Rolfs Fredagskrönika.

Rykten hit och dit. Final mot Manchester United, "Vändningar" och allt annat smått och gott. Läs och njut.

Veckan som gått har varit omväxlande. Den har innehållit en hel del möten i diverse olika sammanhang, långa pass med hemtentor och skrivningar och skapligt mycket med fotboll, både live och på TV. Skolans slut och fotbolls-VM är helt plötsligt en vecka närmare.
Resultatmässigt har veckan för oss skator varit blandad. Mest uppåt men med ett tråkigt bakslag.

Lördagen blev strålande ur de flesta synvinklar. Själv fick jag se mina hemmafavoriter ta sin första seger i division fyra för året. Med ett brett leende på läpparna kunde man då slå sig till ro framför TV:n på lördag eftermiddag för att följa Newcastle - West Ham på Canal +.
"Slå sig till ro" var väl vad Newcastlespelarna också gjorde till att börja med. Intresset för matchen, nu när en Champion League-plats var säkrad, var svalt. West Ham var under de första 45 minuterna det klart vassaste laget och 1-1 var smickrande siffror för hemmalaget. Alan Shearers kvittering strax innan vilan var kanske den injektion som behövdes.
Andra halvlek blev en helt annan historia. Nu sprang hemmalaget som skållade råttor och vaskade fram chanser i parti och minut. Solano var för mig nu planens kung i ett hårt jobbande hemmalag. Den lille peruanen spred ständigt intilligenta bollar till sina lagkamrater. LuaLua (efter ett märkligt ingripande av David James i målet) och Robert (som var mest alert på sin egen stolpretur) var de två som såg till att slutresultatet kunde skrivas 3-1.

Även vårt U17-lag lyckades vinna under lördagen. Ungskatorna hade åkt ner till Sheffield för att där möta deras United i semifinal av slutspelet. Som jag skrev i matchrapporten blev det en välspelad match med mycket målchanser. Newcastle tappade en 2-0-ledning till 2-2 men kunde komma tillbaka och avgöra. Försvarsklippan Steven Taylor svarade för två strutar och Calvin Zola-Makongo prickade in det förlösande 3-2-målet.
Newcastle är nu, för andra året i rad, klara för final. I år möter man Manchester United som i sin semifinal slog ut Leeds med 2-0.
Rykten säger att första finalmatchen av två nu är flyttad från 6:e till den 4:e maj. Anledningen är att grabbarna ska få chansen att spela på Old Trafford. Returen spelas alltjämt på St. James´s Park den 13 maj. Återkommer med matchrapporter från dessa tillställningar.

När vi ändå är inne på ämnet "U17" kan jag berätta om Englands insatser i det pågående Europa Mästerskapet för U17 i Danmark. Man har gått vidare från gruppspelet efter vinster mot Finland (3-2), Holland (2-0) och oavgjort mot Danmark (0-0). Vårt eget mittfältsess, Ross Gardner, medverkar och har sett mycket bra ut hittills under turneringen. England möter nu Jugoslavien i kvartsfinal på lördag.

Bakslaget jag nämnde i ingressen stod vårt reservlag för. Man tog bussen ner till Leeds för att hämta hem tre poäng och sätta press på Manchester United i kampen om seriesegern. I stället gjorde man en av sina sämsta matcher för säsongen och föll med 1-0. Reserverna, som skulle ta sitt första ligamästerskap sedan 1948, slutade nu tvåa i serien och får ta nya tag nästa säsong.

