Kung Fu - Elake Daves Krönika (II)
Jag ska sluta skämta om Liverpool nu. Det har blivit för enkelt. När Houllier efter 0-0 i bortamatchen mot Aston Villa skiner som en sol och jublar över att man höll nollan så plockar jag fram handduken. När han dessutom går steget längre och säger att det var den utarbetade planen inför matchen och att han var mycket nöjd över sättet laget fullföljde matchen på - givetvis med orden karaktär och styrka i varje enskild mening - finns det ingen längre någon mening med att sparka in öppna dörrar.
Går man in till en match med ambitionen att försöka hålla nollan mot ett lag som förra säsongen slutade på 16: plats så har man accepterat att man är ett bottengäng. Frågan är bara vad Liverpools styrelse, supportrar och spelare tycker om saken...
Oddsen på Houlliers avgång sjunker för varje dag och om Liverpool förlorar lördagens derby mot Everton är det nog dags för den sorgsne fransmannen att hitta ett nytt jobb.
#
Manchester City har en ny arena och det var dags för premiärmatch. Men det höll på att ta ända med förskräckelse. Nykomlingarna Portsmouth visade ingen som helst respekt för sina gamla division 1 kompisar och tog ledningen med 1-0. Det dröjde ända till 90:minuten innan hemmalaget kunde kvittera och se till att man åtminstone fick med sig en poäng från hemmapremiären. Desto bättre gick de för City när man redan på måndagen efter tog sig an Blackburn borta i vad som i efterhand bäst marknadsförts under namnet "Fumble in the Jungle". Både hemmalagets Brad Friedel och bortalagets David Seaman visade nämligen med glädje upp bristerna i sitt spel. För hemmalagets målvakt var det skotten som var marigast. Särskilt det första målet som kom på en frispark från 35 meter men även det tredje som slogs in i snäv vinkel mellan benen på Friedel. Nu vet jag inte om Blackburns coach, Souness, har en tonårsdotter men jag rekommenderar uttrycket Tulo mellan knäna även för målvakter. David Seaman fortsatte å sin sida traditionen från förra årets VM och flaxade hjälplöst omkring på alla bollar i luften.
Kanske var det synen av Cole och Yorke i hemmalagets anfallspar som tog fram de gamla derbytakterna hos bortalaget. City visade prov på både försvarsresurser (dvs. man hade faktiskt backar) och anfallsspel (Fowler var inte med och snubblade på bollen) och trots att Sinclair elegant nickade in ett mål bakom den egna målvakten, 139 år gamle Seaman, så vann man med 3-2 efter ett sent mål av Anelka.
#
Eftersom jag så ivrigt berömde Phillips förra veckan så måste han förstås göra en plattmatch när Birmingham besökte Southampton. Phillips skapade ingenting under 90 minuter och det sammanfattar matchen ganska så exakt. 0-0 och man får gissa att domarens slutsignal väckte mer än halva publiken.
#
Vargarna från Wolverhampton hade hemmapremiär. Nu skulle den så försmädliga bortaförlusten från första omgången (Blackburn 1-5) suddas ut och laget ta sina första poäng någonsin i Premier League. Bra plan. Dåligt utförande. Efter 33 minuter hade gästerna Charlton - med Di Canio på bänken - tagit ledningen med 4-0 och matchen var över. Man vet inte vad man ska säga. Wolves är ett lag alla vill se i högsta serien. Alla utom de egna spelarna vad det verkar.
Om jag vore Mats Olsson skulle jag säkert beskriva situationen i stil med att jag sitter hörnet av 57:e gatan på ett fik som ägs av en invandrad 65-årig tunisier. Framför mig har jag en kopp mörkrostad Colombiakaffe och en nysmörad bagel dränkt i jordgubbssylt. Kaffet är gjort på handtrampade bönor med vatten som pressats fram med kvinnohänder ur en djup brunn i den mörkaste skogen. Jag ser ut genom det dammiga fönstret, en spricka i nederkant vittnar om sena kvällar och någon som ville in, eller kanske ut. Radion spelar Hungry Heart med The Boss och mina tankar svävar iväg till en mörk klubb i New Jersey sent 60-tal. Musiken får mig att känna hur Big Time Charlie måste känna sig, en längtan efter något som varit men aldrig kommer åter. En frustration över att inte räcka till när det gäller, ett sökande efter tiden och en småflummig fundering över var flickan med guldbruna ögon tog vägen.
Men nu är jag inte Mats Olsson så jag nöjer mig med att säga att Wolves spelar riktigt, riktigt dålig fotboll för tillfället. Jag behöver inget kaffe för att se det. Det räcker med en tv.
#
Få människor känner frustration likaväl som Boltons coach Sam Allardyce. Han har ett lag med spännande namn som Jay-Jay Okocha, Youri Djorkaeff och Ivan Campo. Dessutom har man ett piggt och glatt offensivt grundspel och spelar sin fotboll med glädje och charm. Men vad hjälper det när man har ett lag som lider av dålig prostata? Man kan aldrig, aldrig, aldrig någonsin hålla tätt. För ungefär femtioelfte gången kastar Bolton bort en ledning (i detta fall 2-0) och släpper in ett mål på tilläggstid. Hur svårt kan det vara? Fotboll spelas tills domaren blåser, tanten sjunger, korna går hem. Alla upptänkliga omskrivningar man kan komma på. Efter 90 minuter kommer tilläggstid och här kommer den så för Bolton svåra biten, den får man också göra mål på. Bolton har 36 matcher kvar att lära sig sin läxa. Förhoppningsvis för Big Sam så kan man lära gamla hundar sitta.
#
Och Sunderland då? Blev det något nytt rekord eller stannade dom på sjutton raka förluster? Till allas förvåning så stannade faktiskt berg-och-dalbanan. Sunderland vann med 2-0 mot Preston och följde upp med den första hemmasegern på åtta månader när man ett par dagar senare slog Watford med samma siffror.
Ostmackor och grusplaner ger sent omsider resultat!
#
Alla som har undrat över var Gazza tog vägen när han försvann från Kina kan sluta leta nu. Han är i Paris.
I skrivande stund pågår där VM i friidrott och jag hoppas att så många som möjligt såg Gazzas uppvisning i kvalet för 100 meter. För det måste väl ha varit han? Vem annars skulle springa runt hela stadion efter ett rött kort, bestämt lägga sig ner på marken, vägra flytta sig på sig och sedan avsluta showen med ordentlig utgråtning och en plaskstund i vallgraven?
