Newcastle - Chelsea
3 - 0

5 minnesvärda matcher mot Chelsea på St James' Park

Newcastle och Chelsea är två anrika klubbar som stött på varandra ofta på St James' Park genom historien. Och som uppladdning för dagens match så kommer här fem minnesvärda tillställningar ur Newcastleögon.

Newcastle United - Chelsea FC 5-0, 16 november 1974.

En jobbig säsong både för Newcastle och Chelsea. Problemen för Newcastle startade redan innan säsongen när lagets framstående lagkapten Bobby Moncur började känna av konsekvenserna av att börja bli gammal och beslöt sig för att varva ned i Sunderland. Även den andra veteranen i de bakre leden Frank Clark började känna att vägs ände lurade runt hörnet. Moncur och Clarke tillsammans gjorde snudd på 700 matcher totalt i Newcastletröjan mellan 1962-1975. Så man kom till spel denna säsongen med en ung och nymonterad backlinje samtidigt som den svidande förlusten i FA-cup finalen mot Liverpool säsongen innan fortfarande var färsk i minnet(En förlust som sved ännu mer på grund av att Sunderland året innan överraskande nog hade lyckats plockat hem titeln). I den här matchen dock så spelade man som ett problemfritt lag. En av den engelska fotbollen mest klassiska hjältar, Super-Mac hade en en tvättäkta Super-Mac dag med dubbla mål. En imponerande bedrift med tanke på att Newcastle kom till spel utan Super-Macs radarpartner in crime John Tudor. Det var istället en trio där framme med Super-Mac, Stewart Barrowclough och Paul Cannell som tillsammans fullständigt slaktade Chelseas stackars backlinje. Inte ens Chelseas ikoniska målstoppare Peter Bonetti kunde hålla ned siffrorna. Newcastle kom att sluta säsongen på en 15:e plats vilken var en besvikelse. Den mesta av skulden riktades mot den legendariska tränaren John Harvey som fick lämna jobbet som Newcastletränare, en post han hade suttit på i 13 långa år. Dessvärre var det ett ödesstigert misstag då Harvey ersattes med Gordon Lee som i Newcastle är mest känd för att ha tvingat iväg Super-Mac till Arsenal vilket förvandlade honom till en persona non grata i regionen. Chelsea drog det kortare strået den här säsongen dock då de slutade på nästsista plats i tabellen vilket innebar nedflyttning för deras sida.

Newcastle United - Chelsea FC 3-1, 27 februari 1988.

Återigen en säsong som präglades av orsovindar inför. Newcastleledningen hade spenderat sommaren med att försöka locka hem den legendariska Evertontränaren Howard Kendall från Spanien men misslyckats vilket betydde att Willie McFaul fick fortsätta på tränarposten. Newcastle hade med nöd och näppe lyckats undvikit nedflyttning säsongen innan och den här säsongen fick man klara sig utan storstjärnan Peter Beardsley som blivit såld till Liverpool(transferrekord på den tiden). Men Willie McFaul fick bitarna på plats i vad som förvandlades till en mycket trevlig Newcastleupplaga. Glenn Roeder var lagkapten och den självklara ledaren i de bakre leden och på topp hade man Mirandinha, den första brassen i engelsk fotboll. Men det var på mittfältet som den mesta av uppmärksamheten riktades mot där ungdomarna Michael O'Neill och framförallt Paul Gascoigne huserade. McFaul byggde mycket av spelet kring Gascoignes orimliga fotbollsbegåvning vilket var rätt besult då "Gazza" hade en alldeles strålande säsong och var den viktigaste beståndsdelen i ett Newcastle som kom att sluta på en mycket respektabel 8:e plats. Även i den här matchen så var "Gazza" väldigt framträdande med ett mål även om Mirandinha kanske blev den som stal de största rubrikerna med sina dubbla fullträffar. Chelsea hade återigen en mycket jobbig säsong som resulterade i nedflyttning för deras del. Ett öde Newcastle skulle råka utför säsongen därpå vilket förmodligen var ett resultat av att Gascoigne såldes till Tottenham efter den här säsongen.

