5 år sedan Europaäventyret: Del 2 - Gruppspel (första halvan)
Klockan stod på 115 minuter och 42 sekunder när Diego Forlan, via en Hangeland-touch, förvaltade ett Aguero-inspel och avgjorde Europa League-finalen i Hamburg, den 12:e maj 2010. Målet remade in det bittra slutet på den något bortglömda Londonklubbens sagolika Europaresa. Det här är en tillbakablick om hur vi minns Europa League, Roy Hodgson, motståndarna och de hjältar på planen som förverkligade drömmen. Det här är historien om när lilla Fulham charmade hela Europa.
Likt en småförälskad tonåring pirrade det rejält i magen när grupperna skulle lottas efter Fulhams gastkramande avancemang i Ryssland. En soppa av förväntan, storhetsvansinne och det lilla förnuft som fanns kvar efter att ha följt klubben gav en ödmjuk realitetsankring nödvändig för uppgiften. Europa var bonus. Förväntningarna skulle vara i botten. Vi är Fulham, vi ska undvika nedflyttning, om än det må kosta en Europaresa.
Lotten föll på klubbar som meritmässigt sätt inte befann sig i samma dimension. Dessutom stod Fulham inför resor till CSKA Sofia, AS Roma och FC Basel, städer som till och med får en helg i Newcastle att verka tam. Alla våndor och berg-och-dal-baneliknande ångest de senaste säsongerna hade betalat av sig.
31-faldiga bulgariska ligamästarna CSKA Sofia var förutom Fulham det lag med minst Europaerfarenhet och hade detta faktum till trots redan åkt ut i UEFA-cupsgruppspel 4 år tidigare. Den bulgarsiska huvudstadsklubben var värd för Fulhams första gruppspelsmatch i Europa, då Roy Hodgson och Co kom på besök till klubben som fostrat bland annat Dimitar Berbatov och Petrov-bröderna. Trots den på förhand tuffa lottningen, verkade Hodgson dela samma inställning som fansen. De elva utvalda att springa in till den minst sagt elektriska stämningen på Nationalstadion Vasil Levski var synnerligen ett b-lag. David Stockdale vaktade målet medan bland annat ynglingen Chris Smalling gjorde debut i backlinjen. På mittfältet fick Jonathan "Jesus" Greening chansen och i firma Johnson-Zamora's frånvaro spelade Erik Nevland och Diomansy Kamara forwards. Brittiska medier var snabba på att dra paralleller till när Martin O'Neill vilat åtta spelare för Aston Villa i UEFA-cupen året tidigare följt av ett abrupt uttåg, men med Fulham skulle det visa sig vara annorlunda. Må hända var det inställningen från samtliga inblandade som ledde till ett lyckat gruppspel för Fulham. Hodgson's teori och revolutionerande organisation var enkel att anpassa sig till och krävde inte mer individuella kvaliteter än disciplin, tålamod och positionsspel.
Fulham fann sig tillbakapressat i Bulgarien, likt den sista kvalmatchen mot Perm. Påtryckta av 28000 fanatiker avlöste de bulgariska anfallsvågorna varandra. Mönstret var återkommande och ett signum för Fulham's bortaspel under Roy Hodgson-eran. Det fanns aldrig tid till att förivra sig och målsättningen var alltid att ta med en poäng hem till SW6. Taktiken och fundamentaliteten hade givetvis sina begränsingar. Allt som oftast fanns det inget eget momentum till spel om en boll trillat in bakåt utan all energi var fokuserat på försvar.
