5 år sedan Europaäventyret: Del 3 - Gruppspel (andra halvan)
Klockan stod på 115 minuter och 42 sekunder när Diego Forlan, via en Hangeland-touch, förvaltade ett Aguero-inspel och avgjorde Europa League-finalen i Hamburg, den 12:e maj 2010. Målet remade in det bittra slutet på den något bortglömda Londonklubbens sagolika Europaresa. Det här är en tillbakablick om hur vi minns Europa League, Roy Hodgson, motståndarna och de hjältar på planen som förverkligade drömmen. Det här är historien om när lilla Fulham charmade hela Europa.
Gruppen skulle vändas och SW6's vita lag befann sig på andra plats i grupp E, före Roma och strandade CSKA Sofia men två pinnar efter Basel. Trots slutspelsvittring skulle Roy Hodgson inte visa sig förivras i slutkampen. Genom hela gruppspelet fick spelare som inte figurerade i ligaspelet chansen, märkvärt i skedet då Europaslutspel säkert lockade fler än oss fans.
Över 2000 valfärdade till Rom för något bra mycket heligare än vatikanen och antika byggnader. Fulham var på besök och det skulle inte gå obemärkt förbi. Dryga 20000 åskådare såg ett Fulham, med Kamara som ensam spjutspets, mönstra ett ordinarie försvar med Riise, Greening och Gera som jokrar på mitten. Till en början verkade kompositionen vara ett framgångsrecept. Greening hittade rätt med passningarna (for once!?), Riise tog för sig och hotade på kanten och Gera började mer och mer axla den betydande roll som nyanamnade släpande forward i Andy Johnson's skadefrånvaro. Dessutom hade Dio Kamara vaknat på rätt sida för dagen och vände, vred och slet sig gång på gång fri i offensiva lägen. Senegalesen stoppades till slut bryskt av Andreolli i straffområdet och huvudrollsinnehavaren Kevin Blom tog sitt enda rätta beslut i matchen och pekade på straffpunkten. Kamara förvaltade iskallt straffen och Fulham ledde för första gången en bortamatch i en officiell Europaturnering ("The Intertoto - we've won it one time!").
Den blonde holländaren Blom skulle dock stjäla både rubriker som Fulham's ära. Nyinsatte Nevland feltimade en glidtackling på Daniele De Rossi och Blom såg sin chans, fick frispel, förlorade synen, spelade pajas, välj själva och visade ut norrmannen. Frispark var det absolut, kanske till och med ett gult. Det var ett sådant domslut som spelare, ledare och fans först inte blev förbannade mot utan kämpade med att förstå. Det hade kanske varit glömt idag om Fulham hållt ut resterande 40 minuter och bärgat segern trots den horribla utvisningen. Konspirationsteorierna angående UEFA's anti-inställning till den dåvarande engelska framgångsagan i Europaspel haglade tätt bland fansen efteråt. Europaspel förde kanske med sig lite storhetsvansinne, trots allt. John Arne Riïse's skott lyckades både toucha brodern Björn 
Helge och Gera för att felplacera Schwarzer i målet och kvitteringen var ett faktum. Stefano Okaka kunde sedan i efterföljande anfallsvåg skalla in segermålet för italienarna, anfallaren som i januari sedan befann sig utlånad till just Fulham. Innan Kevin Blom blåste av sin skandalösa insats som fotbollsdomare hann även Konchesky att se rött. Fulham fick se sig besegrade, i en match som var allt annat än vacker från bortaläktaren på Curva Nord.