Newcastle United - Chelsea FC 4-2, 10 september 1994.

"Welcome to the time of the Entertainers". Resultatet i sig bör avslöja att detta var Keegans killar som var i farten. Newcastle som på rekordtid hade lyckats etablerat sig i toppen av Premier League efter återtåget från andradivisionen 1992/93. Ryggraden bestod fortfarande dels av gubbarna som gjort jobbet i andradivisionen men den här säsongen så hade man kryddat laget med belgiska mittbacken Phillipe Albert från Anderlecht samt Norwich assistkung Ruel Fox. Bägge två kom att ha en rejäl impact i den här matchen. Det var en svängig match som bjöd på mycket fotbollsgodis. Newcastle tog ledningen genom Andy Cole som de flesta känner igen som den ena hälften i engelsk fotbolls mest framstående anfallspar Cole & Yorke i Manchester United. Chelsea kvitterade kort därefter genom Gavin Peacock. Med endast fem minuter efter Chelseas kvitteringsmål så gav Ruel Fox Newcastle ledningen återigen. En ledning man givetvis lyckades tappa knappt fem minuter senare när Paul Furlong kvitterade för bortalaget. 2-2 löd resultattavlan när det var dags för halvtidsvila. Men under den andra halvleken så lade Keegans killar in ytterligare en växel som Chelsea inte kunde matcha. Rob Lee satte 3-2 och 10 minuter senare så satte Andy Cole spiken i kistan med sitt andra mål för dagen. Newcastle hade inlett säsong på ett rekordbra sätt med 6 raka segrar och det fanns stora förhoppningar i luften att detta kanske skulle kunna bli en säsong där man lyckades slåss om de stora titlarna. Dessvärre så sålde man den formidabla Andy Cole till Manchester United i januari vilket resulterade i att man föll av från toppstriden och slutade på en 6:e plats. Chelsea under den spelande tränaren och Tottenhamikonen Glenn Hoddle höll till i mittenträsket vid den här tidpunkten och slutade på en 11:e plats. Även Arsenalikonen David Rocastle harvade runt i Chelsea vid den här tiden.

Newcastle United - Chelsea FC 3-1, 2 maj 1998.