Bortafacit för säsongen 2009/10 resulterade representativt i fem segrar, varav endast en bortaseger i ligan och en annan mot Accrington Stanley i FA-cupen. Baklängesmålet kom också i Sofia. I 62 minuter lyckades Fulham stå emot innan Michel tryckte in hemmalagets ledningsmål. Väntat, tungt och lika rättvist som att Bullard inte lyckades i Hull efter pengaflytten säsongen innan. Fulham gjorde då något som inte var vanligt återkommande under säsongen och repade mod i jakten på en direkt kvittering. En nypa kreativitet från box-strikern Nevland och en nypa behärskning från irrantionelle Kamara var tillsammans med målvaktens Karadzhov's huvudlösa utrusningen ett kvitteringsrecept och bara 3 minuter efter ledningsmålet var Fulham i kapp. Jag kan bara anta att antalet bulgariska fans skakade på huvudet när de bevittnade Kamara fira sitt mål med sin specifika målgest. Orättvist, Fulhamish och så ljuvligt som mål kan smaka Stockdale kunde sedan med hjälp av sin backlinje streta emot innan Fulham checkade in sin första Europapoäng till hemresan.
När Europaspelet hade premiär på "The Home of Football" längs med Themsens fagra strand, kändes festen som bortglömd. Endast dryga 16000 löste biljett när Basel gästade Craven Cottage, en klubb som spelat Champions League så sent som säsongen innan och slagit Roma hemma i Schweiz. Schwarzer, Konchesky, Murphy, Dempsey, Johnson och Zamora återfanns i startelvan för att kunna tämja Basel, anfört av målglada Alexander Frei och klubblegenden Marco Streller. Liksom att festen uteblev på läktaren, var föreställningen på plan inte mycket mer att hänga i granen. Super Danny Murphy placerade in matchens enda mål i en match där Fulham höll i taktpinnen men utan att imponera. Segern markerade ett trendbrott för Fulham som sett sig besegrade i tre raka ligamatcher. Nu kunde spelarna istället lämna planen med Hammersmith End skanderandes "We are top of the league!" sedan Fulham seglat upp som gruppetta.
Oktober började så smått avrundas när det vankades finbesök på Craven Cottage. Ändock utan skadade legendaren Francesco Totti så kom AS Roma till spel med spelare som De Rossi, Pizarro och Mexes. På plan utspelades dessutom en brödrakamp mellan bröderna Riise, Björn Helge i Fulham och John Arne i bortalaget. Det var också en Riise som slog hörnan till matchens första mål. Dessutom var det världens största norrman som knoppade in den. Ett frejdigt Fulham var i ledning efter 24 minuter, tack vare en spelare som vuxit sig profilisk med Hodgsons försvarsspel, Brede Hangeland.
Den reslige norrbaggen gjorde inte lika många mål som kanske förväntat av en spelare med den längden, men säsongen 2009/10 sparade han dem till helt passande tillfällen. Ledningsmålet tände de italienska gästerna. Forceringen blev som mest kraftfull i andra halvlek då Schwarzer och Co hade det hett om öronen i stort sett varenda anfall. Antingen stod Schwarzer i vägen eller så gick det så långt att Kelly var tvungen att bryskt stoppa John Arne Riise i straffområdet. Straffen var solklar men det var mindre tydligt att domaren Allaerts först valde att visa blonda långskånken Hangeland det röda kortet istället för korta, brunhåriga Kelly. Efter åtskilda protester från Fulhamspelare samt motvilligt konfererande med straffområdesdomaren fick Kelly det röda kortet och Menez la bollen till sin rätta på straffpunkten. Fransmannen slog en mycket bra straff och de flesta hade nog redan vid tillslaget börja vänta på avspark... Om inte Schwazer gjort en omöjlig räddning nere i hörnet!
Hopp
et levde och Fulham började räkna ner minuterna, inte ens en straff kunde ge Roma andrum. Publiken började sprudla, 23500 personer var i princip lapp på
Kuriosa: FC Basel's Marco Streller är något av en levande klubblegend då han fortfarande spelar i klubben. Anfallaren har till dagens datum gjort över 200 matcher och knappt 100 mål för klubben. Strikern gör fortfarande mål denna säsong när Basel spelar Champions League-åttondelsfinal i februari. Kontrasterna mot Fulham's utveckling är lätt skrattretande.
