Bananer, bananer, bananer!
Sedan Citys supportrar färgade läktarna gula under slutet av åttiotalet har uppblåsbara bananer en speciell plats i våra hjärtan. Kommer bananerna att ta över igen?
Citys flytt till den supermoderna Eastlandsarenan har på många sätt varit lyckad men stämningen från Maine Road har man inte lyckats återskapa. Till stor del beror det på att den sjungande publiken spritts och blandats ut med nytt folk på läktarna. Flera supportergrupper har nu slagit sig samman för att göra något åt stämningen. Ett av förslagen är att dela ut gratis uppblåsbara bananer.
Bananeran startades av Frank Newton 1987 då han som förste person tog med sig en uppblåsbar jättebanan till Maine Road. Frank var på besök hos en vän som samlade på leksaker och fick då se en uppblåsbar jättebanan. Han tänkte att det skulle vara kul att ta med den på en match och efter löfte om att dokumentera bananens första besök på Maine Road fick han låna den. Bananen fick följa med på premiären iklädd matchtröja och med ansiktsmålning.
Frank hade ingen aning om vad han var på väg att starta och hela grejen kunde ha dött ut direkt men till Franks förvåning blev det genast en succé. Reaktionen på Kippax och North Stand var mycket positiv till han stora gula banan så den fick följa med på första bortamatchen också. Även det blev en succé trots ihärdigt regnande. Bananen blev snabbt en maskot på bortamatcherna och blev en inspiration till flera ramsor. Frank hade en vision om en bananfamilj på läktaren och köpte upp sig på bananer som han sålde till andra supportrar. Men det var inte alla som såg humorn med bananerna. När City skulle spela borta mot Crystal Palace beslagtog polisen alla bananer innan supportrarna fick tillstånd att gå in. Frank fick intrycket att poliserna trodde att bananerna stod för något rasistiskt men inget kan vara längre från sanningen. Bananerna stod för lite humor och värme på läktarna i en tid då sporten var i sin djupaste svacka på decennier efter år av bråk i och runt arenorna.
Till säsongen 1988/89 hade bananeran verkligen tagit fart och bestod nu av alla möjliga slags uppblåsbara figurer. Vissa matcher fanns det tusentals figurer på läktarna. Nu var det inte bara Citys supportrar som hade med sig leksakerna längre, många lag hade egna maskotar. Vissa av matcherna i gamla division två var så dåliga att folk ägnade mer energi till att slåss med leksakerna än att se på matchen. Säsongens sista match var dock alla intresserade av. City skulle nämligen spela borta mot Bradford och uppgång till division ett stod på spel. I 86:e minuten kvitterade Trevor Morley till 1-1 och City slutade därmed 2:a efter Chelsea men en pinne före Crystal Palace. Fyra månader senare skulle united komma till Maine Road för en lektion.
Att bananer skulle höja stämningen på Eastlands ställer jag mig skeptisk till. Själva poängen var att det var spontant. Att bananerna återigen efterfrågas är dock inte så konstigt. Bananerna var supportrarnas eget svar på den otrevliga atmosfär som fanns på läktarna under åttiotalet. Nu söker supportrarna istället efter en atmosfär över huvudtaget. Att Citys galna blåvita arme kommer på något nytt tvivlar jag dock inte på. Få supportrar är galnare och har mer humor än Kevin Keegans följe.
En mer detaljerad beskrivning av "bananeran" finns i "City: The untold story of a club that went bananas".
