Motivationen bland spelarna, inställningen hos fansen?
Jag måste faktiskt ställa frågan om hur det står till med detta egentligen? En mycket kort personlig reflektion kring ämnet, innan Åke Larssons reseskildring.
Vi, supportar har inget tålamod alls då laget underpresterar. Visst, i alla lägen kan vi faktiskt ställa höga krav på spelarna. Med all rätt. Det märks tydligt då en spelare inte ens försöker göra sitt bästa. Vi i Chelsea har haft och har fortfarande exempel på detta. Ingen nämnd, ingen glömd. Hur kan ett lag lyckas så bra mot topplagen, och samma lag misslyckas totalt mot bottenlagen? Det vore för enkelt att svara, att laget heter ju Chelsea FC. Inställningen och motivationen hos spelarna måste ha en avgörande betydelse. Ska det vara så svårt att ge allt mot Viking borta en regnig torsdag? Är det för mycket begärt att efter slutsignalen visa lite uppskattning och tacka de 500 tillresta fansen, som dessutom tog sig dit på egen hand? Endast två spelare gjorde detta. Resterande spelare sänder ut illavarslande signaler. Är dessa bara en samling överbetalda divor som inte verkar bry sig? Av med Chelseatröjan isåfall.
Är det då inte samma sak med fansen? Varför kommer det 16 000 mot Viking, och 42 000 mot Man.United? Det är väl ändå Chelsea vi vill se, oavsett motstånd? Jag åker snart över på Chelsea-Birmingham, och folk frågar mig varför. Birmingham är väl inget och se. Nej, just det. Jag åker över för att se Chelsea. Jag ger fullständigt fan i om grabbarna möter Liverpool eller om de möter Crewe Alexandra. Ett Chelsea mål utlöser samma glädje reaktion oavsett om det görs mot Barcelona i Champions League eller på Meadow Lane i Worthington Cup. Jag åker nog hellre och ser the Blues på Meadow Lane, eftersom det är där som de äkta Chelsea fansen finns. Den äkta passionen för klubben. Vart är den äkta känslan på väg egentligen? Kanske lika utrotningshotad som den tibetanska tigern?
En reseskildring två år tillbaka i tiden berör detta ämne en aning, så därför får Åke Larsson fortsättningsvis berätta hur han upplevde vår Londonresa i oktober 2000.
BÄST I VÄRLDEN – MOT COVENTRY. ”Ska ni över på Coventry?”, är tyvärr en fråga man ställs inför när man väljer att åka till London för att se Chelsea-Coventry. Tyvärr för att frågan ställs av en Chelseafan, och tyvärr för att man ifrågasätter en Chelseamatch överhuvudtaget.
Kom in i matchen, Chelseafans – Jag ser hellre Chelsea B mot Färöarnas sämsta lag än Arsenal-Manchester Utd. När det gäller en match innehållande Chelsea så kommer jag aldrig att nämnvärt bry mig om motståndet. Alla andra klubbars färger smälter ihop till en smetig, grådaskig och ful smörja. Nu när jag förklarat mitt synsätt så kommer jag inte fortsättningsvis föra något försvarstal för matchen, Chelsea-Coventry.
Harri, Inger, undertecknad och min sambo, Eva drog iväg på en Londonweekend i slutet av oktober. Denna weekend hade allt som två par kan önska sig av romantik och passion under cirka tre dygn. Sex(Chelseamål…) och kärlek(Chelsea..) var heta ingredienser dessa hektiska Londontimmar.
Resans karaktär var något annorlunda och våra vänner i London tittade frågande på mig när jag undrade över bra shoppingområden i närheten av Stamford Bridge. Det tog alltså 20 år för mig att upptäcka att ingen hade den blekaste aning. Andy från Bolton (flitig besökare på Stamford Bridge sedan 60-talet) talade om att hans konsumtion i området bestod till 95% av Imperial Arms, 4% på inträden till Stamford Bridge, och resten slösades bort på ”skräp”. Jag och Eva upptäckte i alla fall, att shoppingtillfällen fanns, under vår promenad från Imperial till Sloane Square. Jodå, vi hann med ett besök på Pheene Arms också.
Före matchen hade vi vår årliga presentation där CSS delade ut vår branch ”Player Of the Year” – pris. Dennis Wise hade åter äran att ta emot vårt pris vilket gjorde honom till den förste spelare att kamma hem vårt pris för andra gången. Hans lycka visste inga gränser och han gav Inger en puss på kinden som tack. Inger (”Fluffo”) var sedan resten av kvällen Londons mest populära kvinna och blev pussad på samma kind av ett femtiotal Chelseafans, MEN Harri och undertecknad var först efter Dennis.
Vi delade även ut en sponsorpeng på £500 till Chelseas damlag, även denna presentation skedde på planen strax före avspark. Eftersom det var CSS som sponsrade så är alltså ALLA våra medlemmar delaktiga i denna sponsring. Chelsea Ladies hälsar till alla och tackar så mycket.
Matchen blev en härlig tillställning där vi körde över ett helt värdelöst Coventry. 6-1. Sug i er ni som ansåg att detta var en ”skitmatch”! Att se Chelsea göra sex är bättre än sex. För ovanlighetens skull skedde ingen samling på Drakes efter matchen pga brandövning. Istället blev det Imperial Arms igen och Peter Bromley konstaterade åter faktum: ”The swedes are running the show, as usual”!
På söndag hann vi med en promenad i Hyde Park innan vi begav oss hem mot Sverige igen. Jag kände länge att det var något som var fel. Till slut kom jag på det, jag mådde kanonbra! Efter en weekend i London! Om det var Hasselbainks fyra mål, Chelseas sex mål eller sambon Evas medverkan som påverkat mitt fysiska tillstånd, därom tvista de lärde.
Åke Larsson
