Chelsearesa, nummer etthundra.
Ingen resa är den andra lik. Så var fallet även denna gång.
Den 100:e resan, och den 152:a Chelsea matchen, blev inte alls som planerat. Förlust mot Bolton hemma, jag missade avspark för första gången någonsin, och Tamblings var stängt efter matchen. Trots alla motgångar vände vi det hela till något positivt i slutändan.
Lite historik innan jag berättar om vad som hände senast. En återblick till hur det hela började en gång i tiden.
Min första resa gjorde jag i mars 1978. Chelsea spelade i Football League Division One, och besökarna från Sverige var inte så vanliga på den tiden. Därför hade jag fått gratisbiljett till matchen av klubbens General Manager, Ron Suart. Han imponerades av att jag kom ända från Sverige för att se Chelsea, så därför var det självklart att jag skulle vara gäst på Stamford Bridge, då Chelsea mötte Newcastle. East Stand, Gate 10, J 109 Guest, står det på matchbiljetten. £2.25 kostade en matchbiljett på East Stand på den tiden (för de som betalade), jämfört med £34-£49 idag. Matchprogrammet gick loss på 20p (£3 idag).
Chelseas lag: Bonetti; Locke, Harris, Britton, Droy, Wicks, Finnieston, Wilkins Ray (Swain), Langley, Lewington och Walker. Härliga tider, vilken nostalgi.
Matchen slutade 2-2, efter 0-1 i halvtid. Chelsea hämtade upp ett 0-2 underläge, genom mål av Ron Harris och Ken Swain (straff). 22 777 såg matchen på ett ruckel till arena. Öppet, blåsigt och kallt. Kunde aldrig föreställa mig att jag skulle se min 152:a Chelsea match, dryga 25 år senare, på ett modernt och kompakt Stamford Bridge. Och dessutom med världs stjärnor i den blå tröjan. Det hinner tydligen hända mycket på 25 år.
Tillbaka till jubileumsresan.
Lyfte fån Västerås 10:10 på lördagsmorgonen. Eftersom ankomsten till Stansted 11:30 (lokal tid), så är det hur gott om tid som helst och ta sig ner till Stamford Bridge. Det brukar normalt ta två timmar om allt funkar som det ska. Det gjorde det inte lördagen den 13 december. 13:e, hhmm.
Just denna dag skulle mitt tålamod verkligen testas till det yttersta. Hade jag kunnat starta ett tredje världskrig då jag och Fluffo stod på perrongen och förgäves väntade på Stansted Express, så hade jag säkerligen gjort det. Det var kraftiga förseningar med tågen. Det blev ständigt bara värre, och vi insåg snabbt att vi missar avspark, och kanske även första halvlek.
Där stod vi, trötta, hungriga och förbannade. Förbannade på de usla engelska tågnätet. När det blir störningar, så blir det rejäla störningar. Sort it out!
Till sist avgick det dock ett tåg mot Liverpool Street. 30 minuter innan avsparken på Stamford Bridge löste vi tunnelbane biljett på Tottenham Hale, destination Victoria. Därefter snabbt till Fulham Broadway. Jag måste ha satt nytt värds rekord på 800 meter från tunnelbanan till entrén på West Stand. Det gick undan. Väl inne på arenan kom nästa mjölksyre prövning. Alla trapporna till den övre delen. 15:07 intog jag min plats på West Upper, Row 21, Seat 0015. Det gick trots allt rätt bra till slut. Fluffo kom en stund senare, eftersom hon fick bära väskan, då jag hade mest bråttom av oss, sprintandes utmed Fulham Road.
Kunde konstatera att det var flera hundra personer som kommer så här sent till avspark. Taskiga kommunikationer eller en sista pint på puben? Orsakerna till det kan vara många, vad vet jag? Men många var de, som kom sent.
Då Crespo nickade in 1-0 till Chelsea, var alla resans prövningar som bortblåsta. Trots många chanser i första halvlek så lyckades inte hemma spelarna att avgöra, och istället så kvitterade Bolton till 1-1, strax före halvtid. Inte blev det bättre i andra halvlek och missnöjda med 1-1 så kom nästa kalldusch. 1-2 på självmål i sista minuten. Va faaan!
Besvikna med resultatet vandrade vi bort mot Tamblings, där vi hade bestämt träff med våra engelska vänner, och alla svenska dito, som var över på matchen. Nästa bakslag. Tamblings var stängt, eftersom det hölls en privat tillställning där. Vissa av stammisarna hade svårt att acceptera faktum och en del ordväxlingar uppstod med vakterna vid ingången, då de nekades inträde. Vi samlade ihop vårt svenskgäng och gick på Dixons istället. Tillräckligt med "valuable drinking time" var redan förlorat.
Det var kul och träffa er allihop. Familjen Gustafsson, Bingoberra med dotter, Harleyrip, Junfalkarna och Jim från Helsingfors. Efter en sen middag så drog Fluffsen, jag och Paul upp till Bethnal Green, och besökte Barrys pub, Angel & Crown, på Roman Road. Som vanligt så blev vi kvar till långt efter stängning. Nice one, Barry!
Hemresa söndag kväll. Utan komplikationer.
Statistiken för de 100 resorna: 152 matcher, fördelat på, 80 vinster, 29 oavgjorda och 43 förluster.
273 gjorda mål och 173 insläppta.
87 matcher på Stamford Bridge, 54 på bortaplan och 11 på neutral plan.
Cupmatcher sedda i; Sverige, Norge, Tyskland, Turkiet, Spanien, Italien, Holland, Frankrike, Wales och på Mallorca.
Dessutom 11 försäsongsmatcher spelade i; Sverige, Danmark, Åland och Finland, med 8 vinster, 0 oavgjorda och 3 förluster. Målskillnad 28-6.
Ännu så länge ganska klar plus statistik. Trots alla hundår på 80- och början på 90-talet. Som de sägs, "You can`t ban a Chelsea fan".
Nästa bokade resa, Stuttgart hemma 9 mars 2004. Får väl se ifall ekonomin tillåter något innan dess?
