Gästkrönika: Sammanfattning av säsongen! Del 1
Säsongen är över. Vem har varit bäst? Vem har varit sämst? Jesper Hambert lämnar här sina kommentarer om den säsong som gått.
Ja, så var det slut. Dagar, veckor, månader av glädje, sorg, plåga och stor kärlek. Visst kommer jag sakna Newcastle.
Säsongen har varit lång. Mycket lång. Och jag skulle också vilja beskriva den som en av de värsta i min karriär (vilket förövrigt resultatmässigt är en stor lögn). Anledningen till min besvikelse grundar sig på säsongerna 01/02 och 02/03; Jag trodde vi byggt upp något som kunde liknas ett storlag. Ett lag som går till Champions League och som värvar in de där stora namnen varje år.
Jag hade fel. Lika fel som jag hade när jag trodde vi skulle vinna ligan efter inköpet av den fantastiske världsbacken Marcelino (namnet ger mig fortfarande rysningar i nacken).
Sådan är fotbollen, och vår uppgift som fans är att trots alla oväntade resultat, plattmatcher, bråk och besvikelser försöka älska vårt lag.
Det kan jag i alla fall konstatera att jag lyckats med.
Om vi går tillbaka till augusti upplevde jag mitt kanske största sug efter Premier League någonsin. Trots att enda värvningen var Lee Bowyer, som jag dessutom konsekvent "hatat" sen flera år, var jag förväntansfull och längtade efter att få se mina svartvita hjältar springa in på St James' Park. Om jag återkommer till Lee Bowyer måste jag först och främst ta tillbaka allt mitt hat och förakt mot denna gudabenådade (nåja) fotbollsspelare. Hatet byggde på incidenter både på och utanför plan, och när jag väl bortsett från Bowyers förflutna, som är en smutsig historia i största allmänhet, insåg jag att jag inte annat kunde älska Bowyer lika mycket som alla andra spelare. Faktum är att han växt i mina ögon för varje match jag sett honom, och paradoxalt nog har jag upptäckt att Bowyer är precis en sån spelare som man älskar att ha i sitt lag, men hatar att möta. Jag tror detsamma gäller Danny Mills; Jag konstaterar varje gång jag ser honom spela vilken idiot han är, men hade han spelat i Newcastle, okej då, visst hade man älskat honom (Ja, det tar emot lite att skriva det här).
Som sagt, förväntningarna var höga - det var Champions League och en topplacering i ligan som gällde. Faktum är att jag trodde vi skulle kunna vinna ligan. Arsenal hade inte köpt mycket nytt, och ManUre hade sålt Beckham och Veron, och köpt in någon liten fjollig portugis med något som liknade spagetti i håret.
Och OJ vad fel jag fick.
Efter en miserabel start på säsongen åkte vi ut mot Partizan Belgrad i kvalet till Champions League. Partizan Belgrad! Det skulle ju vara en liten munsbit - ett blåbärslag som inte hörde hemma bland de stora pojkarna. Mycket riktigt gör de inte det, vilket blev tydligt senare, men uppenbarligen gjorde inte vi det heller.
Jag tror inte jag kommer att glömma den kvällen på länge. Känslan när jag insåg att vi åkt ut på straffar och missat ungefär 100-200 miljoner i intäkter var hemsk. Kanske den värsta känslan jag upplevt under mina sju-åtta år som Newcastle-fan.
Resten av säsongen kändes ungefär som ett försök att återgälda säsongsinledningen. Spelet fungerade inte och efter sex matcher hade vi två poäng. Det var uppenbart redan att säsongen inte kunde bli något annat än ett misslyckande. Ändå fick man lite heder tillbaka efter några matcher - självklart på hemmaplan - där vi visade att vi visst kan rubba både en rysk oljemiljardär, och åtminstone bjuda på fint motstånd mot fantastiska Arsenal.
Man vinner ingen liga när man spelar 17 oavgjorda matcher; Faktum är att man egentligen inte ska komma bland topp fem -speciellt inte om man enbart lyckas vinna två bortmatcher på säsongen. Så - vi hade tur. Jag säger det rakt ut. Det var snarare motståndarnas lika dåliga och ojämna form under säsongen som räddade lite av säsongens ära och tog oss till den där femteplatsen. Visst, det innebär missad Champions League och återigen en stor ekonomisk förlust, men vi var inte värda att komma fyra. Vi var helt enkelt för dåliga, räckte inte till. Fortsättning följer...
Skriven av Jesper Hambert!
