Liverpool-Fulham 2-0
Nu får det vara nog, vi har släppt in 11 raka mål sedan vi senast gjorde ett själva. Att förlora på bortaplan mot Man U och Liverpool med ett par måls marginal känns inte som hela världen, men att släppa till 4 mot Blackburn på hemmaplan samt undvika att göra mål i 3,5 matcher är under all kritik.
Inte många av oss hade förväntat sig en vinst igår, utan med den bästa välvilja kanske vi skulle kunna gneta till oss en pinne. Tyvärr är det väl så att vi inte har ett lag som är bra på gnetande, speciellt inte när man uppträder helt utan självförtroende och ingen som helst stolthet över att bära den svart-vita dressen (vissa undantag finns!). Om det inte vore för en för dagen storspelande Maik Taylor i mål hade vi nog förlorat med betydligt större siffror.
Matchen började med slarvigt spel från båda lagen och i ett märkligt lågt tempo för att vara i Premier League. Det skulle dock inte dröja länge innan Pool vaknade och insåg att de på hemmaplan bör styra och ställa när motståndet är så tamt som Fulham var igår. Vore det inte för Taylor i mål hade Liverpool tagit ledningen väldigt tidigt i matchen och då hade nog ”ketchupeffekten” varit ett faktum (Pool hade en boll inne redan i den fjärde minuten, men den dömdes bort för offside). Det var under långa stunder spel mot ett mål och Fulham behövde nästan 30 minuter innan man kom till något som liknande ett avslut, det var då Sean Davis (som var så dominant i segermatchen på Loftus Road i höstas) avlossade ett distinkt distansskott som Dudek i mål tvingades tippa till hörna. Hörnan blev som så ofta denna säsong resultatlös.
Nio minuter senare skulle Pool få lön för mödan då en frispark skarvades till Heskey som slog in 1-0 till hemmalaget. Pressen fortsätter och Liverpool vädrar morgonluft efter målet och halvlekens spelare, Milan Baros, borde ha gjort både ett och två mål om det inte vore för Taylor i kombination med oskärpa i avsluten.
Halvtid: 1-0
Inget byte sker i halvtid och precis som i den första halvleken är det en slö inledning. Ganska snart har dock Liverpool skruvat upp tempot och anfallsviljan kommer tillbaka. Trots stort bollinnehav och stor del av spelet på Fulhamsplanhalva kommer inte Liverpool till särskilt många avslut, Owen har dock en strumprullare i bra läge som inte röner Taylor några problem. Det tar bara ytterliggare sextio sekunder innan Taylor inte får det lika lätt och Owen rullar in 2-0 efter att ha kommit fri med målvakten. Detta skedde i den 59:e minuten.
2-0 målet blev något av ett försenat uppvaknande för Fulhamspelarna som nu för första gången i matchen försökte lyfta spelet, men utan större framgång. Det enda som skapades i form av målchanser kom från Luis Saha som både tvingade Dudek till en svår räddning och träffade klockrent i stolpen. Sista minuterna av matchen spelade Liverpool disciplinerat och bara för att få tiden att rinna ut. Man kan väl anta att man redan då börjat fundera på nästa veckas derby mot rivalerna Everton.
Ett trist resultat i en match som vi aldrig kom in i, eller ens försökte komma in i förrän det var för sent. Man får känslan av att efter att beskedet om Tigana kom från ledningen har man förlorat kontrollen över spelarna och deras inställning. Nu handlar det mer om vilka spelare som kommer att säljas, lämna eller stanna.
Personligen hoppas jag verkligen att jag M.M, Farsan och de andra får se en betydligt bättre insats på Loftus Road om en knapp vecka.
FTID
