Sammanfattning av hösten som gått
Tomas Johansson ger sin syn på Newcastle och hösten som gått.
Under Bobby Robsons ledning har Newcastle ibland spelat en både bra och underhållande fotboll men ofta har laget varvat toppinsatser med riktiga bottennapp.
Inför denna säsongen så var förväntningarna som vanligt stora, fast som Newcastle anhängare så tar man ogärna ut någonting i förskott.
Således var det nog fler än mig som tänkte att det kunde sluta lite hur som helst. En del av er kanske har förträngt inledningen på säsongen 99 då Gullit lyckades skrapa ihop en poäng på fem matcher innan denne pajas fick lämna…
Nog för att Gullit som fotbollspelare var en av de största men som tränare har han både en och två saker kvar att bevisa.
Nåväl, säsongen skulle att komma att starta utan våra två största stjärnor, nämligen Alan Shearer och Kieron Dyer. Förvisso tycker jag att Robson har varit skaplig på att ge unga talanger chansen men att han inte riktigt lyckats med sina värvningar, exempel på detta är Bassedas, Acuna och även Wayne Quinn.
Dock så måste man dock säga att både Andy O´Brien samt den skadeförföljde Carl Cort gjort bra ifrån sig.
Till Robsons försvar ska sägas att han haft en ordförande i klubben som inte haft lust att slänga fram den stora hästhandlarplånboken.
Detta kan man ju iofs förstå med tanke på vilka pajasspelare som tidigare köpts in och som senare inte var mycket att hänga i granen. Ingen nämnd ingen glömd…
Men… Denna krönika ska handla om årets säsong så vi kör igång.
Craig bellamy anlände i juni för 6 miljoner pund, en rätt stor summa var det nog många som tänkte. En viss besvikelse fanns det nog hos många också då Newcastle länge var ute efter Francis Jeffers som istället gick till Arsenal.
Nu ett halvår senare anser nog många Bellamy vara ett mycket bättre köp, som med sin snabbhet springer sönder de flesta försvar. När han börjar sätta sina chanser så har vi en avslutare av mycket hög klass, tveklöst!
Men, skulle det inte komma något mer under sommaren? En halvokänd walesare var ju inte mycket att hänga i granen? Det spekulerades över Boudewijn Zenden, holländaren som efter några misslyckade säsonger i Barcelona var på väg bort från den spanska storklubben.
Zenden gick istället till Chelsea, och just då kändes det som om alla intressanta spelare valde bort vår klubb sorgligt nog.
Istället för en holländare vände Robson blickarna mot vår franska farmarklubb PSG, det kändes som vi värvat hela deras a-lag snart, och lockade över Lauren Robert.
Värvningarna från PSG (Ginola undantaget) har i mitt tycke varit rätt misslyckade, om den nye Robert visste jag inte så mycket mer än att han gjort några landskamper samt gjort många mål för parisarna säsongen innan. Dyr var han hur som helst…
Säsongen startade med ett besök på Stamford Bridge, Chelsea hör som bekant hemma i London och i denna stad kan Newcastle INTE vinna…
Så det kändes väl så där lagom roligt och nog började pessimisten i en ta ut en Chelsea-seger i förskott… Men Newcastle stod upp bra, fick med sig en poäng hem och var förtjänt utav den också.
I nästa omgång ställdes vi mot lillebror från södern, Sunderland och man hoppades inget mer än att revansch skulle utkrävas för tidigare förnedringar på hemmaplan av detta högst medelmåttiga rödvita lag… Givetvis tog Sunderland ledningen, men Bellamy presenterade sig för sin nya hemmapublik genom att göra 1-1 vilket också blev slutresultatet.
Två poäng på de två första omgångarna, det var väl inget man var jättenöjd med men å andra sidan så har vi som redan nämnts öppnat en säsong mycket sämre…
I 3:a omgången ställdes vi mot Middlesbrough eller Mölndalsbro som laget kallas i Göteborgstrakten, tidigare säsonger har vi haft det relativt lätt för dem och så även i år, matchen slutade 4-1 till Newcastle och Robert visade att han höll hög klass genom att bland annat förvalta en frispark på bästa tänkbara sätt.
Efter tre omgångar var vi obesegrade, och det såg helt ok ut, men det skulle bara bli bättre…
Nästa omgång bjöd nämligen på Newcastle mot Man Utd på St James Park, nu skulle vi få se huruvida vi kunde stå upp emot laget som värvat sådana storstjärnor till ett redan bra lag.
3-1 blev 3-3 och ett tag verkade det som om Manchester skulle få åka hem med alla 3 poängen men då steg Shearer fram och med en riktig snedträff gjorde han 4-3, lyckan var total.
Veckan efter var det besök i den fördömda staden London, givetvis får man nästa lov att säga föll vi där emot West Ham.
Leicester besegrades hemma på St James omgången där på, i nästa omgång kom vi ner på jorden igen efter att Liverpool vunnit mot oss hemma i Newcastle med 0-2.
Att Newcastle är ett lag som varvar utmärkta insatser med riktiga genomklappningar vet vi ju alla men inte trodde jag att vi i nästa omgång mot Bolton på Reebok Stadium skulle förnedra dem med 0-4, men så blev det.
Alla trodde vi nog att vi skulle köra över Tottenham följande vecka, så blev det dock inte och en 0-2 förlust var ett faktum.
Därefter följde en vinst borta mot Everton samt en stabil seger hemma mot Aston villa.
Följande omgång, Fulham borta. Ja, Fulham är ett Londonlag så där blev det inga poäng.
Omgången därpå gästades vi av Derby som verkar ha all otur i världen, trots dåligt spel från vår sida lyckades vi ta alla 3 poängen, det var nästan så att man behövde be om ursäkt för dessa…
Bortamatch veckan därpå, i London… Och, vi tog nästan vår första 3 poängare där sedan 1997.
I den senaste omgången vann vi borta mot Ipswich, och klev upp på en 4:e plats.
Sammanfattningsvis tycker jag säsongen hitintills har varit en stor succé, visst har ojämnheten funnits där men jag tycker vi har undvikit att falla i alltför långa formsvackor.
I senaste matchen gjorde också en av Englands absolut bästa spelare comeback, Kieron Dyer vilket gör vårt redan bra mittfält ännu bättre. Snart är förhoppningsvis även Carl Cort tillbaks vilket stärker vår trupp än mer. Försvarsspelet har varit gediget, Dabizas och O brien har varit riktigt bra som mittbackar. Mittfältet har varit starkt det med, Robert har varit lite ojämn men i mitt tycke svarat för många gedigna insatser, att Solano var bra visste vi sedan tidigare.
Anfallsspelet har funkat bra, Shearer och Bellamy funkar bra ihop, båda kan vara osynliga men har den där förmågan som utmärker en måltjuv att stå rätt. Shearers huvudspel samt Bellamys snabbhet har skapat många mål och chanser.
Hur långt kan då detta räcka? Ja om man det visste… Det känns som att guldet är vikt för Liverpool, men… Plats 2-5 kan vi mycket väl hamna på. En klubb av vår storlek hör hemma ute i Europa så är det bara. Frågan är om det blir Uefa-cupen eller Champions League.
Alla hoppas vi på den senare…
