Gästkrönika: Sammanfattning av säsongen! Del 2
Här kommer del 2 i Jespers krönika om den säsong som varit.
Om jag ska hitta händelser som gjort säsongen till ännu en oförglömlig så börjar jag med de trista.
Champions League-missen i kvalet orsakade störst smärta helt klart. Mittfältsspelet som gått på kryckor under halva säsongen (någon som förstår när jag säger JJ-Speed, JJ-Speed, JJ-Speed?). Det som vi under de senaste säsongerna varit bäst på - offensivt spel och underbara djupledslöpningar - blev stereotyp och fantasilöst. Vi spelade nästan med två defensiva mittfältare, och trots att det var uppenbart att något behövde göras hände ingenting. Det får du ta på dig, Sir Bobby.
Försäljningen av Solano, som blev en av de mest vemodiga händelser någonsin i mitt NUFC-liv, var en besvikelse. Nolberto Solano var liksom inte bara en teknisk peruan med fantastiska inlägg och snabba fötter - han hade också lagmoralen och klubbkänslan som man drömmer om. Newcastle-supportrarna älskade Nobby och den ömsesidiga kärleken var uppenbar. Slutet på Solano-epoken kom för tidigt helt enkelt, det tror jag de flesta kände.
Om jag ska se till kritik till enskilda spelare så finns det ett par som inte har gjort mig glad. Jag tjatade länge om att det var dags att ge Hugo Viana chansen när mittfältsspelet hade såna uppenbara brister. Chansen kom, ett par månader för sent i mina ögon, efter skador på tre mittfältare. En match, den mot Chelsea där förövrigt hela laget visade framfötterna, var jag nöjd med Viana. Resten; Ointresserade framträdanden där jag undrade vad han gnällt över hela säsongen. Ville han spela a-lagsfotboll, eller?
Även om jag är besviken på Hugo kan jag tycka att Sir Bobby får ta på sig lite av ansvaret. Det finns inte en spelare som är 21 år och går in och dominerar efter en hel säsong på bänken, men visst ska man i alla fall spela med hjärtat.
Titus Bramble kommer förmodligen att ge mig kalla kårar under fler matcher nästa säsong. Denna enorme försvarare lyckas på något märkligt sätt vara konsekvent ojämn match efter match. Hans lägstanivå måste höjas om han ska vara kvar eller spela någon a-lagsfotboll nästa säsong.
Och så var det Lee Bowyer. Jag vet inte om han borde räknas in här, men han hamnar, tackvare en stark avslutning, någonstans emellan. Jag koncentrerar mig på att kommentera hans avslutning, eftersom jag anser att han aldrig kan göra sig själv rätt ute på högerkanten där han fick spela mestadels. Nåväl, i matchen mot Aston Villa kom han in efter 35
minuter och visade precis det jag och många hoppades på: När han spelar centralt är han precis en sån spelare alla lag behöver - kämpar, sliter, tacklar och springer med hela hjärtat. Nästa säsong kommer bli din, Lee, det är jag övertygad om!
Laurent Roberts avslutningsform borde vara med på listan, men några fantastiska månader innan förklarar varför han klarar sig.
Glädjeämnena då?
Först och främst får jag börja med UEFA-cupen. Denna cup, som alltför ofta kallats "förlorarnas cup", blev det stora glädjeämnet i år. Efter den bittra förlusten mot Partizan var det UEFA som gällde, och vi lyckades ta oss till semifinal framför lag som Inter, Barcelona, Liverpool och Roma. Att vi sedan föll i semifinalen var en stor besvikelse men, naturligtvis, ingen överraskning. Vi är ju Newcastle! Hemmaspelet har varit genomgående bra hela säsongen, och höjdpunkten var, som jag tidigare nämnde, matchen mot Chelsea.
När det gäller spelare som visat framfötterna eller växt vill jag först och främst konstatera det alla vet: Alan Shearer är Englands bästa forward. Hur Big Al gör för att aldrig sluta göra mål eller vinna nickdueller är en gåta, men han visar återigen, vid 33 års ålder, att gammal är äldst.
Och så har vi Shay Given där bak. Säkrare målvakt får man leta efter. Enligt mig är Shay Given årets spelare - hans enhandsräddning mot Chelsea räcker nästan för att få den utmärkelsen.
Jonatan Woodgate är en av Premier Leagues bästa mittbackar. Jag visste faktiskt inte hur bra han var innan säsongen. Tyvärr har diverse skador hindrat Woodys framfart men ändå har han visat absolut världsklass flera gånger och tagit bort spelare som Didier Drogba, Henry och Van Nistelrooy. Nästa säsong behöver vi Woody på planen varje match.
I backlinjen kan jag hitta en till spelare som utvecklats mycket under säsongen. Oliver Bernard är en fantastisk vänsterback och vi har i honom en av ligans bästa vänsterbackar. Denna lille fransman förvånar mig gång på gång med sitt resoluta huvudspel och samspelet mellan honom och Robert har varit giftig under stora delar av säsongen.
Shola Ameobi får mitt sista lovord. Det finns gånger då jag blivit fullständigt galen på Ameobi, hur hans rörelser varit klumpiga och han tappat bollen i helt fel situationer. Tack vare Bellamys skada har Shola fått chansen mer, och även om han inte imponerat hela tiden, har han gått från klarhet till klarhet. Shearers ersättare lär inte heta Ameobi, men helt klart finns potential i denna gänglige anfallare.
Nu blickar vi framåt till nästa säsong. Förhoppningsvis har vi ytterligare två-tre klasspelare då, och kan visa att vi hör hemma i Champions League!
Howay the lads!
Skriven av Jesper Hambert
