Besvikelsen som aldrig verkar ta slut!
Jag samanfattar lite av all besvikelse som jag upplevt senaste tiden i Newcaslte. Lite från ifjol och årets skakiga början
Varje dag man vaknar blir man bara besviken på vad som pågår i Newcastle. Det verkar aldrig ta slut. En känsla av besvikelse som bara blir djupare. Vad håller Shepherd på med?
Vet egentligen inte när hela besvikelsen tog fart men förmodligen hela förra säsongen. När man insåg att vi inte blev top 4. Det blev inget Champions League spel, det såg Partizan till! Vid ligans slut var vi utan CL plats. Istället fick Liverpool den platsen och hopköpet Chelsea gick även dom om oss (om man ser till året innan dvs.)! Vi gjorde oss av med Nolberto Solano i januari 2004. Han gick till Aston Villa för bara £1,5 miljoner. Då vart jag väldigt besviken. En av mina stora favoriter. Usch!
Nästa besvikelse är väl årets försäsongsträning. Nu var det så att jag följde kanske inte den så intensivt som jag brukar utan bara kollade till den lite då och då. Men det var ju aldrig några riktigt roliga nyheter. Bland annat ögonsjukdomen och ett ganska knakigt spel som jag uppfattade det. Men försäsonger brukar inte vara så viktiga som man tror. Det viktigaste är att man kommer igång med konditionen. Det var ju trots allt i slutet av matcherna vi tappade mestadels av poängen förra säsongen. Även det var en stor besvikelse.
Då var det dags för årets första match. Den är inte rolig att tänka på. Ett ganska sargat lag ställde upp. Skador och övrigt påverkade självklart. Dock hade ju Stephen Carr, Nicky Butt och Patrik Kluivert kommit till klubben! Det var positivt. Men vad hjälpte det? Boro plockade en poäng hemma på Riverside. Självklart efter ett omdiskuterat 2-2 mål som gjordes av en viss kroppsdel som kan kopplas samman med Maradona och VM. Dock var det inte Maradona utan Jimmy Floyd Hasselbaink som trodde det var handboll.
En vecka senare var två hårda bakslag ett faktum. Årets första förlust mot Tottenham Hotspurs kom den helgen. Men det var faktiskt inte ens i närheten av den idioti som skett under veckan. Det var en händelse som jag aldrig kommer att glömma. Newcastle hade redan ett behov av att stärka mittförsvaret men istället för att göra det så säljs Jonathan Woodgate. Kanske vår viktigaste spelare som ledde vårat försvar. Okej, vi fick en hel del pengar och han var rätt skadebenägen men det är ändå oacceptabelt för mig. Varför han såldes förstår jag fortfarande inte! Aldrig riktigt uppfattat om det var Newcastle eller han som ville att han skulle lämna klubben. Man får hoppas att det var han själv som ville till Real Madrid!
Bara fyra dagar efter årets första förlust var det dags för nästa bottennapp i Premier League. Norwich plockade en pinne på St James Park. Kan inte kommentera matchen eftersom jag såg DIF - Juventus. Men kan lugnt påstå att det är absolut inte godtagbart om man ska komma topp 5 att kryssa hemma mot en nykomling.
Sedan kom ju 2-4 förlusten på Villa Park. Vi hade 2-1 i paus, och Kluivert från start hade slagit till men det hjälpte inte. Försvaret höll inte i andra halvlek och två poäng innan landslagsuppehållet var ett faktum.
Sedan kom det största bakslaget hittils. Jag blev nästan gråtfärdig. Sir Bobby Robson fick sparken! Var det sant tänkte man. Hur kunde det hända? Hur kan SBR få sparken? Mannen som gjort oss till ett respekterat lag igen. Hur kan det hända? Jag förstår inte var styrelsen tänkte med. Jag vill knappt i dagsläget inse att han är borta, förlorad, aldrig igen. Men så blev det.
Alla rykten om vem som tar över gjorde en galen. Till slut blev det Graeme Souness. Jag blev besviken. Jag hade velat ha Steve Bruce men det var nog för dyrt. Det hade kostat £5 miljoner. Så nu blev det som det blev. När jag tänker efter är det kanske inte ett så tokigt alternativ. Men jag hade nog minst 20 pers på min önskelista som jag hellre sett i klubben.
Allt som allt är det en tuff period som aldrig verkar ta slut. Det är jobbigt att vara magpie just nu. Men snart kommer vändningen. När det kommer vet bara den som lever. Man kan alltid hoppas på imorgon.