Hjältar från förr, Billy Jennings & Alan Taylor (1974-79)
Spelåret 1974/75 hade redan kommit i gång och West Ham led av svår forwardsbrist. Ledningen valde då att satsa på två helt oprövade kort från de lägre divisionerna. 17 månader senare hade dessa båda nyförvärv inte bara hunnit med att springa ärevarv runt Wembley, de hade också gjort Hammers heta i Europa.
I september -74 kom Londonkillen Billy Jennings från Watford i division 3. "The Fish" visade sig vara en mycket bra fotbollsspelare. Han var ingen måltjuv i stil med Cottee men väl en av de mest eleganta anfallare som dragit på sig en West Ham-tröja. Han kunde också användas längre bak i banan, en stor lagspelare med hög lägstanivå och en förmåga att höja sig när det verkligen gällde.
I december debuterade en spinkig 21-åring från Rochdale vid namn Alan Taylor. Hans meritlista var inget att skryta med, 54 ligamatcher och 2 mål - i division 4! Att Taylor sågs som en lösning på West Hams anfallsbekymmer är egentligen en gåta. Antingen hade managern Ron Greenwood, och hans assistent och blivande efterträdare John Lyall, en otrolig fingertoppskänsla, eller så hade man bara flax. När det blev dags för kvartsfinal i FA-cupen mot Arsenal hade Taylor varit i klubben i tre månader och inte uträttat särskilt mycket. På ett regnigt och lerigt Highbury kämpade Hammers - vid denna tid notoriskt bortasvagt - ner sina värdar och vann med 2-0. Alan Taylor gjorde båda målen.
I semifinalen väntade Ipswich, ett av ligans topplag. Det blev 0-0, trots kraftigt spelövertag för våra motståndare. Sånär avgjorde de på stopptid men Jennings räddade på mållinjen. I omspelet på Stamford Bridge hamnade bollen hos Trevor Brooking på vänsterkanten. Han slog en underbar cross, Taylor dök upp vid bortre stolpen och knoppade in 1-0. Ipswich kvitterade strax före paus men i 83:e minuten kom avgörandet. Vänsterbreddaren Pat Holland vann en närkamp, slog ett inlägg som inte rensades bättre än att bollen hamnade hos Taylor. Strax utanför straffområdet fick han på ett hårt, lågt skott som träffade stolpens insida och gick in.
I finalen väntade division 2-laget Fulham. En kvart in på andra halvlek fick Billy Jennings skottläge. Han fick på en bra träff som målvakten Mellor inte lyckades greppa. Taylor, vars främsta tillgång som fotbollspelare var snabbhet i tanke och handling, dök upp på returen och slog in bollen mellan benen på keepern. Fyra minuter senare avgjordes definitivt cupfinalen. Återigen höll sig Taylor framme på en retur och från mycket nära håll kunde han rättvist fastställa slutresultatet 2-0. West Hams andra FA-cuptriumf genom tiderna var ett faktum och Alan Taylor kommer alltid att bli ihågkommen som mannen som gjorde alla sex målen i de avslutande ronderna.
För första gången på tio år låg Europa återigen öppet. Via bl a seger mot finskt motstånd var Hammers i kvartsfinal i Cupvinnarcupen 1976. Man började borta mot holländska ADO Den Haag. Efter 45 minuter var i princip allting redan över. Hemmalaget körde över West Ham och när spelarna slokörade gick in i omklädningsrummet låg de under med förödmjukande 0-4. Det lär inte ha yttrats många ord under pausvilan, men John Lyall sade i alla fall: "Nu får ni faktiskt gå ut och visa lite stolthet." På något sätt lyckades man samla upp spillrorna, Jennings gör två mål och West Ham kan flyga hem till London med "bara" ett 2-4-underläge i bagaget.
West Hams hemmaarena Upton Park har haft sina oförglömliga stunder genom åren, t. ex. har vi alla playoff-semifinalen mot Ipswich i färskt minne. Returen mot Haag är en annan sån kväll, de som var på plats glömmer den aldrig. Atmosfären är elektrisk, det sprakar om såväl publiken som våra hjältar på planen. Hammers spelar som i trance och Brooking är helt felfri under de första 45. I 28:e minuten gör Alan Taylor 1-0 och fem minuter senare ökar Lampard på med tvåan. 4-4 sammanlagt och Hammers i ledning tack vare bortamålsregeln. Men de bara öser på och innan första halvlek är slut har Bonds gjort 3-0. 0-4 har blivit 5-4!
I andra halvlek vänder matchbilden igen. Haag reducerar en halvtimme före slutet och jag är övertygad om att alla Hammers-fans, även de som inte var påtänkta den 17 mars 1976, kan föreställa sig vilken nervpärs avslutningen blev. Haag behöver ett mål till och West Ham går på knäna. Man försvarar sig med allt som står till buds, ursinnigt, desperat - och framgångsrikt. När slutsignalen ljuder är totalställningen 5-5 och West Ham vidare, inte minst tack vare de där två målen Jennings hade gjort 14 dagar innan. Efter detta följde storstilade insatser i semifinalen mot Eintracht Frankfurt, och i finalen mot Anderlecht, men det får vi fördjupa oss i en annan gång.
Jennings och Taylor lämnade båda West Ham i augusti 1979. Billy Jennings hann med, förutom ett antal matcher och mål i cupsammanhang, 89 matcher och 33 mål i ligan. Taylors facit är snarlikt; en hel drös matcher och mål i olika cuper som bekant, samt 88 ligamatcher. I ligan gjorde han endast två mål (!) sin första säsong men visade i nästa att hans målsinne också fungerade i ligalunken. Det blev 13 fullträffar det spelåret och 25 ligamål totalt för Alan Taylor i West Ham.
I februari 1977 åkte jag över till London för att se min - hittills! - enda match med Hammers på plats. Vi var väl ett tjugotal göteborgare som hade samma resmål, nämligen Highbury och ligamatchen Arsenal-West Ham. Gruppen kunde delas in i tre kategorier. De som höll på Arsenal, de som bara ville åka över och se engelsk fotboll i största allmänhet - och så jag. Statistiskt är ju inte Gunners på bortaplan nån höjdare direkt. Motsvarande möte året innan hade också slutat med en riktig brakförlust, något som jag försökt förtränga. Utan framgång dock, eftersom Arsenal-klackens favoritramsa före kick off var "six-one, six-one".
På planen fanns sex hjältar som var med i båda finalerna 75 och 76: Mervin Day i mål, Bonds och Lampard i försvaret, Brooking på mitten samt Taylor och Jennings där framme. Mina förväntningar var låga och jag intalade mig själv att det räckte mer än väl att en gång få se idolerna på riktigt. Men den här dagen var gudarna på vår sida. Jennings och Taylor dansade fram på banan, hemmaförsvaret fick aldrig grepp om dem och mina medresenärer undrade varför jag legat så lågt i förhandssnacket. Visserligen gjorde Arsenals Liam Brady programenligt 1-0 men sen tog våra båda anfallare över. De satte var sin före halvtid och i andra hjälpte det inte att Stapleton kvitterar - Alan Taylor hade inga planer på att låta mig åka hem med annat än en seger. Han gjorde 3-2 en kvart före slutet. Utanför arenan efteråt råkade vår lilla grupp svenskar passeras av de sjungande, segerrusiga West Ham-supportrarna. Jag lyfter min nyinköpta halsduk i claret&blue och möts av folkets jubel. Om jag inte minns alldeles galet hade jag en riktigt trevlig eftermiddag.