Tiden efter Keegan som man skulle kunna beskriva som en enda lång bakfylla. En baksmälla som inte botades förrän den store Sir Bobby Robson(missa inte filmen som kommer i sommar!) anlände till St James' Park. Den legendariska Liverpoolikonen Kenny Dalglish plockades i alla fall in som ersättare till Kevin Keegan. Men redan i början av säsongen kunde man börja ana vart någonstans det skulle sluta. Fru Fortuna var inte på Newcastles sida den här säsongen kan man gott och väl säga. Inför säsongen så hade Dalglish värvat in den intressanta danska supertalangen Jon Dahl Tomasson som var tänkt att spela i en liten mer släpande Dennis Bergkamp roll bakom Alan Shearer. Detta förpassade Les Ferdinand till bänken vilket såklart var någonting han inte ville finna sig utan han tjatade sig till en övergång till Tottenham. Detta oroade inte Newcastlepubliken allt för mycket då Tomasson och Shearer briljerade en hel del under försäsongen och såg ut att bli ett mycket intressant anfallspar. Men i början av säsongen åkte Shearer på en långtidsskada som höll honom utanför spel i 7 månader. Detta hade inte varit ett sådant stort problem om Les Ferdinand fortfarande hade funnits tillänglig men dessvärre så hade han som sagt sålts till Tottenham. Dalglish i brist på andra alternativ tvingades flytta upp Tomasson som spjutspets, en roll dansken dessvärre inte behärskade. I januari så hämtades svenske Andreas Andersson in från Milan som en tilltänkt nödlösning. Men istället för att bli Newcastles räddare så gick dessvärre Andersson till historien som en av klubbens största floppvärvningar genom tiderna. Det var just alla de misslyckade värvningarna som Dalglish främst är ihågkommen för. Utöver de redan nämnda så hämtade Dalglish även in sina gamla polare Ian Rush och John Barnes som tyvärr hade passerat zenit sedan en tid tillbaka. Han värvade även in sin egna son Paul Dalglish, men det var ganska uppenbart för alla att han inte hade kvalité nog att spela för Newcastle. Dalglish misslyckades med sina värvningar och hade en hel del otur men man måste även ifrågasätta ledningens beslut att ersätta Keegan med honom. Dalglish meriter var fina men hans fotboll vände publiken emot honom på en gång då hans mer försiktiga och riskinimerande sätt var en alldeles för stor kontrast till Keegan intensiva och hyperoffensiva fotboll och det matchade inte den existerande truppen särskilt väl heller. Ska dock sägas att några av Dalglish värvningar kom att slå ut väldigt väl lite senare då de blev älskade ikoner på St James'Park(Gary Speed, Shay Given, Nolberto Solano, Andy Griffin). Dietmar Hamann måste också nämnas som en värvning som föll väl ut. I den här matchen så gjorde Newcastle bra ifrån sig. Efter 60 minuter så hade man gått upp i en 3-0 ledning efter mål av bland annat Gary Speed och Rob Lee. Roberto Di Matteo reducerade för gästerna med kvarten kvar. Newcastle slutade denna säsong på en medioker 13:e plats vilket var en rejäl skillnad från säsongen innan då man slogs om ligatiteln. Dalglish fick smaka på stöveln strax innan nästa säsong skulle påbörjas. Bättre gick det för Chelsea den här säsongen i alla fall efter att man hade sparkat Ruud Gullit(relevant nog så var det honom Newcastle kom att ersätta Dalglish med) och ersatt honom med italienaren Gianluca Vialli som agerade spelande tränaren och vann faktiskt den interna skytteligan. Vialli guidade Chelsea till en 4:e plats i tabellen och inledde vad som kom att bli en ganska trevlig framtid för Chelseasupportrarna. Man gick från att vara ett ganska defensivt lag till att bli ett fräckt sådant med det fantastiska bollgeniet Gianfranco Zola i spetsen.

Newcastle United - Chelsea FC, 2-1, 25 april 2004.

Baksmällan var över, Sir Bobby Robson hade anlänt. Och Newcastle var återigen i toppen. Detta var en riktigt toppmatch då detta Chelsea var det Chelsea som José Mourinho säsongen efter kom att leda till både ligaseger och poängrekord. Ett bra lag tränade av Claudio Ranieri som kom att sluta på 2:a plats i tabellen. Men Sir Bobbys Newcastle på St James' Park rådde de inte på. Det var en trevlig match som publiken bjöds på. Chelsea tog ledningen tidigt genom Joe Cole men Newcastle vägrade vika ned sig utan pressade på för kvittering. Både Laurent Robert och unge talangen Darren Ambrose tvingade Chelseas italienska keeper Marco Ambrosio till fina räddningar med skott utifrån. Strax före halvtid skulle kvitteringen komma genom Shola Ameobi. Geordie-negrianen tar emot bollen utanför straffområdet och lyckas starkt hålla emot för Marcel Descailly inna han på något underligt sätt lyckas trycka in bollen i mål. Länk till målet. Men Alan Shearer ville såklart vara den som klev av planen med kungakronan i handen. I andra halvlek så bjöd han på den här superba läckerbiten vilket betydde 2-1. Chelsea pressade på men lyckades inte överlista Shay Given utan Newcastle kunde plocka alla tre poängen. Newcastle avslutade dessvärre säsongen i svag form vilket ledde till att man gick miste om 4:e platsen. Men det var en bra säsong från Newcastle sida med alla mått och mätt men dessvärre så var både klubbledningen och även en del av supportrarna något verklighetsfrånvända vilket ledde till att Sir Bobby Robson fick sparken som resultat. Och klubbens tid i toppen var därmed över.