Efter den olyckliga sejouren i Rom halkade Fulham ner till en tredjeplats i gruppen. Samtidigt som klubben nu behövde full pott från de avslutande matcherna så skulle ett oavgjort resultat mellan Roma och Basel vara ödestiget för den drömmande Londonklubben. The Cottagers stod själv inför måstematchen mot Sofia på Craven Cottage, laget som redan var utslaget efter att poängen hemma mot Fulham blivit den hittills enda. Till denna "do or die"-föreställning hade publiken äntligen vaknat. 23000 löste biljett och fick se Fulham anfalla med frejd och pondus under matchens första 30 minuter. CSKA hade dock en boll i ribban innan Fulham och vanligtvis säkra straffskytten Danny Murphy fick chansen från 11 meter. Chester-sonen Murphy brände dock av straffen alldeles för högt och Fulhams jakt på ledningsmål fortsatte. Den tempoladdade inledningen avrundades med att Riise hittade Gera's panna och Craven Cottage förlöstes i ett jubel som betydde 1-0. 
Fulham's dominans fortsatte påeldat av ledningsmålet men när väl skärpan framför mål fanns där så stod Chavdarov eller hans backlinje i vägen. Som så mångagånger förut i denna förförande sport så visade det sig hur viktigt det är med utdelning när ett lag skapar som mest. Likt Magath's luftslott till lagbygge gick luften ur Fulham när forceringen inte räckte till ett 2-0-mål. Spelet jämnades istället ut och i den andra halvleken gick CSKA all-in för att vinna all heder och ära som fanns kvar i turneringen. Stephen Kelly agerade hjälte i ena attacken med en tackling i sista sekunden när Yanchev var förbi nykomponerade mittbacksparet Hughes och Smalling och i den andra var Schwarzer överlistad men Duff lyckades på mållinjen stoppa Yanev's projektil hjälp av knäna. Närmare en kvittering kom dock aldrig bulgarerna och trots den skakiga andra halvleken tog Fulham tre poäng och avgörandet var i egna händer inför resan till Schweiz. I Rom samma kväll hade Roma nämligen slagit Basel och en Fulhamseger på St. Jakobs-Park betydde avancemang.
Den 16:e december stod som kväll för avgörandet av grupp E. Roma var i klara för slutspel då de inte kunde se sig passerade av både Fulham och Basel och kunde gå för gruppsegern i matchen mot Sofia. Blickarna riktades mot ett snöigt Basel där Fulham var tvingat till seger om The European Tour skulle fortsätta nästa år. Konchesky, som tillsammans med Nevland fortfarande var avstängda efter utvisningarna i Rom, och småskadade Hangeland saknades i backlinjen där Kelly och Smalling återigen fick chansen. Varken Duff eller Dempsey startade utan mittfältet bestod av Etuhu och Murphy, flankerandes av Riise och Greening. På topp släpade gera bakom Zamora som spjutspetsen på denna 4-4-1-1-formation. Även om det tidigare nämnts, så förundras författaren av denna återblick fortfarande över att Hodgson inte startade med starkast möjliga lag i någon gruppspelsmatch. Även om ligan var av högsta prioritet kan utomstående tycka att en avgörande gruppspelsmatch i Europa väger tungt nog för att mönstra den starkaste elvan. Hodgson nämnde även innan matchen att fkous låg på matchen mot Manchester United som gästade Craven Cottage följande söndag. Som tur är var inte undertecknad manager för Fulham utan Hodgson fick glänsa i min frånvaro. Basel hade hittills vunnit alla hemmamatcher i Europa denna säsong med minst två mål och Fulham letade fortfarande efter förstabortavinsten sedan Vetra i kvalet.
Trots matchens betydelse och den ringa Europaerfarenheten i laget, visade spelarna inga som helst nerver i matchinledningen. Fulham såg närmast komfortabla ut med pressen och förde kommandot mot ett hemmalag som fick försvara sig så gott de kunde. Basel mäktade med en halvchans i första halvleken som kom att handla om två spelare. Matchuret hade börjat ticka upp emot 42 minuter när Riise tog väl vara på de stora ytor han bjöds på av Berhang Safari och skruvade in ett fint inlägg mot den glest bemannade Basel-boxen. Zamora utnyttjade väl det släpphänta Schweiziska försvaret och kunde distinkt nicka in ledningsmålet vilket gav Fulham momentum för den inledande dominansen. Basel var chockat av Fulham's kontroll och disciplinerade organisation. När Londons äldsta klubb visade sig vara vassa i kontroingsspelet också, kan inte de glada minerna varit många hos hemmafansen på St. Jakobs-Park. Och värre skulle det bli för ost-, choklad-, klock- och knivpionjärerna. Zamora fortsatte att vinna luftdueller och bara tre minuter senare gjorde han det i favör för ytterligare en räd av Riise. Norrmannen hade siktet inställt från tidigare och Zamora's fullföljda löpning och långa utsträckta ben betydde 2-0 för gästerna. Skulle det här gå vägen, vad är det som händer i Basel?
