"...Och hela världen talar engelska."
Vi håller på ett lag, och vi är "dömda" att göra det för evigt. Vi är ett gäng gruppnarcissister. Vi - fotbollssupportrar.
Det är troheten till det egna laget som driver en supporter. Theodor Kallifatides skrev en gång att man kan överge sitt land, sin familj, sin religion men aldrig sitt fotbollslag. Jo, visst kanske det finns undantag, och visst finns det de som hävdar att det överhuvudtaget inte existerar några ”riktiga” Man U. fans. De håller på United av fega anledningar. Denna diskussion är så pass fånig att den dock är rätt typisk för snack supportrar emellan. Varje supporter sitter inne med de mest legitima skälen till att hålla på sitt lag, medan de som håller på "de andra" gör det av suspekta skäl. Deras trohet till laget, är inte av samma styrka, samma ärlighet som den egna.
Supportrar är sig själva närmast; de söker ingen bekräftelse annat än sitt eget lags storhet. Vid förluster förklarar man sig själv otursdrabbad: livet är orättvist, men man tillhör de ”goda”.
Minns den engelska supporterns ilskna kommentar när han svarade Rapports reporter efter att England åkt ut i EM 1996 på hemmaplan: " Jag är alltid stolt över England, hur det än går och hela världen talar engelska. Vi har utbildat dem allihop!"
Även om man inte vann, så är man ändå bäst, om inte i själva matchen så på något annat vis. Okej, tyskarna vann matchen, men engelska är det största språket!
Laget man håller på är en del av en själv, vad man står för.
Supportrar är ofta oresonliga i sin argumentation (kanske ska man skilja på fanatiker och vanliga supportrar: men faktum kvarstår att även de vanliga supportrarna är sitt eget lag närmast, sig själva närmast), man vänder och vrider på saker och ting för att det ska passa ens egen verklighet.
- Håna min mamma, sa någon, håna min flickvän: förkasta allt jag tror på. Men du gör fan i att prata skit om mitt lag.
Trohet är trogen kärlek. Självupptagen sådan när det kommer till fotboll. Men ibland verkar troheten mot laget övergå sunt förnuft. Man motsäger alla andra ideal man har, man vägrar förstå sin omgivning på grund av trohet. Troheten till sitt eget lag gör allting annat överflödigt.
I videon Beyond the Promised land berättar en United-supporter hur han alltid försöker föra in samtalet på Manchester United när han träffar folk. Han kan inte helt förklara det, men så är fallet. Han är upptagen av sig själv: han vill att de ska prata om United. Han låter sina vänner komma in i samtalet: - Nog talat om mig, vad tycker du om mitt lag?
Visst alla människor är egoister: mer eller mindre självupptagna, men supportern han är det i ett annat hänseende. Han är en narcissist i en grupp.
"När det gäller gruppnarcissismens patologi är det mest påfallande och vanligaste symtomet, liksom i fråga om den individuella narcissismen, brist på objektivitet och rationellt omdöme."
Bollen var inne, domaren var inkompetent, resultatet orättvist, bollen studsade inte våran väg...
"Gruppnarcissism kräver tillfredsställelse, liksom den individuella narcissismen. På ett plan kan man få en sådan tillfredsställelse genom den gemensamma ideologin om gruppens överlägsenhet och alla andras underlägsenhet."
Vi spelar bäst, om inte nu, så sedan, om inte förr: våra färger är vackrast, vårt märke klassiskt: vi är störst, om inte det, så de mest äkta. Vi spelar roligast fotboll, om inte det, så skiter vi väl i det. Hela världen talar engelska.
Vårt lag är bäst därför att jag håller på det.
(Men ponera att man skulle förlora sitt minne: allt man en gång hade, finns inte längre. Skulle man då hålla på samma lag? )
Nåväl, alla är inte lika extrema: vissa förstår att andra existerar, andra tål inte ens höra på. Men ofta är vi ganska lika, fastän vi inte vill höra på det örat.
- De är precis som du, fast de håller på ett annat lag.
- Vadå precis som jag? De håller ju på ett annat lag.
Man väljer inte att se människan i främlingen: man väljer att se motståndaren. Ty "Det hör till."
Samtidigt så är det ju sant. Utan rivaler försvinner glädjen.
Visst kommer vi alltid att hävda, att vårat lag är bäst, att rivaliteten hör till.
Men man bör inte låta fanatismen grumla förnuftet.
Det förnuft som säger mig att domaren alltid har en tvåa på oddset när mitt lag spelar hemma.
Fotnot: Citaten om gruppnarcissism är hämtade ur en bok av Erich Fromm: Människohjärtat.
