
Så var det igång. Match mot Rangers på hemmaplan, Champions League-premiär och den stora festinjudan låg framme på bordet i hallen för att bara plocka med sig ut i farten. Men festen uteblev, spelet uteblev och allt CL-premiären anno 10/11 resulterade i var en allvarlig skada, stora frågetecken och skotskt jubel.
Men för att inte bara prata sorg, smärta och svek tänker jag taktiskt nog ta det roliga först. För det var otroligt skönt att se Ferdinand tillbaka från start på Old Trafford. Det var oerhört skönt att se att han gick in med samma självklarhet, samma beslutsamhet och det klassiska jävlar-anammat i varje duell. Allt var precis som vanligt. Med Rio alltså. För ingenting annat var sig likt.
Jag har för mig att Ferguson gjort nåt liknande, om inte förra säsongen så förrförra, med att byta ut mer eller mindre hela startelvan. Jag kommer inte ihåg hur det gick, och det skiter jag i, för ikväll gick det inte alls. För att vara helt ärlig förstod jag inte alls hur i helvete Fergie tänkte. Eller förlåt. Jag förstod inte hur han tänkte förrän Giggs kom in.
Jag köper först och främst förklaringen med att statuera exempel efter helgens match, framförallt med petningen av Evans till förmån för Smalling, och även bytet Neville mot Brown. Jag kan acceptera att man väljer att vila spelare som Scholesy, Berba-baby och Nani. Men att man går in med en sådan total naivitet och till viss del arrogans gentemot motståndet har jag absolut ingen förståelse för.
Det som blev uppenbart när Giggs ersatte Valencia efter den fruktansvärt sorgliga skadan som ingen kan unna honom, så kom (Sir) Ryan in med en kreativitet och en tanke. Precis som han ska göra. Och den enda logiska förklaringen med att inte starta med honom måste vara för att man trodde Valencia skulle bidra med något liknande.
För är det någon som inte levererat alls den här säsongen så är det mannen vi brukar sjunga äter hundar. Mannen som näst efter Rooney haft den största krigarinställningen i mannaminne. Den outtröttlige Ji-Sung Park. I år går han inte att känna igen. Passningarna sitter inte, mottagningarna är på championship nivå stundtals och han har inte alls den där glöden som man brukar kunna urskilja om man anstränger sig ordentligt. Kanske är det uppgivenhet, kanske är det känslan av att aldrig lyckas nå en fast position i laget eller kanske är det något helt annat.
Faktum är i alla fall att anfallsspelet var obefintligt tills Giggsy kom in och visade pojkspelarna hur man egentligen spelade fotboll i Man Utds färger. Samtidigt måste man ändå klandra Sir Alex, då han måste förstå att firmorna Fabio/Park och Brown/Valencia inte skulle klicka bara sådär som han blev kär i sin fru. Att sen inte ha en bättre reservplan än Owen, Giggs och Johnny Evans är bara ren och skär dumdristighet och på gränsen till idioti.
Att sen Glasgow Rangers kommer till en av deras största matcher på året, ställer upp nio man framför eget straffområde och mer eller mindre skiter i att ens försöka anfalla, det kan man alltid diskutera. Det var den typen av fotboll som förstörde inledningen av VM, och det är alltid lika sorgligt att se det gå hem.
Men med en mer sammansvetsad elva, ännu mer fullt ös framåt och med en Wayne Rooney i form hade vi likförbannat fixat det här utan problem. Och det är det som gör ont, det är det som grämer mig och det är det som får mig att spy så mycket galla så här snart efter att den hyfsat inkompetenta domaren blåst av.
Nya tag, nya matcher. På söndag har vi en av årets absolut viktigaste matcher. Ni kan räkna med en mer positiv krönika tills dess. Själv tycker jag mest att det ska bli underhållande och se Uniteds A-lag på planen.
Väl mött/
Er hängivne krönikör
Gustaf Granqvist