Man läser med nöje i diverse tidningar och på nätet alla rykten om spelare som är på väg både hit och dit. Emil Sandberg spädde på med några ytterligare i sin artikel " Robson redo för massivt köp?". Det ska verkligen bli kul att se vad som köps in under sommaren.
Jag såg, på tal om detta, att gamle bekantingen Jon Dahl Tomasson var klar för Milan. Själv tillhör jag en av de, i den nu utrotningshotade skaran, som sett Tomasson göra mål för Newcastle. Han gjorde det i vad man ett tag trodde skulle bli vår sista seger i London. Crystal Palace, borta, i november säsongen 1997/98. Ett skott som, tack vare att vi hade medvind i den halvleken, smög sig över mållinjen…


Då vi är spellediga i helgen, och jag därför inte ha några bestämda matcher att referera till historiskt, tänkte jag närmare beröra ämnet "vändningar".
Denna säsong har Newcastle visat sig ovanligt starka just på den punkten. Många 1-0- underlägen har vänts till trepoängare. Och vem kan glömma de otroliga vändningarna i bortamatcherna mot Leeds och Derby.

Som Newcastlesupporter har man varit med om otaliga matcher genom åren som gett älskare av klyschorna "En match är inte färdigspelad förrän domarens pipa ljuder", "Bollen är rund - allt kan hända" och liknande, förbannat mycket rätt.
Listan kan säkert göras hur lång som helst men några minnen som bubblar upp är följande:

Charlton, hemma, katastrofsäsongen 1991/92. Vi är samlade hemma hos en av polarna för att avnjuta Tipsextra innan kvällens röj. En annan är som vanligt hånad av sina vänner, vars fotbollssympatier ligger hos de lag som har med toppstriden i divisionen över Newcastle att göra.
Nåväl, denna eftermiddag startar strålande. Det plingar för fullt i rutan och efter knappt en halvtimma spelad leder mina hjältar hemma mot Charlton med 3-0. Tuppkammen växer för att innan eftermiddagen är över ha ryckts bort med rötterna då bortalaget lyckas göra fyra mål och sänka oss med 4-3.

Nästa sträcker sig tillbaka ända tills 1984/85-års säsong, men är en match jag aldrig kommer att glömma. I denna mötte vi Queen Park Rangers på Loftus Road. Chris Waddle hade lilla julafton och bidrog med sina tre mål i allra högsta grad till att vi en bit in i andra halvlek ledde med 4-0. Londonlaget vaknade till liv genom ett mycket turligt 1-4 reducering. Hastigt, men mindre lustigt, stod det 3-4 och Queens Park förde nu matchen. Med fem minuter kvar stack Newcastle emellan och klämde in 5-3. Newcastles försvar, som på den tiden gav darrande asplöv ett ansikte, lyckades dock strula till det och så stod det 5-5. På övertid hade QPR ett skott som via trävirket letade sig ner i gröten av spelare framför mål. Det diskuterades livligt om bollen varit innanför mållinjen eller inte. Domaren ansåg att det inte var mål och helt plötsligt satt man nöjd med en poäng.

Jag nämnde, efter 3-2-segern mot Derby, för ett par veckor sedan i denna spalt "Leicester -97". Samma känsla av att "Nu vinner vi" som jag fick när Derby gjorde 2-0 har jag fått vid ett annat tillfälle. Detta var säsongen 1996/97 och vi mötte Leicester hemma på St. James´s.
Vi tog ledningen redan i matchens tredje minut genom Robbie Elliott. Newcastle lekte med bortalaget men denna 1-0-ledningen stod sig tills halvtidsvilan efter en mängd missade chanser från vår sida. 25 minuter in i den andra halvleken låg vi helt plötsligt under med 3-1. Leicester gjorde mål på allt. Newcastle satte nu upp ett furiöst tempo och genom ett hat trick från Alan Shearer (mål nummer tre i matchens absolut sista sekund) vann vi matchen med 4-3!

En sak, bland alla andra, som man lärt sig som Newcastlesupporter genom åren är att inte ta någonting för givet! Allt kan hända!

Avslutar med att uppmana till tummhållning för vårt U17-lag i finalmatcherna mot Manchester United. Det är vår sista chans att släpa hem några guldpokaler till prisskåpet i år.

Come On, Howay The Lads!

Rolf Corneliusson2002-05-03 22:21:00

Fler artiklar om Newcastle

Från Milburn till Shearer till Framtiden: The Geordies