71 pubar i Cardiff.
Då det blev klart med FA Cupfinal för Chelseas del, fanns ingen tvekan. Millenium Stadium i Cardiff skulle bara upplevas.
Flyget bokades. Tåget Paddington – Cardiff likaså. Matchbiljetter skulle bli en svårare uppgift att lösa, men med bra kontakter i Chelseavärlden, var vi ändå hoppfulla. Tack vare en väns välvilja lyckades vi komma över en varsin £55 biljett. Vilka vi? Åke Larsson, Inger ”Fluffo” Blidfält och jag själv. På Internet tankade jag ner en karta över Cardiff, med alla pubar i närområdet till arenan. Namnen på samtliga dessa hamnade på min karta. Totalt 71 stycken.
I bilen ut till Västerås flygplats lovade vi varandra att uppladdningen inför finalen skulle bli av det lugnare slaget. Vi skulle faktiskt gå upp 06:00 på lördag morgon och vara med på första tåget ut från London. ”Drunken Swedes” behöver inte alltid leva upp till sitt rykte, och vara värst. Lugnt skulle det bli. Det blev värre än vanligt.
Det konsumerades en hel del redan på torsdags flyget över, så alla löften om en lugn fotbollsresa var redan som bortblåsta någonstans ovanför den danska kusten. På Stansted hann vi faktiskt med en pint innan tåget in till London Liverpool Street. Sen kom barvagnen, och nya beställningar. Glada i hatten checkade vi in på våra rum, och fortsatte därefter vårt drickande i kvarteren runt SW6. Hela fredagen tillbringades på Shed Bar, där vår vän Martin Wells, från Skogås, dök upp. Happy Hour på Bacardi Breezers blev början till vår undergång den kvällen. Beställde vi in 8 så fick vi in 16. Ett par tre gånger om. Från White Hart puben gjorde vi vår klassiska taxiresa på en sisådär 300 meter ner till Cross Eyed Newt. Däreter satt vi på American Burger House och beställde in drinkar till sena timmen. Halv fyra på natten var vi tydligen tillbaka på rummet (enligt ”Fluffo”).
Det var två trasiga själar som vaknade upp två timmar senare. Tur att taxin till Paddington var förbeställd. Strax efter sju på lördagsmorgonen rullade vi ut från London, destination Cardiff. Vi tog igen en hel del av vår missade nattsömn under resan till Wales. Zzzzzzz……. Cardiff badade i solsken. Gator och pubar översvämmades av supporters till de bägge lagen. Mest Chelsea faktiskt. Puben King`s Cross blev vår första anhalt. Vi var långt ifrån målsättningen att hinna med alla 71. Ut till Millenium Stadium flera timmar innan kick off. En magnifik arena. Klart häftigare än Wembley. Kände oss ganska välmående faktiskt, då vi låg utanför insläppen i solskenet och drack öl och såg tusentals Chelsea fans vandra förbi.
Inne på arenan var det tryck. Det är nästan så att ögonen tåras då drygt 73.000 människor sjunger med i den engelska nationalsången. Underbar känsla. Trots att matchresultatet var en stor besvikelse så gjorde Chelsea en godkänd insats. Vi kunde mycket väl ha vunnit med lite flyt. Kanske är det vår tur nästa gång? Hur som helst, var Millenium Stadium värt ett besök. Resan hem var som alltid efter en förlust, inte särskilt upplyftande. Vi kommer igen…..
