Reseberättelse från Manchester påsken 2002, del 2
På söndagen begav vi oss ut till Eastlands för att se på den nya arenan. Vi gick faktiskt från centrum och även om det tog en halvtimme så var det faktiskt promenadavstånd. På vägen passerade man många risiga gamla fabrikslokaler. Manchester…härligt! Arenan var imponerande och vi försökte tjata oss in på området men det gick inte alls för sig. För att utforska pub-livet runt arenan gick vi in på den närmaste puben. Den såg stängd ut utifrån men därinne var det världens drag. Barn, ungdomar, vuxna och gamla var där och det var fullt ös med tävlingar för de små och sånt. Efter ett tag upptäckte vi en lokal innanför där det också var folk och de hade karaoke. Vi blev lite misstänksamma när vi såg ballonger som det stod Happy Christening på men vi beställde öl i baren och satte oss där vid ett bord och spanade in festligheterna. Bl a fick vi se världens mest uttråkade man sitta med sin familj vid ett bord. Så småningom kommer det fram några ungar till oss och en kille i 9-årsåldern frågar om vi är inbjudna. Nä, svarar vi och frågar om de är det. Då gick de därifrån och började prata med sina pappor och peka på oss. Richard och Jonas gick sedan fram till karaoke-maskinen för att kolla om de hade några bra låtar då killen kommer fram igen och skriker ”You’re not invited, you’re not supposed to be here”. Richard försöker lugna honom men då slår han Richard….med en ballong! Världsklass! Papporna började kolla lite väl mycket på oss så vi begav oss ut till puben igen. Där blev vi sittandes ett tag innan det kom fram lite folk och började prata med oss. När vi sa att vi var City så sken de genast upp och blev mycket vänliga. En kille sa att när vi kom in så hade han inte trott att vi skulle klara oss från spö där ens en halvtimme. Hoppsan! En massa folk kom sedan fram och snackade och discjockeyn spelade Blue Moon särskilt för oss. En tjej som satt bredvid oss hela kvällen bjöd en av oss (inga namn) på en cigg och när denne frågade vad det var i ciggen så svarade hon: Kokain. Oops! Peter hade nu kommit i slang med en svart kille som också hette Peter. Killen tyckte att vi skulle följa med honom till en klubb som låg bredvid. Tjejen bredvid oss hade precis varnat mig för den klubben för där var det ofta bråk. Vad gör man? Självklart följer man med killen till klubben där vi får hälsa på dörrvakten och ägaren som är stor som ett hus. Han bjöd oss på öl och diskjockeyn spelade A-ha (som han trodde var svenska) för oss och Oasis (för Richard). Problemet var bara att dansgolvet tömdes direkt sånär som på oss när han spelade dem. Det var mycket skumt folk där men vi hade jäkligt kul. Jag passade på att bli nypt i häcken av en tjej. Inte illa! Problemet var att vi inte hade ätit någonting sen lunch så vi blev jävligt fulla. Jonas gjorde en tidig sorti för att lätta på trycket, dvs trycket upp. Framåt 2-tiden visade Peter (från Manchester) oss till taxistationen och sa att vi gärna fick följa med honom och hans kompisar som skulle åka till Wolverhampton i en minibuss för att se på City dagen efter. Vi sa att vi inte hade biljetter men då sa han bara att det hade inte de heller. Vi fick ingen taxi så vi fick gå in till stan. Väl i stan hoppade vi in i en taxi, problemet är bara att taxibilarna bara får ta 5 pers och trots att jag försökte övertala chaffisen om att vi bara var 5 och att han faktiskt såg dubbelt så fick vi splitta på oss. Det blev en efterlängtad kebab på Abdul’s (middag mums!) innan det var dags för sängen.
Peter var uppe med tuppen dagen efter för han skulle haka på minibussen till Wolverhampton. Vi andra var jäkligt bakis men jag och Thomas tog oss ut på stan för att kolla lite affärer. Vi skulle hem på kvällen så det brådskade om det skulle bli något köpt. Jonas och Klinga anslöt senare medan Richard låg kvar tills hotellpersonalen närapå slängde ut honom. Vi slöt sedan upp med Mattias och Sophia och deras engelska vänner på en pub för att se matchen. Väl där fick vi ett SMS av Peter som sa att han hade kommit in. Fan, vad avundsjuk man var. Vi försökte förgäves få biljetter till matchen men det var stört omöjligt och eftersom vi skulle flyga hem kort efter matchslut så ville vi inte chansa och åka dit. Matchen gick ju bra och stämningen var uppsluppen. Det blev en sista pint på Revolution i Fallowfield innan vi tog en taxi till flygplatsen och flyget hem.
Efter att ha varit i Manchester ett antal gånger så måste jag säga att denna resa var den absolut roligaste. Ju fler man är desto roligare är det! Häng på ni också nästa år någon gång. Vi mailar ut något förslag framåt höstkanten.
