Fulham-Boro 3-2
Three down, 37 to go! Som väntat tog Fulham en seger i premiären, man släppte dock in två onödiga mål men glädjen över en bra start får en att bort se från detta.
Ovan står Boros sista mål som självmål, detta är dock inkorrekt, målet gjordes av Nemeth.
Ett strålande balanserat Fulham fick en bra start även i år. Fulham har ju som sagt inte förlorat en premiär på över tio år, med undantag för United borta för två år sedan. Dagens hjältar var Inamoto och Van der Sar, båda spelade med hjärta och kvalitet för att i slutändan vara tungan på vågen. Inamoto med ett mål och EvDS som räddade en straff (som Inamoto skapade genom hands).
Trots att man fick ett tidigt baklängesmål så var "the Whites" det lag som skapade mest och spelade den bästa fotbollen. Detta var jag inte medveten om då, så de sju minuter som det tog för oss att kvittera var låååånga och fyllda av kval i stil med, "åker vi ur i år", "ska vi inte ens kunna slå Boro på hemmaplan" och "det här var ju en av de matcher som vi MÅSTE ha tre poäng från", men när rapporterna började nå mig om hur bra vi spelade och att Marlet (ja, just det, MARLET!) hade kvitterat ledningen så var det en lugn eftermiddag i den Bylundska skallen.
Matchen började med en bra chans för Boros Juninho, men hans volley räddades av Edwin. Efter detta visade Marlet att han inte accepterar sina egna insatser sista åren och framför allt att vi haft rätt i att han är bättre som breddare på mitten än på topp. Malbranque och Inamoto var också på spelhumör och skapade mycket. Trots spelövertaget så var det Boro som tog ledningen efter tveksamt spel av Djetou i mittförsvaret. Det tog bara sju minuter för Fulham att replikera genom Marlet. Efter denna extrema inledning med mycket löpande från båda lagen, mattades tempot något och matchen övergick till ett mer normalt tempo. Detta bibehölls fram till paus. Båda lagen spelade dock fin fotboll, men skärpan saknades.
Den andra halvleken startade som den första slutat, även om Fulham kände sig bestulna på en straff efter ruff på Steed, men det verkar som att det var en 50/50 situation och i och med segern så har det inte varit mycket snack om det efter matchen. Fulham skulle dock belönas för sitt fina spel och tog ledningen via Inamoto i den 56:e minuten, efter en tilltrasslad situation. Fjorton minuter senare trodde man att matchen var över när Saha tryckte in vårt tredje mål för dagen, men inhopparen Nemeth ville annat och såg till att de sista 8-9 minuterna blev nervösa efter hans reduceringsmål. Vi ska dock inte bortse från den straff som Boro fick i den 61:a minuten efter en hands på Inamoto. Malcolm Christie var utsedd till skarprättare, men Edwin ville annat. En ganska bra straff räddades av Edwin som tvingades sträcka ut sig i sin fulla längd. Efter denna miss började Boro spelarna hänga lite med huvudena och det underlättade för Fulham under den sista halvtimmen.
Då var premiären avklarad och vi tog de väldigt viktiga poängen som vi måste ta på hemmaplan mot dessa lag.
Fulham (4-5-1): van der Sar; Volz, Bonnissel, Djetou, Goma; Legwinski, Inamoto, Clark, Malbranque; Marlet (Boa Morte 90), Saha (Hayles 71). Kvar på bänken: Crossley, Knight, Buari.
Varningar: Legwinski.
Middlesbrough (4-4-2): Schwarzer; Parnaby, Riggott, Southgate, Wright; Greening, Juninho (Nemeth 73), Boateng (Cooper 78), Doriva; Christie, Marinelli (Job 55). Kvar på bänken: Nash, Downing.
Varningar: Southgate.
Mannen i Svart: Graham Poll (Tring).
Publik: 14,546.
Dagens bästa:
Att både Marlet och Saha gjorde mål. Vi behöver regelbunda leveranser från våra forwards hela denna säsong.
Dagens roligaste:
Hemmapublikens sång i slutet av matchen: "Are you watching Sean Davis?" Ärligt talat, är det ett steg uppåt i karriären att gå till Everton eller Boro?
Dagens sämsta:
Som så ofta går denna utnämning till publiken, eller kanske man ska säga bristen på den samma. 14,546 duger inte, vi spelar ju för tusan i PL!
