Fulham-Cheltenham 2-1
Eller ska vi säga Saha-Cheltenham 2-1? Nu får vi hoppas på en lottning mot ett lag från de högre serierna för ur kommer vi åka, känns bättre att ryka mot ett lag som är jämnbra i alla fall.
En upprörd och märkbart frustrerad Chris Coleman mötte den samlade pressen efter matchen mot Cheltenham. En match vi visserligen vann, men inte var det särskilt rättvist och inte heller gav det några muntrare signaler inför mötet med M'boro på onsdag. För första gången har jag hört Coleman såga en spelare som han nämner vid namn, ett trist trendbrott men man kan ana att tongångarna inte kommer att vara allt för snälla de kommande dagarna heller.
Man bör egentligen vara glad över avancemanget och att vi kan vinna när vi spelar dåligt, men när man möter ett lag från nedre regionerna av division tre på hemmaplan ska man kunna kräva mer, mycket mer. Inte nog med en svag insats, vi spelade till 8/11 med ordinarie manskap och de enda två som levde upp till sin normala nivå var Van der Sar och Saha, två spelare som räddade oss idag från varsin ända av planen.
Cheltenham chockstartade matchen och tog ledningen redan i den 5e minuten genom McCann. Detta mål firades vilt av de tillresta Cheltenham fansen som verkligen gjorde sig hörda från sin utsålda sektion på ett annars glest Loftus Road. Fulham svarade så som man bör genom att kvittera i den 13e minuten, och som oftast nu för tiden var det vår guldklimp Saha som stod för avslutet. Nu anande man att Fulham skulle ta över och skillnaden mellan divisionerna skulle ta ut sin rätt, men det var det ingen som behagade berätta för "the Robins" som fortsatte att anfalla och störa Fulham högt upp i planen. Detta gjorde de så bra att de kanske förtjänat att vara i ledning vid halvtidsvilan.
När domarens pipa tillslut ljöd och förkunnade halvtid så antog jag att det skulle reda upp sig i andra halvlek för inte skulle Cheltenham orka en lika intensiv halvlek till mot ett lag som vid årsskiftet rankades som världens 35e bästa klubblag, eller skulle de?
Svaret på frågan ovan är ja, tyvärr skulle motivation även denna dag vara viktigare än klass. Cheltenham fortsatte att sätta Van der Sar på prov och störa Fulham över hela banan. Visserligen hade Fulham lite mer boll nu, men de flesta avsluten kom inte innanför målramen. På detta sätt fortgick halvleken och jag hade precis börjat acceptera faktumet att vi skulle få resa till Cheltenham om 1,5 vecka för ett omspel. Då slarvar Bob Taylor, gästernas mest meriterade spelare och bjuder oss på en hörna i den 91a minuten. Nyförvärvet från Celtic, Bobby Petta (som får godkänt, men inte mer) kliver fram och slår en hård hörna som Saha når högst på för att förhindra ett omspel och ge Fulham en orättvis seger.
All heder till Cheltenham som bjöd upp till dans, men än mer till dess fans som höll igång nonstop under hela matchen. När gästerna tackat sina tillresta fans så vände de sig mot Ellerslie Road Stand och mottog stående ovationer från Fulhamfansen, trevligt och välförtjänt.
Nu måste Coleman hitta tillbaka till den väg som gav oss framgång under hösten och tillsammans med Kean hitta ett sätt att få de spelare som är långt ifrån sin forna form att komma tillbaka.
Bring on Boro!
FULHAM (4-5-1): van der Sar; Djetou, Green, Goma (Melville 45), Knight; Legwinski, Davis, Inamoto (Hayles 58), Petta, Malbranque; Saha.
Kvar på bänken: Crossley, Sava, Pratley.
Mål: Saha 13, 90.
CHELTENHAM TOWN (4-4-2): Higgs; Wilson, Michael Duff, Brough, Victory; Devaney, Finnigan, Forsyth, McCann; Spencer (Odejayi 84), Taylor.
Kvar på bänken: Book, Yates, Bird, Shane Duff.
Såg gult: Devaney, Forsyth.
Mål: McCann 5.
Mannen i Svart: P Walton (Winwick).
Publik: 10,303
