Vi åker ur!
Gästkrönikören Mattias tycker till om Citys usla form och drar paralleller med tidigare nedflyttningar.
När City åkte ur division 1 säsongen 97-98 tappade man en 1-0 ledning till 1-2 i matchens slutskede borta mot Birmingham. Två år tidigare fastställdes förvisningen från Premier League efter att City bara nått 2-2 hemma mot ett oinspirerat Liverpool. Resultaten från julhelgens matcher var exakt desamma, och de förebådar samma slut på säsongen.
Är det något man vant sig vid som mångårig City-supporter så är det att åka ur. Vi vet hur det ser ut. På punkt efter punkt är det också hur det ser ut nu när ungefär halva säsongen är spelad. Det handlar inte bara om siffermystiken i julhelgens resultat. Parallellerna till tidigare relegeringar i vår klubbs nutida historia är långt fler och borde få alarmklockorna att ringa. Sammantaget visar erfarenheten att det lag vi har idag inte kommer att klara kontraktet.
"För bra för att åka ur"
Den första invändningen mot mitt resonemang är att peka på att laget är för bra för att åka ur. De namn vi har i spelartruppen och deras individuella skicklighet borde räcka för att avfärda varje farhåga om en plats på nedre halvan av sluttabellen som panikreaktioner efter en tillfällig formsvacka kryddad med otur. Den skickliga spelartruppen är dock min första anledning till att laget verkligen riskerar att åka ur.
Men de City-lag som åkt ur har alltid varit "för bra för att åka ur". Laget med Lomas, Curle, Rösler, Quinn och bollgeniet Kinkladze skulle sett till spelarmaterialet inte åka ur Premier League 95-96 och laget som efter en stark spurt slutat på övre halvan i division 1 förstärkt med nyförvärv för 10 miljoner pund skulle inte åka ur division 1 97-98. Även inför Premier League 00-01 var City den nykomling som innan säsongen hade de dyraste och mest namnkunniga nyförvärven. Vi vet hur det gick.
Att lag är "för bra för att åka ur" kan förvisso vara sant på papperet. Det är dock ingen tillgång för ett lag som befinner sig i en nedflyttningsstrid. Tvärtom. Lag som inte tar hotet om nedflyttning på allvar och förmår ställa om spelet från sökande efter snygga segrar till att kriga om varje poäng är de som åker ur i slutändan. Spelare som lockats till klubben av styrelsens och lagledningens tal om topplacering och europaspel kommer inte att prestera sitt bästa under bottenstridens förutsättningar. Det är precis vad vi upplevt förut.
Föredettingar i målet
De City-lag som åkt ur har också haft specifika brister av precis samma typ som dagens lag. Framför allt handlar det om avsaknaden av en stabil målvakt. Den rörelsehindrade David Seaman fortsätter den allt annat än stolta City-traditionen att relegeras med målvakter väl förbi zenit i karriären efter Eike Immel, Andy Dibble och Tommy Wright (den sistnämnde förvisso en förstärkning under 1998, men trots allt långsam och med sina bästa prestationer bakom sig).
Ska man vara riktigt krass kan vi nog lägga till Nicky Weaver på listan över målvakter som passerat zenit i karriären. Efter två lovande säsonger tappade han in bollar i samma takt som han lade på sig kilon under Premier League-säsongen 2000-01 och han var knappast någon stabil sista utpost under den knackiga starten i division 1 påföljande säsong. Den huvudsakliga poängen är dock att City har en historia av att förköpa sig i andra lagdelar medan målvakten plockats från fyndhyllan i andra klubbars allt-ska-bort-rea. Det misstaget har stått oss dyrt de senaste åren.
Främlingslegion i försvaret
Relaterat till föredettingar i målet har varit ett svajigt försvar som excellerat i att ge bort billiga baklängesmål. Det följer till stor del av att målvakten inte är att lita på. Ett ytterligare problem är dock spelare som inte talar samma språk. 97-98 hade vi två georgier bland mittbackarna, i år har vi två fransmän och en kines som alla tre uppges ha bristande färdigheter i engelska. Försvararnas individuella kapacitet i dagens City borde vara mer än tillräcklig. Det finns ingen ny Frontzeck, även om Sun Jihai blivit oroväckande uppsnurrad även mot medelmåttigt motstånd. Uppenbart från de individuella misstagen och de flagranta markeringsmissarna är att organisationen, kommunikationen och tilliten mellan spelarna saknas. Frågan är hur mycket som beror på bristande samträning och kommunikation och hur mycket som är resultatet av att försvaret måste ligga långt tillbaka på grund av en målvakt som knappt kan fånga ett inlägg i målområdet. Båda dessa problem måste i vilket fall som helst avhjälpas. Inget är så knäckande för lagmoralen som att ge bort billiga mål.
Mad Frank-syndrome?
Den sista parallellen är mer abstrakt känsla av att klubben åter drabbats av vad vi kan kalla "The Mad Frank - syndrome", en manager som ägnat all energi åt att för enorma pengar köpa nya spelare men därefter tappar sugen eller åtminstone förmågan att leda laget han köpt ihop. Både Clark och Keegan fungerade väl i början, har därefter anförtrotts stora summor pengar att förstärka laget och ta klubben till toppen av tabellen, pengar de raskt spenderat utan att lagets prestationer förbättrats, de har båda negligerat behovet av en stabil målvakt. När det blivit botten- istället för toppstrid står Keegan, liksom Clark, handfallen och som det verkar utan spelidé och utan krisinsikt.
Att jämföra Kevin Keegan med Frank Clark är i många avseenden orättvist. Keegan har tagit City till högre positioner än på mycket länge. Spelet har de senaste tre säsongerna stundtals varit fantastiskt och inget City-lag har varit bättre i sina bästa stunder, åtminstone sedan Lee-Bell-Summerbees dagar. Keegan har också genom sitt namn lyckats locka till sig spelare som under föregående managers aldrig hade övervägt en flytt till City. Vi hade aldrig sett Anelka m fl i City utan Keegans renommé.
Lik förbannat befinner vi oss nu i samma situation som under Mad Franks sista säsong. Ett lag fyllt av namnkunniga underpresterare, utan spelidé och kampvilja (med några undantag) och framför allt med en osäker målvakt och ett instabilt försvar trots en stor och välbetald spelartrupp.
Säsongen kan fortfarande vända till det bättre. Det kräver dock insikt om att City i nuvarande skick kommer att åka ur Premier League. Akut behövs en målvakt av Premier League-standard och en fungerande organisation av backlinjens individuellt skickliga spelare. Det räcker för att hålla oss kvar, vilket måste vara fokus från och med nu. Klarar Keegan den omställningen?
Ovanstående text är skriven av Mattias Svensson.
