Förhoppningar om årets säsong, samt en kort återblick om vad som gått fel de senaste åren?
Eftersom serien åter är igång och trupperna synas till höger och vänster tänkte jag mig ta en liten återblick för att egentligen försöka finna svaren vad som gått snett under de senaste åren, samt vilka förhoppningar man vågar ha inför kommande säsong.
När klubbnamnet Newcastle United kom upp i diskussioner eller fick massmedialt intresse för några år sedan var det oftast för den otroligt underhållande fotbollen som Kevin Keegan förespråkade och laget presterade, eller för den passionerade publiken och den underbara stämningen på St James’ Park. Tyvärr så är det förstnämnda som bortblåst numera. Sen Keegans dagar har Newcastle United inte placerat sig bättre än på en futtig elfte- placering vilket är allt för dåligt för en klubb med ambitioner att erövra titlar i Europa.
Efter att ha letat förklaringar till de uteblivna resultaten samt stundtals usla spel blir svaren enkla och följande.
Sir John Hall’s avgång. Vår i modern tid bästa ordföranden
Kenny Dalglish försäljningar av Ferdinand, Ginola, Clark, Elliot och Asprilla
Ruud Gullit’s oförklarliga 8 spelarköp för över 33 miljoner £
Självklart har varje manager sin egen syn på hur fotboll ska spelas och vad för slags spelare man behöver för att kunna prestera den bilden på fotbollsplanen, men att sälja bort Ginola och Ferdinand som var en så stor del av Newcastles framgångsår är än idag i mina ögon oförklarligt. Ferdinand som gjorde 50 mål på 83 framträdanden i Newcastles tröja skapade ett av Premier Leagues giftigaste anfallspar med Alan Shearer. Det ryktades att David Ginola iofs ville bort från klubben efter diverse händelser, men varför sälja en spelare av denna dåvarande klass om man inte har en fullgod ersättare? Robbie Elliot som nu återigen finns med i truppen samt Lee Clark är båda fostrade i klubben och älskade av supportrarna. Dom skulle ha behövts under åren då laget lagt spelet på hyllan och ägnat sig åt kampfotbollen istället.
Gullit känns dock som skurken nummer ett i Newcastles försämring. Bara ett av några exempel är ju utfrysningen av kämpen Robert Lee som trots sin ålder fortfarande håller hög klass på mittfältet. Eller varför inte ta Alan Shearers bänkning mot rivalerna Sunderland och satsa på unga orutinerade Paul Robbinson istället? Att han sedan går och säljer David Batty var droppen som i ”min” bägare fick vattnet att rinna över. Utav de åtta spelare som Gullit spenderade över 33 milj. £ på, finns det bara tre stycken kvar av i dagens trupp varav två av dom numera är uppsatta på transferlistan. Den enda egentliga hyllning man kan ge Gullit var hans köp av Keiron Dyer som är en viktig del för Newcastles framtida bygge.
Att en manager vill personifiera sin trupp är något som vår nuvarande Mr Robson bevisat svart på vitt. Sen september 1999 då han tog över efter Gullit har hela nitton spelare fått lämna truppen och arton nya ansikten fått ta klivet in. Tyvärr, får man väl säga, borde många utav dessa inte ha inhandlats. Men som bekant hade våra två tidigare managers fått kassan att sina och det var något Robson fick finna sig i och rätta munnen efter matsäcken. Spelare som till exempel Wayne Quinn, Christian Bassedas, Diego Gavilan och Lumana Lualua har inte motsvarat förväntningarna som ställts på dom. Dock är Gavilan och Lualua fortfarande unga och har tiden att utvecklas men klubben behöver inga fler utvecklingsspelare just nu när dom är i ett skede att återuppbygga sin seniortrupp.
Egentligen ser jag denna säsong som Robsons riktiga test. I år har han fått pengar att spendera, han har haft tiden att lära känna sina spelare och har en helt annan medvetenhet än tidigare. Alla har vi ju vetat om att vänsterkanten varit den svagaste länken sen försäljningen av Ginola och där vill jag tro att Robson gjort ett klipp när han värvat PSG’s Laurent Robert till klubben. En teknisk vänsterfotad spelare som gärna utmanar sin försvarare och har bra inlägg. Han har även ett bra skott och giftiga frisparkar. Craig Bellamys åtta mål under förra säsongen för degraderade Coventry låter ju inte som någon direkt supervärvning men med hans snabbhet tror jag att han kan bli en viktig spelare under säsongen. Mot Sunderland senast var ju alla tre nyförvärven i fokus. Robert slår ju den underbara djupledsbollen som Bellamy utnyttjar sin snabbhet på och springer förbi sin försvarare och sätter dit kvitteringsmålet på ett hårt skott i bortre burgaveln. Elliot gjorde en mycket bra insats innan han tyvärr fick ta steget av banan på grund av en lättare hjärnskakning efter en nickduell.
Efter ett snöpligt slut i Intertotocupen fokuseras nu all kraft på ligan och efter två spelade omgångar har laget två oavgjorda matcher med mersmak med sig i bagaget. Då ska man ha i åtanke att Carl Cort, Keiron Dyer och Alan Shearer varit långtidsskadade och ännu inte är tillbaka i truppen. Alan Shearer gjorde visserligen ett 15 minuter långt inhopp i matchen senast och kanske kan vara tillbaka i startelvan mot Middlesbrough? Tyvärr fick även Gary Speed inställa sig i det skadade gänget då han linkade av planen med en sträckning mot Sunderland och kommer vara borta i minst en månad.
Om Robson bara kunde få tillbaka Dyer och Cort samt ett inköp av en mittback och en mittmittfältare av klass tycker jag mig se ett lag som faktiskt kan börja ta upp kampen om en topp sex-placering. Men det beror som sagt på skadefronten samt starten utav ligan. Newcastle inte har den breda kvalitén som en toppklubb i dagens fotboll behöver. Framtiden ser dock ljus ut med både Andrew Griffin och Shola Ameobi flåsandes i nacken på de lite äldre samt Aaron Hughes imponerande spel i försvaret. Jamie McClen och Stuart Green är även dom nära spel i laget och kommer nog ge Speed och Lee en kamp om platserna. Kan bara Dyer slå sig till ro och stanna kontraktstiden ut så kan något stort vara på gång inom något år. Just nu är ju Arsenal, Liverpool och Manchester Utd ljusår före……
