Vattenglas & Katoliker - Elake Daves Krönika (II)
Fler ord, fler stickspår. Mer text.
Chelseas Count Chocula är i hetluften igen. Förvisso är han alltid i hetluften då han är Englands mest uppblåsta luftballong, vilket inte hindrar att jag för min del fascineras av hans öppenhet lika mycket som jag beundrar hans uppriktighet. Efter 0-0 hemma mot Tottenham for han ut i verbal förvirring och anklagade Tottenham för att spela negativ fotboll.
Detta sades alltså av Jose Mourinho. Champions League vinnare med Porto, UEFA-cupvinnare med Porto och vinnare av den portugisiska ligan fler gånger än vad som är nyttigt med Porto.
Portugisen som anklagade engelsk media för att inte förstå att man ibland måste spela negativ fotboll för att vinna och att det var viktigt inte förlora. Mannen vars Porto i UEFA-cupfinalen mot Celtic förde ordet maskning till dittills oanade nivåer. Vem hade t ex tänkt på att bollkallar faktiskt kan ta fem minuter på sig att hämta en boll om de går vilse mellan mittlinje och hörnflagga?
Vem vet vad som försvann för honom på resan från Portugal till England?
Vett? Sans? Balans? Objektivitet? Grand? Eller kanske försvann ingenting?
Kanske Mourinho likt 35 000 andra åskådare insåg att ingenting kunde försvara Chelseas usla ursäkt för fotboll och den enda räddningen låg i att snabbt ställa om objektivet till en helt annan vinkel och peka på Santinis Tottenham?
Troligen, och vem kan säga emot en sådan metod när den praktiseras av snart sagt alla coacher inom världsfotbollen? Ferguson skyller på domaren, Houllier på gräsmattans lutning, Souness på överbetalda divor som inte tål en hederlig två-fotstackling över skenbenet och Wenger på Ruud van Nistelrooy. Vi har alla våra favoritmanövrar för strategisk avledning.
* * *
Liverpool, Liverpool, Liverpool. Efter att i denna styckeinledning ha uttömt Liverpools samlade förråd av egna sånger så kan vi konstatera att den nya spanska coachen Benitez har problem. Inte bara har man svårt att tvätta bort den franska stämpeln av catenachio-fotboll, dessutom är Englands bästa mittfältare Steven Gerrard skadad och är borta i minst två månader.
Att bryta mellanfotsbenet är en epidemisk sjukdom. Ingen visste det förut men så är det. Någonstans här finns ett nobelpris för de läsare som är medicinskt intresserade för det är fullkomligt ologiskt och omöjligt att ett ben 99 % av befolkningen inte ens visste fanns går sönder på fyra engelska landslagspelare inom loppet av två år.
David Beckham inledde partyt inför VM 2002 i vad som måste vara världens mest rapporterade benbrott. Vem minns t ex inte Aftonbladets bilder på Beckhams syretält? Gary Neville gjorde som så många gånger förr, vandrade exakt i sin bästa kompis fotspår och bröt samma ben. Wayne Rooney tyckte det var en ball skada - antagligen ville han också åt Beckhams syretält - och bröt samma ben under EM 2004 och nu har även Steven Gerrard gjort det. Slump? Det tror jag inte. Snarare franska tempelriddare som i sin konspiration för världsdominans bestämt sig för att just England är det största hotet mot Franskt VM-guld 2006. Naturligtvis en teori som faller på just sin egen orimlighet att England någonsin skulle kunna lyckas i ett stort mästerskap. Skulle England gå igenom ett mästerskap utan att förlora på bortdömda mål eller missade straffar? HA, HA och ett avslutande trippelförbaskat HA.
En ljusning för Liverpool är, och ljusningar är någonting Liverpoolsupporter ska ta till sig nu när man har förlorat två av de inledande sex ligamatcherna, parkerar på en åttonde plats i ligan, har förlorat mot Olympiakos i Champions League och härnäst ska möta obesegrade Chelsea på bortaplan, är att vissa av nyförvärven är riktigt, riktigt bra. Nu pratar vi inte Diouf-bra. Ni vet, karln som gjorde ett bra VM 2002 och fick vissa förvirrade fotbollsskribenter (jag har redan bränt den krönikan.) att tro på hans storhet på planen när hans enda storhet var att spotta på publiken och slå ut med armarna i bästa Ljungberg-stil. Nä, nu talar vi klass, vi talar Xabi Alonso. Den 23 åriga spanjoren från Real Sociedad tycktes förutbestämd för Real Madrid men av något obekant skäl hamnade han i Liverpool istället, någonting Liverpoolarna borde knäppa av fem kastanjetter om dagen i tack till Benitez för. I mötet med Manchester United var det bara Unitedmålvakten Roy Carrolls långsamhet som förhindrade att Alonso gjorde mål från halva planen i ett/en nästan perfekt avvägd skott/lobb. Hade Carroll varit lika snabb som han borde vara hade han stått längre ut och det hade blivit mål. Med det hade naturligtvis följt spaltmetrar av Beckhamskriverier (Beckham gjorde ett mål mot Wimbledon från mittlinjen för dem som inte minns) och öppna frågor till David Seaman hur det egentligen känns att släppa in alla lobbar man ser så kanske vi alla egentligen skulle vara tacksamma över Carrolls långsamhet. Att Alonso är klass står i alla fall lika klart som att Emile Hesley inte var det.
* * *
Patrick Kluivert är född den 1 juli 1976. Samma dag som Ruud van Nistelrooy. Men bara en av spelarna har avgjort en Champions League final och det är samma spelare som just nu spelar i Newcastle. För er som inte hänger med så är det alltså Kluivert vi talar om. Den snabbkörande holländaren vars karriär såg ut att gå i stå under hans sista tid i Barcelona har fått nytt liv i Newcastle. Två mål i Uefacupmatchen mot ostavbara israeliska laget Hapoel Bnei Sakhnin för upp honom till sex gjorda mål på fem starter. Inte illa för en spelare som var helt bestört över ett tappat örhänge på träning innan matchen mot israelerna.
En spelare som definitivt inte är född samma dag som Ruud och Patrick är norrmannen Ronny Johnsen. Denna vandrande skada till back som förvisso för alla Man Utd supportrar alltid kommer vara en hjälte efter sina insatser under trippelåret är aktuell för Newcastle. Jag skriver aktuell för när någon skriver att han de facto har skrivit på för Newcastle så går jag in i ett tillstånd av total förnekelse. Jag kan inte acceptera att det finns fotbollslag som säljer den talangfulla Jonathan Woodgate till Real Madrid och ersätter honom med en 35-årig back som "bara" lyckades spela 153 matcher under de 6 år han tillbringade i Manchester United.
I ljuset av denna skräcksaga, bli därför inte förvånade om ni hittar ett dussintal vettskrämda Newcastlesupporter under närmaste täcke och om vissa barnsagor skrivs om där orden varg och ond kung ersätts av Frank Shepheard, Newcastles styrelseordförande.
Hade Bröderna Grimm varit Newcastle supportrar hade vår värld sett mycket annorlunda ut.
Annars är det fortfarande Bobby Robson som får flest rubriker i Newcastle sammanhang och gärna då i samband med han fortfarande har fått sparken från Newcastle, fortfarande inte har något nytt jobb och fortfarande är en av Englands stora fotbollspersonligheter.
Visst är det väl tur att det händer så mycket inom fotbollen att det aldrig tar slut på saker att skriva om?