En Baseluppryckning och forcering var inget annat än väntat i andra halvlek. In kom offensiv kraft i form av då talangfulle och numera storstjärnan Xherdan Shaquiri som avlöste Safari från en minst sagt jobbig afton. Samtidigt som Basel växlade upp drog sig Fulham mer och mer tillbaka utan någonsomhelst antydan till anfallsspel. Farlig utveckling för hårt jobbande Fulham kan tyckas och hett om öronen skulle det bli. Trots det under säsongen strålande försvarsspel som Fulham visade prov på, var det ett individuellt misstag som bjöd in Basel i matchen. Utan att det var direkt farligt stoppade Smalling inhoppandes Almerares inlägg med handen och domare Johanesson dömde till slut straff efter några sekunders förvirring om han hade dömt hörna. Notoriske målskytten Alexander Frei visade inga empatier för Smalling's handboll när han pangade in 2-1 i Schwarzers kryss. Den fanatiska kortsidan bakom Schwarzer ångade nu på sitt hemmalag ytterligare och det verkade som om Fulham's framgångsmelodi från första halvleken bara hade varit en dröm. Inte ett anfall hade The Cottagers mäktat med i den andra halvleken och med reduceringen kändes en kvittering och uteblivet avancemang oundvikligt.
Men att förlita sig på Fulham har alltid varit lika hopplöst som att lägga en månadslön på att Morten Gamst Pedersen, Paul Scharner och Carlton Cole inte ryktas till klubben under ett transferfönster. Man är antingen hopplöst förälskad i den ljuva överraskningen eller svidande hjärtekrossad i den studande besvikelsen. Från att inte ha anfallit under 30 minuter radar Fulham upp ett anfall. Pass, pass, pass, pa... Det påmninde nästan om Makarov, Larionov och Krutov när en 15-passningar lång upprullning avslutades med att Kelly hittade in till Gera som placerade in 3-1. Som en blixt från klar himmel och ungrarens storform fortsatte. På förhand krävdes det ett mirakel för att gå vidare och det kändes som om detta mirakel nu var komponerat, även fast den feta damen inte hade sjungit sin sista ton ännu. Klockan rörde sig långsammare än Shefki Kuqi upp emot 90 men precis därinnan klev Smalling fram och bjöd Streller på en reduceringchans. Den unga mittbacken gick bom i markeringen och Streller gjorde inga misstag med sin nick. 87 minuter spelat och 3-2, nervositeten hos oss fans är knappast möjlig att beskriva. Säsongen präglades dock av många avgörande slutskeden och en mix av kyla och förtroende räddade Fulham även denna afton. Klara för slutspel. Vem kunde ha trott det när laget reste till Litauen i juli? En smärre bragd av Hodgson och hans mannar, men det stod snart klart att de hade siktet högre än såhär. The European Tour had just begun!
Kuriosa: Baselmatchen var Smalling's sista match från start i Europa. I januari såldes mittbackstalangen till Manchester United för vad som kunde bli över £10m om det ville sig väl för Maidstone-förvärvet. Säga vad man vill om Smalling's talang, men både då och än idag så är affären en lycklig sådan, från Fulhams håll. Baselresan och det ihålliga snöfallet ledde dessutom till att ett hundratals Fulhamsupportrar blev strandsatta i Basel, där pubar till slut fungerade som hotell utöver vattenhål.
